Way Out West 2010

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.

Jakob Hellman

I tisdags uppträdde Jakob Hellman på Allsång på Skansen. Plötsligt stod han där och spelade "Hon har ett sätt" och "Vara vänner" som om det vore 1990. Själv levde jag i ovisshet om detta fram till igår kväll då jag surfade in på Aftonbladet och råkade läsa det. Sen var jag förstås tvungen att gå vidare till svtplay och kolla på alla klipp. Det lät riktigt bra. Visserligen förstördes det kanske lite av den ganska tråkiga publiken och av att Hellman själv hela tiden ropade saker som. "Kom igen nu, det är allsång!" Men ändå. Han skulle ha kunnat stå på scenen och skalat en banan och jag skulle ha varit frälst. Det är ju så med artister man beundrar riktigt mycket.

Jag vet inte hur stort det här är i er värld men i min är det väldigt stort. Jakob Hellman är en av de svenska artister jag beundrar mest. "...Och Stora Havet" är kanske den bästa svenska skiva som har gjorts. Någonsin.
För många kanske inte det här kommer som någon överraskning. Det är ju faktiskt så att Jakob Hellman just idag ger sig ut på en nostalgiturné tillsammans med bland annat Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn och Lustans Lakejer. Jag skulle hemskt gärna se någon av spelningarna men eftersom biljetterna kostar 620 spänn och det egentligen bara är Jakob Hellman och möjligen Reeperbahn som jag vill se så känns det i saftigaste laget. Dessutom har de fräckheten att inte spela i Göteborg så man måste bege sig till Varberg, Kalmar eller någon annan håla för att kunna se dem. Dessutom måste jag hålla hårt i slantarna efter att ha köpt Way Out West-biljett trots att jag egentligen inte har råd. Så det lär ju inte bli nåt med det. Men ändå, fint hade det varit.

Det allra bästa är dock att Jakob Hellman i en intervju från Allsången ger en liten vink om att det kanske kommer att komma en ny skiva. Han har inte spelat in någonting men han har skrivit ett gäng nya låtar som han är nöjd med så det finns all anledning att hoppas.
Det skulle vara årtusendets underdrift att påstå att den är efterlängtad.

Bränna pengar

Jag blir så trött på folk som inte fattar poängen med Feministiskt Initiativs aktion härmodagen då de eldade upp 100 000 kronor.
Det hela är ju egentligen mycket enkelt:

1. Det finns en orättvis lönefördelning i Sverige - Män tjänar mer än kvinnor (100 000 kronor ska tydligen motsvara så mycket pengar som går till män istället för kvinnor varje minut eller något sånt).
2. Feministiskt Initiativ vill göra folk uppmärksamma på detta.
3. Istället för att köpa en dyr annons i någon dagstidning som förmodligen inte skulle ge särskilt stor uppmärksamhet så väljer de att göra ett mediejippo av det genom att elda upp pengarna.
4. Pengarna skänktes till Feministiskt Initiativ av två reklamsnubbar just för detta ändamål. De har själva sagt att de förmodligen skulle ha köpt en båt eller någon onödig lyxpryl för pengarna om de inte hade valt att skänka bort dem.

Det här är inte första gången som någon bränner upp pengar och förmodligen inte den sista heller. Ändå blir folk väldigt upprörda. Vi har ju fått lära oss ända sedan vi var små hur viktigt det är med pengars värde och att man ska vara aktsam om sina pengar. Det ligger förstås en poäng i det. Vår värld är uppbyggd av pengar och 100 kronor kan betyda skillnaden mellan liv och död för oerhört många. Samtidigt är det ytterst sällan som någon ifrågasätter vår lyxkonsumtion.

Aktionen blir alltså inte bara en kritik mot ojämställda löner utan också mot det konstiga förhållande vi har när det gäller pengar. Å ena sidan har vi en enorm respekt för pengar som sådana, å andra sidan har vi inte alls så stor respekt för vår faktiska konsumtion. Men problemet i världen är ju inte att det finns för lite pengar. Problemet är hur de pengar som faktiskt finns fördelas. Mellan män och kvinnor, mellan rika och fattiga och mellan I-världen och U-världen. Det är något som borde diskuteras betydligt mer.

En författares död

Patientrapport för Möller, Nils Valdemar (851128-xxxx)

Patienten avled: ca 21:30 den 7 juni 2010
Tidpunkt för larm: 22:38
Ankomst till sjukhuset: 23:21

Ålder: 24 år
Längd: 172 cm
Vikt: 56 kg
Sysselsättning: Journaliststuderande, Göteborgs Universitet.

Närmast anhöriga:
Anna Dahlqvist, flickvän och sambo.
Marica Möller, mor.
Olof Göransson, far.
Lena Möller, syster.

Rapport:
Patienten avled i sin lägenhet på Överstegatan 6 i Göteborg på kvällen den 7 juni 2010. Dödsorsaken tros vara strypning.
Patientens sambo skall ha kommit hem till lägenheten vid ca 22:30 (hon vet inte exakt tid men tror att det var däromkring). Hon fann då pojkvännen liggandes på golvet i vardagsrummet. Hon gick fram till honom och rörde vid ansiktet, då reaktionen uteblev började hon istället skaka på honom. När hon fortfarande inte fick någon reaktion började hon ana att han kanske var död. Som hon själv beskriver det blev hon då alldeles kall och handlade sedan väldigt effektivt. Hon satte fingret vid halspulsåldern och kunde snabbt konstatera att pulsen hade avstannat. Hon tillkallade då en ambulans som anlände till platsen 23:02. Ambulanspersonalen försökte få igång hjärtat men lyckades inte. Patienten transporterades då till Sahlgrenska sjukhuset där ytterligare försök gjordes för att få igång hjärtat men utan resultat.

Inga yttre skador på patienten har kunnat påträffas förutom ett antal röda märken på halsen vilket tyder på att han har blivit strypt. Det är möjligt att patienten har tillfogat sig dessa märken själv genom att till exempel ligga på golvet och pressa fingrarna mot halsen, mer troligt är dock att någon annan person har varit inblandad. Några direkta spår av någon annan person har dock hittills inte hittats. En rapport har lämnats till polisen som ska göra en brottsutredning på platsen för att se om ett eventuellt mord har begåtts.


Förhör med Anna Dahlqvist 08-07-10
Förhöret inleddes kl. 14.02
Förhöret avslutades kl. 14.10

- Tog din pojkvän någon form av mediciner eller smärtstillande medel?
- Nej.
- Har han den senaste tiden visat några tecken på rädsla eller oro?
- Nej, inte mer än vanligt.
- Har han på något annat sätt uppfört sig annorlunda än i normala fall?
- Ja faktiskt. Det var nästan som att han var personlighetskluven den sista veckan. Han kunde göra en massa konstiga saker som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.
- Kan du ge något exempel på detta?
- Som du ser har jag ett märke på kinden här. Det beror på att han slog mig vid ett tillfälle. Det är något som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men plötsligt blixtrade det bara till och han smällde till mig. Några sekunder senare blev han sig själv igen, han bad om förlåtelse tusen gånger och sa att ” det var som att jag var besatt av en demon.” Det tror jag nästan kan stämma.
- Kan du se någon orsak till den här personlighetsförändringen?
- Nej, det är det som är så konstigt.
- Hade han upplevt något speciellt den senaste tiden?
- Nej, han har mest suttit hemma och skrivit. Han höll på med en bok och han har verkligen varit helt besatt av skrivandet de senaste veckorna.
- Finns det någon person som du misstänker kan ha mördat din pojkvän? Fanns det någon som tyckte illa om honom?
- Nej, ingen. Han var omtyckt av alla. Jag har absolut ingen aning om vem som har gjort det.
- Finns det något annat som du tycker att vi bör känna till?
- Ja… jag hittade ett dokument på datorn som är väldigt konstigt. Det verkar vara någon sorts skrivdagbok, jag visste inte att han skrev det. Om man läser anteckningarna så verkar det som att han är helt galen. Så konstig var han inte, men det är möjligt att han kanske hade schizofreni... Jag är inte säker på om dagboken är äkta heller eller om det bara är något sorts experiment, men ni kanske vill läsa den i alla fall.
- Tack, den kan säkert vara till nytta. Vi avslutar förhöret där och återkommer om det dyker upp fler frågor.



18 juni 2010

Äntligen har jag kommit loss med skrivandet! Efter alla misslyckade försök har jag till slut insett vad mitt problem är – mina karaktärer är alldeles för tråkiga. Det finns inget liv i dem, ingen puls, ingen humor, de är bara statister i ett spel. Kanske är även huvudpersonerna i regel alltför lika mig själva. Men nu är det slut med navelskåderiet, min nya roman handlar om en karaktär som knappast har några av mina egna drag. Snarare liknar han en karaktär ur någon bok av Bukowski eller Sture Dahlström. Han är en kliché på alla buffliga, njutningslystna, arroganta, självupptagna och galna machosvin. Men en oerhört underhållande sådan. Faktum är att jag skrattar högt när jag skriver om honom och det måste väl vara positivt?
Det här ska bli en rolig bok. En bok som man kan förundras och förvånas över men framförallt skratta åt. Jag ser redan fram emot att fortsätta skriva.


22 juni 2010

Skrivandet går framåt – jag har redan skrivit cirka 30 sidor. Jag har ingen plan eller synopsis utan skriver enbart det som faller mig in vilket är oerhört befriande!
Hur underbart är det inte att skriva om karaktärer som beter sig så som man själv önskar att man hade mod nog att göra? Det måste vara ett av författarens främsta privilegier.
Det började som en novell men nu har jag insett att jag vill skriva en hel roman om den här personen. Får se hur länge jag orkar innan jag tröttnar men just nu är det bara väldigt roligt.

28 juni 2010

Jag har kommit på den fantastiska idén att väva in en massa personer från högstadiet i berättelsen. På så sätt kan de äntligen få vad de förtjänar. Mitt alter ego smyger runt i korridorerna, han ser och hör allt och fylls av mer hat varje dag. Jag är osäker på hur jag vill att romanen ska sluta. Ska han hinna försonas med sina fiender? Ska han finna kärleken och i samma stund sluta att hata? Eller ska hans förakt bara växa sig ännu starkare?
Jag vet inte. I nuläget spelar det dock ingen större roll.

1 juli 2010

Något obehagligt har börjat hända. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns på något sätt som att min romanfigur är på väg att ta över mig. Som att det är han och inte jag som styr mina tankar och handlingar. De senaste dagarna har jag skrivit som besatt dygnet runt och endast gjort pauser för att äta, sova och gå på toaletten. Kanske har jag levt mig för djupt in i min huvudpersons känsloliv?
Det är verkligen läskigt eftersom han tänker och gör saker som jag själv aldrig skulle göra. På bussen häromdagen fick jag till exempel lust att gå fram till en tant och säga att hon var fet och äcklig. Som tur var lyckades jag hejda min impuls. Värre var det i onsdags då jag stod i kön på ICA och inte kunde låta bli att nypa tjejen framför mig i baken. Hon blev förstås skitförbannad och jag fick springa därifrån med röda kinder.
Men värst av allt var igår då jag satt och skrev och Anna ställde sig brevid mig och började spela flöjt. Jag drabbades av ett plötsligt ursinne och smällde till henne. Jag vet att det var idiotiskt gjort och jag var djupt chockad av mitt eget handlande efteråt.
Allt detta är saker som jag själv aldrig skulle ha gjort, men som min romankaraktär mycket väl skulle ha kunnat göra.
Det är kanske bäst att jag avslutar skrivandet nu innan det händer något ännu värre?


3 juli 2010

En väldigt märklig sak har hänt. När jag kollade inboxen på min mail tidigare idag fick jag syn på ett mail som var skickat från ”Egon Persson”, samma namn som jag har valt till huvudpersonen i min roman. Ännu konstigare blev det när jag läste mailet.

Hej din fjant!

Du är förvånad över att jag skriver, eller hur? Du tror kanske att du har ensamrätt på att skriva? Då ska jag tala om för dig, din stinkande pisspotta, att det har du verkligen inte. Ska jag berätta någonting för dig? Du är en riktigt usel författare. En gris med bakbundna ben skulle kunna skriva en bättre bok än du. Tror du verkligen att någon kommer vilja läsa din så kallade roman, en berättelse där det inte händer någonting och som mest verkar vara en enda lång ursäkt för dig att spy ur dig galla. Men värst är det inte för läsarna (om du nu skulle få några sådana). Värst är det för mig. Jag som är din lilla sprattelgubbe och tvingas finna mig i alla dina små nycker, hur tror du det känns?

Nåväl jag vill inte vara den som är den så jag ger dig ett förslag. Jag föreslår att vi ses klockan 14 imorgon på Coffeehouse på Viktoriagatan och att vi där gemensamt diskuterar igenom den fortsatta händelseutvecklingen i romanen? Vad säger du?
Om jag inte hör något annat utgår jag ifrån att du kommer.

Egon Persson

Jag förstår det inte. Jag har inte visat eller ens nämnt mitt romanprojekt för någon. Än mindre talat om att huvudpersonen heter Egon Persson. Det är i och för sig ett rätt roligt skämt, men jag kan verkligen inte komma på vem som kan ha skrivit det. Men det skadar väl inte att gå dit imorgon, då kanske jag får se vem det är.


5 juli 2010

Det är en galen person som skriver det här. Jag har gått över gränsen för allt vad som kan kallas normalt, jag hör och ser personer som bara existerar i min vilda hjärna. Jag har inte vågat berätta om det för någon än, inte ens Anna.
Jag ska försöka berätta allting från början, precis så som jag uppfattade det. Jag vet att det inte är på riktigt men jag måste ändå försöka skriva ner det.

Jag gick till Coffeehouse igår. När jag kom in såg jag genast en person som såg ut exakt – och då menar jag exakt! – som den person som jag föreställt mig som min huvudperson. Han sitt vid ett bord för sig själv och log när han fick syn på mig. Jag kunde förstås inte låta bli att gå fram till honom och hajade till när han sa: ”Hej Valdemar! Slå dig ner.”
Jag slog mig ner på stolen mittemot honom och frågade rättframt: ”Vem är du?”
Han bara skrattade och sa: ”Ja, det borde väl du veta.”
”Nej, det vet jag inte” sa jag. ”Men jag gissar att du är en person som på något sätt har brutit dig in i min lägenhet, läst mina dokument på datorn och sedan bestämt dig för att driva med mig.”
”Något sånt skulle jag väl aldrig göra. Nej, jag är förstås Egon Persson själv. Jag tröttnade på att vara fast i ditt huvud och tog klivet ut i verkligheten. Vi kan göra så om vi vill vet du, vi romanfigurer.”
”Du är ju helt jävla sjuk” sa jag.
”I sådana fall är det du som är sjuk eftersom jag bara är resultatet av din fantasi” svarade han. ”Nåväl, jag ska inte tråka ut dig. Anledningen till att jag bad dig komma hit är att jag misstänker att du kanske kommer låta mig dö i slutet av romanen, är det så?”
”Jag vet faktiskt inte” svarade jag ärligt. ”Just nu är jag bara trött på hela skiten och funderar på att radera alla dokument från datorn.”
”Det får du verkligen inte göra!” sa han hotfullt. ”Låt mig istället bli rik och berömd och få en massa vackra kvinnor så lovar jag att inte störa dig mer. Om du däremot inte gör det så kommer något otäckt att hända…”
”Fan det här är ju inte klokt” sa jag till mig själv, reste mig upp och sprang ut från caféet.

När jag hade kommit ut på gatan tänkte jag genast att jag måste ha somnat och drömt eller hallucinerat. Men jag kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan.
Jag åkte hem och så snart jag hade kommit hem raderade jag alla dokument som hade med romanen att göra. Det kändes lite jobbigt men samtidigt skönt. Nu ska jag ägna mig åt andra saker än att skriva den närmaste tiden tills jag blir mig själv igen.

7 juli 2010

De senaste dagarna har jag mått betydligt bättre, men jag kan ändå inte riktigt få bort oroskänslan. Jag vet att det är fjantigt, det är ju bara min fantasi som lurar mig men jag kan ändå inte riktigt skaka det av mig. Jag låser alltid dörren när jag är hemma om någon plötsligt skulle komma.
Oj, nu knackar det på dörren. Det kanske är Anna som har glömt nyckeln…

Lånat

Jag var på stadsbiblioteket idag. Lånade:

The Beach - Alexander Garland
Walden and other writings - Henry David Thoreau
Texter i urval - Karl Marx
Den skötsamme arbetaren - Ronny Ambjörnsson
Religionen inom det blotta förnuftets gränser - Immanuel Kant
Existentialismen är en humanism - Jean-Paul Sartre
Drömmen om Utopia - blandade författare

Nu ska här läsas till ögonen ramlar av!

Bye-bye Hultsfred

Tidigare idag gick jag förbi en löpsedel där det stod att Hultsfredfestivalen lägger ner. Jag fäste inte så stor notis vid det, jag vet inte hur många gånger arrangörerna har sagt att de ska lägga ner festivalen och den har ju alltid kommit tillbaka. Men när jag kom hem och kollade på internet så insåg jag att det var på riktigt den här gången och att de till och med ställt in årets festival som skulle ha ägt rum om en vecka.

Hultsfredfestivalen och jag är nästan jämngamla. Samtidigt som jag tog mina första staplande steg slogs de första tältpinnarna ner vid Hulingens strand. Under min tidiga uppväxt så var Hultsfred och Roskilde de enda riktiga festivalerna. När jag gick på högstadiet och gymnasiet så var Hultsfredfestivalen den festival som alla skulle åka på. Själv kom jag inte dit förrän 2005, vilket också kom att bli min enda Hultsfredfestival (för övrigt det år då festivalen hade flest besökare - drygt 31 000).

Det är svårt att förstå varför det har gått så dåligt för Hultsfredfestivalen. De anledningar som brukar anges är ökad konkurrens från andra festivaler i kombination med sämre bokningar. Det ligger säkert mycket i det men det kan inte vara hela sanningen. Visst har det kommit många andra festivaler, men det går fortfarande ganska bra för flera äldre festivaler till exempel Arvikafestivalen. Och visst har de haft en hel del kassa bokningar på senare år men de har ju ändå haft en del tunga namn. I år skulle exempelvis Erykah Badu, NAS och Kent ha spelat.
Förra året sålde festivalen 21 000 biljetter, i år siktade de på 13 000 men lyckades bara sälja 5000. Det är ganska otroligt. Enbart Kent borde ju kunna locka ungefär så många.
Jag tror att en del av förklaringen ligger i att Hultsfredsfestivalen under 2000-talet fått en stämpel som fjortisfestivalen. Åker man dit om man är över sjutton så är man lite töntig och är man uppåt 25 så är man verkligen en tönt. Och ingen vill ju åka på en fjortisfestival, inte ens fjortisarna själva. Kanske har ungdomarna blivit lite bekvämare också och åker hellre på Way Out West eller andra stadsfestivaler. Jag vet inte. Jag tycker bara att det är lite sorgligt. Hultsfred var ju trots allt festivalernas festival i Sverige. Om inte Hultsfred hade funnits så hade musiksverige troligen sett ganska annorlunda ut.

Tack för allt, Rockparty.

Kentz

Kent ska släppa en ny skiva. Om det hade varit för tio år sedan så hade jag varit spänd av förväntningar. Idag resulterar det mest i en axelryckning. Om det inte hade varit för omslaget:




Som om inte detta vore nog så heter albumet En plats i solen och har låttitlar som: "Glasäpplen", "Skisser för sommaren", "Ärlighet Respekt Kärlek" och, kanske värst av alla, "Varje gång du möter min blick". Det känns som att Tomas Ledin kommer få konkurrens i sommar.

Jag har länge undrat vad Kent håller på med. Först kom Kent-mobilen, sedan Kent Singstar och nu det här. Om Jocke Berg är ute efter att reta gallfeber på fansen så tror jag att han lyckas ganska bra. Eller så vill de bara visa att det går att vara folklig och allvarlig på samma gång. Det är väl i och för sig beundransvärt, men snälla, kan ni inte låta någon annan person göra omslaget nästa gång?