Bananen

Det har tagit tid, kraft och energi. Något som från början tycktes vara en högst rudimentär fråga har visat sig vara en hjärtefråga för många. Detta visar om inte annat det höga röstdeltagandet, 40 personer - fler än i någon tidigare kompromissundersökning - har fått säga sitt. Och nu, efter mycken möda och stort besvär, kan vi slutligen konstatera att bananen är som allra godast när den är gul.


Hela 11 personer, vilket utgör 27% av de röstande, anser bananen vara som godast när den är gul. Detta är en ökning med 2,9 procentenheter sedan 1893 då en likadan undersökning hölls i Visconsin. På en hedrande andraplats kommer alternativet "ljusgulnästangrön" (kan det bero på att bloggläsarna tycker om lite tuggmotstånd eller är det helt enkelt så att de är så otåliga så de inte orkar vänta på att bananen ska bli gul?). Flera föredrar också att imundiga sig sin banan tillsammans med glass eller på pizza. Men de är ändå betydligt färre än de som föredrar att äta bananen som den är. Förmodligen är kombinationen pizza och banan alltför kontinental för den genomsnittlige Svenne Banan.

Resultatet blev klart sent i eftermiddag och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Andy Warhol låter hälsar från sin grav: "you´re focusing too much on the peel, you should focus more on the inside!" Schimpanserna muttrar lite om att vi har tagit en klassisk apfråga och förvandlat den till en människofråga och Lasse Åberg och Klasse Möllberg funderar över om de kan använda sig av valresultatet på något sätt när de ska kränga sin nästa skiva.

Nu när omröstningen är över infinner sig en tomhet hos mig och säkert många av mina läsare. Vad ska vi göra nu när vi vet svaret på livets största gåta? Finns det överhuvudtaget någon mening med att försätta leva?

Hav förtröstan, mina vänner! Nya spännande frågor väntar bakom nästa krök. Minns Karin Boyes ord:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd
Det bästa målet är en nattlång rast
Där elden tänds och bananen bryts i hast
På ställen, där man sover blott en gång
Blir sömnen trygg och drömmen full av sång
Bryt upp, bryt upp! Den nya bananen gryr
Oändligt är vårt äventyr

Lika som bär?

Harry Potter



















Jakob Hellman

Ett hörspel

Min nya kärlek i livet heter radioteater. Eller hörspel som jag tycker är ett mycket finare namn. Egentligen har jag alltid tyckt om radioteater, jag minns när jag var liten och alltid brukade lyssna på Barnradion på morgonen (vi hade ju ingen TV så barnprogrammen på radion var dagens höjdpunkt). Men sen dess har jag inte lyssnat särskilt mycket på radioteater. Dels har jag väl helt enkelt inte kommit mig för och dels är det sån oerhörd prettovarning. Fast jag gillar ju att vara pretto. Jag vill sitta i min fåtölj i yllekofta och en nystoppad pipa i handen och lyssna på radioteater. Det är då jag mår som bäst. Inte för att jag röker pipa egentligen men det hör inte till saken.

Det är förstås med radioteater som med all annan teater. En liten del är bra och en väldigt stor del är skit. Att spåra upp de bra grejerna kräver förstås lite jobb, men det kan det kanske vara värt. Hörde på en inspelning av Göran Tunströms En dag i Robert Schumanns liv härförleden. Den var bra. Lyssna på den någon gång om ni får chansen. Jag gillar det Tunström sa innan själva pjäsen började också. Att radiomediet lämnar så mycket mer åt fantasin än vad TV:n gör. Och hur underbart det är att ligga i ett mörkt rum och bara höra orden.

Östersönder

Kom hem vid halv tre inatt efter att ha varit på Miljöpartiets kongress i Östersund hela helgen.
Det känns nästan inte som att jag har varit i Östersund eftersom det enda jag hann med att se av stan var när vi åkte buss till och från tågstationen. Däremellan har jag mest suttit inne i folkets hus, pratat med en massa människor, läst en massa papper och hållit upp röstkort. Lite synd kanske. Sist jag var i trakten såg jag inte heller något av stan eftersom vi var ute på en ö i Storsjön den gången. Men å andra sidan kanske inte Östersund i sig är så mycket att se. Dock är naturen jävligt vacker där uppe, det kan man inte neka till.

Så, vad är då intrycken av helgen?
Först och främst alla fina människor. Var kommer dom ifrån? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt lycklig varje gång jag åker på något sånt här större evenmang med Miljöpartiet. Lycklig över att se att det verkligen finns en massa människor som tror på förändring och som har fattat att det inte har så stor betydelse hur mycket pengar man har om det ändå inte finns någon jord kvar där man kan använda dem.
Det finns många som tycker att det är svårt att förhålla sig till Miljöpartiet eftersom vi inte vill placera in oss på höger-vänster skalan och för att åsikterna inom partiet spretar åt så många olika håll. Själv tycker jag nästan att det är det som är det bästa med partiet. Eftersom det fortfarande är ett relativt ungt parti så har man ännu inte fastnat i en massa gamla dogmer och den där svart-vita synen som präglar alla andra partier. Samtidigt finns det förstås en grundsyn på tillvaron som jag tror är gemensam för de flesta miljöpartister. Det handlar om en vilja att se till helheten och inte en massa sakpolitiska detaljer och att placera människan och naturen och inte pengar i centrum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sympatiskt.

De två största frågorna nu under helgen var förmodligen diskussionen om arbetslivstrygghet och hur vi ska förhålla oss till EU. Det sistnämnda har fått en viss uppmärksamhet i media. Vad jag stör mig lite på är att tidningarna gärna utmålar det som att Miljöpartiet har svängt helt i EU-frågan och plötsligt är väldigt positiva. Så är det givetvis inte. Jag tror knappt det finns några miljöpartister som är positiva till EU som det ser ut idag, däremot har insikten väckts hos många att det kommer behövas ett europeiskt samarbete i klimatfrågan och att EU, trots alla sina brister, kanske ändå är bästa forumet för att skapa ett sånt samarbete. Dessutom är det ju förstås som Annika Hirvonen, en väldigt ung men förbluffande klipsk tjej sa:
"EU har en katastrofal flyktingpolitik, blå planekonomi, låga ambitioner i miljöfrågan och centraliserad makt. Om vi går ur EU kommer allt det här vara ännu värre."

Själv tycker jag nog ändå att vi bör ha kvar kravet på utträde. Framförallt för trovärdighetens skull, jag tror många har svårt att greppa det där med att man kan vara emot någonting samtidigt som man vill ha kvar det. Och att åstadkomma ens den minsta förändring av EU verkar ju tämligen hopplöst åtminstonde om man ska tro på EU-parlamentarikern Carl Schlyter och han borde ju veta vad han talar om.
Men nu ska det i alla fall bli en medlemomsröstning i frågan så vi får väl se hur det slutar. Oavsett vad resultatet blir tror jag i och för sig inte att det förändrar så jättemycket.

Något som jag egentligen tycker är mycket intressantare och som också debatterades mycket är frågan om medborgarlön respektive trygghetssystem. Under våren har det hållits ett rådslag i Miljöparitet där olika förslag på hur ett trygghetssystem skulle kunna se ut har debatterats. Resultatet blev en modell där man samordnar arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen till ett mer enhetligt system än vad som är fallet idag. Frågan som kongressen skulle ta ställning till var om vi vill satsa på den här idén fullt ut eller om vi vill ha kvar vårt mål om medborgarlön som det står om i partiprogrammet. Resultatet blev någonting mittemellan, vi bestämde oss för att satsa på den här modellen nu men samtidigt ha kvar medborgarlönen som en långsiktig vision.


På vägen hem åkte vi tåg genom ett soligt och vackert Jämtland och Hälsingland samtidigt som jag lyssnade på Martin Hederos och Nina Ramsbys Visorna. Och där och då gick jag verkligen östersönder. Jag vill tro att det är nåt som bara händer där.

Springsteenrevisionism

Jag tänkte bara att jag skulle säga att jag just nu, när jag är något nyktrare än vad jag var i lördags, inte är lika fullt övertygad om att den där Springsteenkonserten är världens bästa konsert någonsin. Det är en fantastisk konsert förstås, vi snackar ju ändå om Bruce på den tiden då han i princip inte kunde göra något fel. Men världens bästa konsert kanske ändå är att ta i lite i överkant. Det finns ju många andra starka kandidater. Håkans spelning i Lisebergshallen 2003 till exempel. Eller Dylans Royal Albert Hall-spelning 1966. Listan kan göras lång.
Dessutom så är kanske Stefan Sporséns smäktande trumpetsolo i Det är så jag säger det vackrare än Clarence saxsolo. Även om jag i och för sig tycker att "The Big Man" är en av få personer i världen som verkligen kan få en saxofon att låta vacker.
Men det är förstås upp till er att avgöra om ni vill lita på en full Valdemar eller på en nykter Valdemar.

Jag ska också säga att det är en manifestation på Stora Torget i Karlstad imorgon klockan 17 mot utvisningar av flyktingar. Alla som befinner sig i Karlstad bör komma.
På onsdag så har jag föreläsning hela dagen och på torsdag åker jag upp till Östersund på Miljöpartiets kongress och kommer inte tillbaka igen förrän på natten till måndag. Så det blir nog inget bloggande på ett tag. Hoppas ni överlever ändå.

Jungleland

Okej. Okej. Okej. Jag är kanske lite full just nu. Men en sak har mig livet lärt och det är att Bruce Springsteen & The E-Street Band Live at the Hammersmith Odeon 1975 måste vara världens bästa konsert någonsin. Om jag så blir 100 år så kommer jag fortfarande sitta och glo på Clarence Clemons saxofonsolo med tårar i ögonen.

And the poets down here
they don't write nothing at all
they just stand back
and let it all be

Frispel

Du höll dina händer
framför mina ögon
och genom mörkret kunde jag se
en vän av linjer

Utan något synbart mål
flöt vi in i varandra

***

Och bortom alla tomma ansikten
som skrek i megafoner
kom en svag viskning av tröst

Den sa att vi var samma sorts barn
märkta vid födseln med spritpenna

Den sa: ”Flippar bäst som flippar ut.”
Och plötsligt insåg jag
varför jag alltid jagat frispel nätterna igenom.
Plötsligt insåg jag
varför fantomsmärtan alltid blev så tydlig
när jag sov ensam.

***

Vi är födda i en stad
byggd av perfekta häckar
och golf på söndag
men där andra bara såg hole-in-ones
ville vi ha någonting mer

Någonting som kunde släcka törsten
Någonting som kunde sätta alla kompasser
och gravitationer ur spel

Så att om vi hoppade tillräckligt högt
skulle vi aldrig behöva landa igen

Därför satsade vi allt på ett kort
drog andan av varandra
men kom aldrig till skott

***

Slutsatsen innan upploppet blev istället att
om vi bara plockar fram alla våra tillkortakommanden
i dagsjus
så har vi chansen att nå
riktigt långt