14. Ane Brun

Ja ja. Jag vet att Ane Brun kommer från vårt västra grannland, men hon har faktiskt bott i Stockholm i ganska många år nu så jag tycker nog att hon kan få vara med på den här listan ändå.
Jag gillade Ane redan första gången jag hörde henne, jag tror det var i något Musikbyrån-program för ett antal år sen. Sen dess har hon dykt upp då och då men jag har kanske inte lyssnat riktigt så mycket på henne som hon förtjänar.

Det känns som att hon fyller upp något tomrum som annars skulle ha funnits i svensk musik. Det finns gott om popprinsessor, inåtvända indiesångerskor, jazz- och vissångerskor. Men det inte finns inte så många som sjunger sådär bluesigt, raspigt och coolt som Ane Brun gör. Jag läste någonstans att Ani Difranco är en av hennes stora förebilder och det känns ju inte helt förvånande. Ibland låter hon till och med ganska mycket som Difranco, som i det här klippet till exempel. Men vad gör det? En nordisk Ani Difranco är verkligen inte fy skam.

Den äkta mannen

Vad har han att komma med
han som har vuxit upp
inlindad i ett duntäcke
och aldrig gråtit bakom soffan
aldrig skurit sig i armarna
medan far dunkat mor medvetslös

Han vars mest traumatiska minne
var när han gjorde självmål i en fotbollsmatch
någon gång i fjärde klass
han som aldrig behövt gå till någon psykolog
för att tala ut om sin hemska barndom

Han kan ju inte vara
riktigt
äkta


Men ändå
dom här orden som skaver nätterna igenom
vad ska jag göra med dem?

Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig
bara att ni ska komma ihåg hur det var att känna
innan känslorna blev till porr
hur det var att befinna sig i ett privat rum
dit ingen annan fick gå


Eller så får man hitta något annat sätt
låsa in sig i ett hus eller
spy i direktsändning
vad som helst för att
lämna ett avtryck
för den som aldrig blivit sedd i tv
har heller aldrig levt

Den som aldrig gått igenom något
får skapa sig ett eget helvete
eller leva genom andra
bara det är äkta
för ingen vill ju veta om
något som aldrig har hänt

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

2008-07-06 - Bob Hund @ Orange. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Egentligen är det alldeles för tidigt att recensera bob hunds nya skiva. Jag har bara hunnit lyssna på den 4-5 gånger och bob hund är ett band som kräver tid.
Första gången jag hörde bob hund fattade jag ingenting. Nästa gång jag hörde dem tyckte jag att det var bra men jag fattade inte riktigt vad som var så bra. Först när jag hade köpt en skiva och lyssnat lite mer på dem började bitarna falla på plats. Lite så tror jag att det är med den här skivan också.

Det har gått åtta år sen deras senaste skiva med nya låtar, vilket märks. Visserligen känner man igen många av de typiska bob hund-ljuden; de gnissliga gitarrerna, syntharna, de kryptiska texterna... Men det är ändå något som är annorlunda. Det är inte lika mycket attack i låtarna men desto mer synthar och trummaskiner. Följden blir att det känns lite mer dansant, fast på ett ganska stelbent sätt. "Dansmusik, dansmusik som det inte går att dansa till" som Tomas Öberg sjunger i en av låtarna. Kanske beror trummaskinerna på att trummisen Mats Andersson valt att lämna bandet (eller har han det? det verkar vara lite oklart). Istället spelar Christian Gabel trummor på några av låtarna.
Rock-Tomas texter är kanske mer kryptiska än någonsin. Det är inte lika många one-liners som på de senaste skivorna men tar man sig tid och lyssnar på texterna är de som vanligt väldigt bra. "Rösterna blir fler men karaktärerna färre, bli aldrig som oss bli värre!" som han sjunger i en låt känns som ett ganska typiskt bob hund-statement. Pratsången i "Fantastiskt" är också ganska underhållande. Mina favoriter på skivan såhär långt är annars singeln "Tinnitus i hjärtat" och "Blommor på brinnande fartyg". Den sista innehåller för övrigt ett helt sjukt gitarrsolo.

Annars kan jag bara precis som Per Sinding-Larsen konstatera att det är skönt med ett band som inte gör det lätt för sig. För första gången är inte texterna utskrivna i omslagshäftet vilket kan kännas lite irriternade men är antagligen gjort för att de som köper skivan verkligen ska lyssna på den och inte bara ha på den som bakgrundsmusik. När bob hund var som störst, runt 2000, med hittar som "Nu är det väl revolution på gång?" och "Ska du hänga med? Nä!!" så hade de bara kunnat köra på i samma fotspår och tryggat pensionen. Istället valde de att ta en lång paus och återkomma med något helt annat. I en intervju 1993 sa Conny Nimmersjö att de mycket väl skulle kunna spela in skivor med bara fisljud eftersom bob hund är oberäkneliga. Det gäller i högsta grad än idag.

På gång...

Det verkar nästan som att alla bra svenska artister har bestämt sig för att släppa sina nya skivor ungefär samtidigt. Imorgon släpps Fever Rays debutskiva (som dock har legat ute på nätet sen ett bra tag tillbaka), på måndag kommer Anna Järvinens nya och de låtar som ligger ute på hennes myspace lovar mycket gott. På onsdag släpps ytterligare tre skivor av artister som jag håller nära hjärtat - Florence Valentin, Maia Hirasawa (som jag skrev om igår) och bob hund.
Det här är ju förstås väldigt roligt men lite illavarslande för plånboken. Jag är ju en sån gammal stofil som fortfarande till stor del köper skivor. Fast till och med jag har gått över mer och mer till att ladda hem musiken eller lyssna via spotify på sista tiden. Så jag kanske nöjer mig med att köpa bob hunds och Anna Järvinens skivor.

Några andra skivor som jag ser fram emot och som har varit på väg länge men fortfarande inte fått något releasedatum är Radio Dept:s och Peggy Lejonhjärtas nya alster.

Det verkar för övrigt vara en trend inom svensk musik just nu att åka på korta turnéer. Flera av de artister jag har nämnt här ger sig ut på turné men spelar bara i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är frågan om man ens kan kalla det för turnéer. Tacka vet jag Håkan Hellström som spelar i varenda liten småhåla på sina turnéer.

15. Maia Hirasawa

Jag blev nog lite kär i Maia Hirasawa redan första gången jag hörde henne. Om jag inte minns helt fel så var det någon gång på våren 2006. Hell On Wheels skulle spela på en numera nedlagd indieklubb här i Karlstad och Maia Hirasawa skulle agera förband (det här bekräftar för övrigt tesen om att alla artister som har varit förband till Hell On Wheels så småningom har blivit större.) Typiskt nog minns jag inget av hennes spelning förutom att hon var själv och spelade några låtar på akustisk gitarr (kanske använde hon även melodika - detta instrument som var högsta mode 2006). Vad jag däremot minns är att hon stod i baren efter spelningen och att jag försökte samla tillräckligt med mod för att våga gå fram och prata med henne. Till slut gick jag dit och tackade för en bra spelning, hon sken upp och jag tänkte att det här kanske kunde utvecklas till något bra men i nästa stund blev jag utmanövrerad av någon annan snubbe. Som vanligt med andra ord. Det där med att ragga på krogen har aldrig varit min starka sida.

Men istället för att sura över det så bjuder jag er på en underbar människa med en underbar röst och en go' portion göteborgsromantik.

Grannsämja

Igår var jag på en mysig hemmakväll hos min kompis Martin. När det var dags för hemgång så visade det sig att två av gästerna bodde bara cirka tvåhundra ifrån mig. Eftersom de hade bil så föll det sig naturligt att jag åkte hem med dem. När vi hade satt oss i bilen och jag skulle förklara lite mer i detalj var jag bodde så fick jag veta att killens syrra hade bott i lägenheten brevid min tidigare tillsammans med sin pojkvän.
"Då har jag nog hört talas om dig" fortsatte killen. "Du var han som spelade piano mitt i natten en gång?"
"Ja... det var nog jag."
"Syrrans kille hade precis slutat snusa då så var han jävligt irriterad."
"Aj då" sa jag och kände mig dum.

Det är ju typiskt att man ska bli känd som den pianoterroriserande grannen. Nu är det i och för sig ganska länge sen så jag behöver väl inte skämmas längre, men ändå.
Jag minns för övrigt den där kvällen väldigt väl. Jag hade varit ute på krogen och träffat ett gäng som jag inte alls kände sen tidigare. När de stängde erbjöd jag alla att följa med hem till mig på efterfest. På vägen hem visade det sig att en av killarna var ett stort Springsteen-fan och därför var jag självklart tvungen att spela en massa Springsteen-låtar på pianot. Jag var mitt uppe i "Jungleland" när någon plingade på dörren. Jag ville absolut inte avbryta låten så därför fick han stå och plinga och banka ett bra tag innan jag gick och öppnade.
Utanför stod grannen och frågade vänligt men bestämt om vi inte kunde dämpa oss lite.
"Du kan väl komma in och vara med istället?" sa en full och glad Valdemar.
"Nej tack. Jag behöver faktiskt sova. Kan ni inte bara vara snälla och dämpa er lite?"
"Okej då" sa jag och gick in igen.

Dagen efter gick jag över och bad om ursäkt och grannarna verkade faktiskt inte vara särskilt arga. Men det kan ju ha varit en skicklig fasad, vad vet jag.

Tinnitus i hjärtat

Idag släpptes bob hunds nya singel. De som har varit på någon av de få konserter som de har gjort under de senaste åren har förmodligen redan hört den, men det är ju kul att äntligen kunna lyssna på den när man vill.
Låten heter alltså "Tinnitus i hjärtat". Det är inte deras bästa låt någonsin, men bra är den. Framförallt är det roligt att äntligen få höra Tomas Öbergs vassa lyrik igen.


Vi har tinnitus i hjärtat
på grund av i morse
vi hör signaler vi inte förstår
som väcker känslor vi inte förmår

Som ett norrsken
en sovande uggla
träffad av splitter
mitt i en mening
Det finns innebörd
och den är oerhörd
men den drabbar oss mest
med sin försening

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Att känna alla
eller ingenting alls
sväljer du krav-märkt
eller tuggar du grishals?
Mina problem
har skaffat sig egna drömmar
mitt synsätt har spruckit upp
och fått nya lösa sömmar

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Från solsystem
till nervsystem
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt
från genombrott
till sammanbrott
15 sekunder av allt
15 sekunder av allt

Vi har tinnitus i vårat hjärta


Jag tycker inte att det är någon överdrift att påstå att det inte finns någon annan svensk textförfattare som skriver lika obegripliga men ändå klockrena texter.
Dessutom är omslaget sedvanligt snyggt, som ni kan se här ovan.

Köp låten här.