Att fildela eller icke fildela - det är frågan

Jag trodde att jag var klar med fildelningsfrågan, att jag visste var jag stod. Men efter att jag under den senaste tiden har läst Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood samt några kapitel ur Tony Ernsts 6 miljoner sätt att jaga en älg på, En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall så är jag inte längre lika säker.

Jag tycker ju att själva idén om att alla ska ha fri tillgång till kultur är väldigt fin. Kultur är inte bara utsmyckning eller tidsfördriv, kultur är någonting livsnödvändigt. Dessutom är fildelning också väldigt demokratiskt - det innebär inte bara att alla har samma tillgång till kulturen utan också att alla artister kan verka på samma villkor och behöver inte styras av den så kallade marknaden d.v.s. skivbolag, filmbolag, bokförlag etcetera. Men sen har vi förstås den ofrånkomliga, men ack så tråkiga, frågan som ställs på sin spets varje gång som man för fildelning på tal. Hur ska artisterna klara sig? Hur ska de kunna tjäna ihop till mat och hyra?

Svaret på dessa frågor brukar låta ungefär såhär: "Jo men alltså, som det ser ut idag så tjänar man ju nästan ingenting som artist ändå eftersom skivbolagen tar alla pengar. Och sen får de väl hitta andra sätt att tjäna pengar på: turnéer, t-shirtförsäljning och så vidare. Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på."

Jag vill inte, som vissa personer, hävda att fildelning = stöld. Det är en alltför grov förenkling. Men jag ska ändå försöka bemöta ovanstående argument.

1. Ja, det stämmer att många artister inte får ut några större summor eftersom bolagen sväljer en stor del av vinsten. Men är det inte i sådana fall det som vi borde försöka förändra genom att ställa större krav och skapa rimligare kontrakt än att låta varken artisten eller bolagen tjäna någonting?

2. Varför blir man artist? Är det för att man älskar att skapa musik eller är det för att man vill sälja t-shirtar? Många artister vittnar förresten om att man måste turnera i stort sett året runt om man ska kunna ha någon chans att överleva på spelningarna. Och vad händer med de som brinner för musik men som inte har något intresse av, eller är alldeles för scenrädda, för att ställa sig på en scen?

3. ”Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på." Detta tror jag att många artister kan skriva under på. Men det ena behöver ju inte stå i motsats till det andra. Det finns ytterst få artister som verkligen kan bli rika på sitt skapande men alla borde väl ändå ha chansen att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att nå upp till en dräglig livsnivå? Eller?

Det går förstås utmärkt att hävda att det inte ska gå att tjäna pengar på immateriellt skapande. Jag kan delvis sympatisera med den idén. Låt mig ta ett exempel:

Någon ska bygga ett flygplan. Vi kan anta att flygplanet blir bättre ju mer kunskap och praktisk erfarenhet som personen besitter. Det känns också ganska rimligt att anta att flygplanet blir bättre ju längre tid personen lägger ner på själva byggandet.
Vissa skulle kanske hävda att så är fallet även med musik. Jag är dock inte helt beredd att hålla med. Det finns gott om exempel på duktiga artister som har studerat musik i många år och övat flera timmar varje dag. Men även motsatsen gäller – man behöver inte vara särskilt skicklig på ett instrument eller kunna skriva noter för att bli en bra artist. En låt kan ta tio år eller minuter att skriva. Och det finns ingen som på en objektiv grund kan slå fast att den ena är bättre än den andra.

Samtidigt är den här argumentationen farlig. För vad händer i ett samhälle där ingen kan leva på sitt skapande utan måste hitta ett annat jobb vid sidan om? Jag tror inte att det skulle gynna skapandet. Snarare skulle nog många som egentligen har potential att skapa inte göra det på grund av trötthet och tidsbrist. I det här fallet är det alltså snarare bristen på tid än på pengar som är den avgörande frågan.

Man kan också tänka sig andra lösningar. En idé är att alla får betala en kulturskatt som sedan delas ut till artisterna. Egentligen är det inte helt orimligt. Vi betalar ju skatt för att kunna gå i skolan, för sjukvård och för infrastruktur. Om vi accepterar att kultur är någonting livsnödvändigt borde inte även den kunna skattefinansieras?
Självklart måste en sådan skattelösning på något sätt vara kopplad till artistens popularitet, till exempel att ett visst antal nedladdningar och lyssningar generar en viss skattesumma. Om alla som vill kalla sig artister skulle få ta del av kakan så skulle det ju bli omöjligt.
Problemet är hur detta skulle lösas rent praktiskt. Skulle man ha en dator som lagrar alla nedladdningar och lyssningar från alla sajter? Är detta ens en praktisk möjlighet och är det eftersträvansvärt? Givetvis skulle vi även få höra argument som ”jag lyssnar aldrig på musik varför ska jag betala skatt för det?”. Men detta gäller ju även allt annat, alla utnyttjar inte skolan och sjukvården men ändå är vi med och betalar för den. Möjligen skulle det kanske kännas konstigt att vara med och betala pengar till artister som man inte tycker är särskilt bra.

En annan lite mindre radikal men närliggande lösning är att man köper en musiklicens på samma sätt som tv-licens och att dessa pengar går oavkortat till artisterna. Även här skulle det förmodligen krävas någon form av statlig inblandning såvida inte avgiften ska ingå i bredbandsavgiften. Men det verkar orimligt att bredbandsbolagen ska få mer pengar bara för att folk utnyttjar nätet till att lyssna på musik. Och hur ska de kunna kontrollera vilka som verkligen använder nätet till musiklyssning? Ska Agda, 72, behöva betala mer pengar trots att hon bara betalar räkningar en gång i månaden?
En variant, som även STIM har föreslagit, är att det ska gå att välja ett dyrare internetabbonemang och att endast användare av detta abonnemang ska kunna ladda ner musik gratis. Men hur ska det regleras? Man kan ju inte stoppa all internettrafik för de som inte väljer det dyrare abbonemanget.

Ett sorts licenstänkande kan vi hitta hos så kallade streamingtjänster, till exempel Spotify. När Spotify lanserades för typ två år sen utmålades det som frälsaren av väldigt många. Sedan dess har det dock visat sig artisterna inte får ut särskilt mycket pengar på det här sättet heller (kanske blir det bättre när artisterna kan lägga ut låtar själva och slipper att gå omvägen via skivbolagen).
Det finns i nuläget två versioner av Spotify: Spotify Free och Spotify Premium.
Spotify Free innebär att man kan lyssna på musik gratis men också får hålla till godo med reklam. Med Spotify Premium slipper man reklamen men får betala en månadsavgift på 99 kronor.
Problemet är att de allra flesta väljer reklamversionen före premiumversionen. Varför betala för något när man kan få det gratis? På detta sätt stöder man förmodligen företagen som har valt att lägga upp reklam mer än artisterna som man lyssnar på. Detta skulle kunna lösas om Spotify valde att ta bort gratisversionen. Problemet då är att många av de som idag använder sig av reklamversionen förmodligen skulle gå tillbaka till gratis fildelning.

Dilemmat med alla scenarion (utom skattelösningen) är att hur attraktivt man än gör det så kommer det fortfarande gå att ladda ner gratis om man så vill, vilket jag tror att väldigt många vill. Och så länge ingen betalar någonting så har jag svårt att se hur artisterna ska kunna tjäna på det (rent ekonomiskt alltså, vad de tjänar på det i form av glädje är en annan fråga).
Just därför tycker jag att en skattefinansierad lösning skulle vara den bästa så snart någon fiffig person har kommit på hur man ska lösa de praktiska detaljerna runt det. Det kommer givetvis innebära en säker död för musik- och filmindustrin så som vi känner den idag. Men det var kanske ändå på tiden.