Sonic/Skägg/Skrivande

Jag har preumererat på musiktidningen Sonic sen början av 2004, alltså nästan fem år. Men när jag fick hem ett nytt inbetalningskort för någon vecka sen så åkte det direkt i soporna.
Varför då kan man fråga sig. Tycker jag att tidningen har blivit mycket sämre på sista tiden? Nej, egentligen inte.
Jag tror det beror på två saker. Det ena är att jag läser mer om musik på internet nuförtiden, på bloggar och annat. Behovet av en fysisk tidning som skriver om musik känns därför inte lika starkt längre. Den andra orsaken är att jag faktiskt har blivit mindre intresserad av att läsa om musik. När jag började prenumerera på tidningen läste jag den från pärm till pärm och försökte kolla upp allt som verkade bra och som jag inte hade hört tidigare. Nuförtiden bläddrar jag igenom den en gång och lyssnar på den medföljande cd-skivan 2-3 gånger. Därefter förpassas den till en hylla där den ligger och samlar damm. Och då känns det inte riktigt som att det är värt att prenumerera på tidningen. Jag tror jag har fått en viss övermättnad vad det gäller musikrecensioner också. De flesta tycker ändå ungefär samma saker. Nu när typ all musik man kan önska sig finns bara ett musklick bort så tycker jag också att musikrecensionen till viss del har spelat ut sin roll.



Har jag nämnt att jag har fått glasögon förresten? Det är ett led i mitt försök att se ut som en äkta kulturnörd. Ett annat är att jag försöker odla något som med lite god vilja skulle kunna kallas för skägg. Om man inte vill vara så snäll kan man kalla det för "ojämn ansiktsbehåring".



Det går åt helvete med C-uppsatsen. Jag har faktiskt försökt jobba den här veckan, men jag har så svårt att hålla mig till ämnet, jag snöar bara in på en massa andra saker hela tiden. Dessutom är Lillian Feders Madness In Literature en fruktansvärt tråkig bok.



Jag undrar om inte Mauro Scoccos "Till dom ensamma" är världens bästa låt ändå. Lyssna bara på pianot, det är sjukt snyggt.