Rapport från COP 15

Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.

Klimataktion, filmfestival och loppmarknad

I lördags deltog jag i en klimataktion som Grön Ungdom Göteborg anordnade. Aktionen gick ut på att några satt i en gummibåt och låtsades vara sommarturister från framtiden medan jag och några till försökte få folk att skriva på vykort till Fredrik Reinfeldt där vi ber honom att ta sitt ansvar på klimatförhandligarna i Köpenhamn. Det var en av de mest lyckade aktionerna jag har varit med på; välorganiserad, positiv stämning och bra gensvar. Jag kan tillägga att vi gjorde en liknande aktion i Karlstad för nästan tre år sen, när jag var alldeles ny i Grön Ungdom. Den var inte alls lika välplanerad men vi hade rätt kul den gången också.
Man kan förstås alltid diskutera vilken effekt den här typen av aktioner har. Jag tror inte att Reinfeldt kommer lägga om hela sin politik på grund av några näsvisa miljöaktivster, dessutom har han ju inte makt nog att åstadkomma förändringar helt på egen hand. Men jag tror ändå att den här typen av aktioner har ett visst värde. Dels för att skapa mer miljömedvetenhet hos folk i allmänhet, dels för att det alltid är kul när det händer oväntade saker på offentliga och platser och, sist men inte minst, för att skapa sammanhållning inom en grupp.
Dessutom var GP där och skrev en artikel som ni kan läsa här.


Efter aktionen gick jag till Hagabion där det anordnades fri filmfestival. Jag hann med att se tre olika filmer av skiftande kvalité.

Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande - här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.
Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med "alla människor kan förändras till det bättre". Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.
Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.

Jag såg även en amerikansk independentfilm som hette Cactuses. Filmen kretsar kring ungdomsbrottslingen Simon vars far helt har gett upp hoppet om honom. En dag när Simon är hemma hos en gammal dam för att lägga om golvet upptäcker han en garderob som är full av presenter. Han stjäl några av dem men får sedan dåligt samvete och för att gottgöra sitt brott får han jobba på tantens kaktusfarm.
Temat liknar det i Nasty old People men Cactuses känns på något sätt betydligt trovärdigare.
När jag såg filmen hakade jag upp mig på att det var ett så långsamt tempo; alla karaktärer både rörde sig och pratade ganska segt. Jag kunde riktigt bestämma mig för om det var för att det var dåliga skådespelare eller om det var för att skapa en särskild atmosfär. Först i efterhand fick jag reda på att filmen, som spelades upp via en dator, hade haft fel uppspelningshastighet. Det förklarar också varför den var ungefär 45 minuter längre än den skulle ha varit egentligen... Kanske kommer jag att tycka att den är ännu bättre om jag någon gång får se den i rätt hastighet.

Sist jag såg en riktigt usel finsk Star Trek-parodi - Star Wreck: In The Pirkinning. Man ska kanske inte ställa för höga krav på en amatörfilm som är gjord av några Star Trek-entusiaster. I synnerhet om man, som jag, aldrig har förstått storheten i Star Trek och tycker att det är en parodi i sig själv. Jag ska också medge att den rent stilmässigt är ganska snygg och välgjord. Tyvärr hjälper inte det när skämten är så otroligt platta och förutsägbara. Den är dessutom alldeles för lång för sitt eget bästa.



På söndagen åkte jag och Anna till Kvibergs marknad där vi gjorde följande "fynd":

En tavla med en fiolspelande clown
En lp-skiva med djungelboken
En trasig leksakssynth
2 blomkrukor
En spargris
En finsk plåtburk
2 blixtlås

Det är ganska fascinerande hur mycket rent skräp man kan hitta på den där typen av marknader. Men det har ju sin charm förstås och ibland kan man ju faktiskt hitta en del fina och användbara saker.


Slutligen kan jag rapportera att vi har fått hem två pallar med ved så vi ska slippa frysa i vinter.

Skoldebatter

Det börjar märkas att det är val till Europaparlamentet om bara en månad. De kommande veckorna kommer vara ganska fulla av debatter för min del. Idag var jag på Tingvallagymnasiet och medverkade i två debatter mot de andra ungdomsförbunden. Först pratade vi inför 3:orna och därefter inför 1:orna och 2:orna. Under den första debatten var det inte mer än kanske 20 personer i publiken och på den andra var det närmare 100. Lite konstigt ändå att de som går sista året på gymnasiet är så ointresserade av att komma och lyssna, det är ju ändå de som har möjligt att rösta och påverka.
Nåväl. Det gick väl ganska hyfsat. Lite skrämmande dock att så många ungdomar verkar tro att kärnkraft är den bästa lösningen på miljöproblem. Eller att vi inte bör satsa på att lösa klimatproblemen just nu eftersom det är finanskris... Såna påståenden är dock ganska enkla att bemöta. Vet man minsta lilla om hur brytningen av uran går till eller att det inte finns någon säker slutförvaring så inser man ganska snart att det inte alls är någon bra lösning. Mer satsningar på nya energikällor leder till fler gröna jobb, dessutom är det inte så dyrt att bygga vindkraftverk som många tror.
Lite värre var det när jag tvingades att försvara kvotering. Jag tycker ju inte att kvotering är någon jättebra lösning, vilket jag också påpekade. Det bästa vore ju förstås om arbetsgivarna verkligen såg till kompetens och inte till kön. Men så länge som de inte gör det så tror jag ändå att kvotering är något nödvändigt ont, åtminstone inom vissa yrkeskategorier.

Något som irriterar mig väldigt mycket under såna här debatter är när ungdomsförbunden säger saker som förvisso är väldigt bra, problemet är bara att deras moderpartier bedriver en helt annan politik. Till exempel var ju alla ungdomsförbund mot IPRED och även FRA om jag inte missminner mig. Ändå drevs båda delarna igenom i riksdagen. Jag skulle i alla fall inte vilja vara med i ett parti där ungdomsgenerationen vill något helt annat än de äldre. Som tur är har vi ju Grön Ungdom som faktiskt har exakt samma politik som Miljöpartiet. Det betyder inte att vi inte kan kritisera Miljöpartiet om de bedriver politik som till exempel strider mot partiprogrammet. Dessutom är jag ganska övertygad om att Miljöparti är det parti där unga har störst chans att delta även i de viktiga beslut som tas.
Men det var som sagt en ganska bra debatt ändå. Hoppas att resten bli lika lyckade.

Vem i hela världen kan man lita på?

Göran Skytte är en märklig man. En gång i tiden tillhörde han den svenska vänsterrörelsen som anordnade Vietnam-demonstrationer och bekände sina hjärtan till Karl Marx. Han jobbade på ETC och skrev avslöjande repotage om skattesmitning. Han är bror till Håkan Skytte som spelade i Hoola Bandoola Band och har själv spelat in mycket musik tillsammans med Mikael Wiehe, bland annat i Kabaréorkestern.
Någon gång under 80-talet började hans åsikter gå allt längre åt höger och på senare år har han dessutom blivit övertygad kristen.
Idag är han egenföretagare och skriver kolumner i Svenska Dagbladet.

Den 14 mars skrev han om extremisterna i Malmö som demonstrerade mot tennismatchen mot Israel. Jag ska erkänna att jag själv har lite svårt att se poängen med den typen av demonstrationer. Skyttes krönika blir dock en smula komisk om man tänker på den gamla Hoola Bandoola-låten "Stoppa matchen" som i princip handlar om samma sak.

Igår, den 25 april, skrev han en kolumn med rubriken "Stollerierna frodas bland unga gröna". Skytte har varit inne på Grön Ungdoms hemsida och retat upp sig på allt som står där. Vad är det då som Göran Skytte tycker är så vansinnigt? Jo, bland annat att Grön Ungdom vill att alla samlevnadsformer ska värderas likvärdigt, att man ska få döpa sina barn till vad man vill och att kärnkraften är dålig.

Vad jag framförallt stör mig på med den här kolumnen är att Göran Skytte inte kommer med några som helst motargument. Om han åtminstone hade skrivit varför han finner allt det här så stolligt så hade jag kunnat acceptera det, nu blir det bara en ironisk klapp på axeln till de stackars ungdomarna som inte vet bättre. Har du redan glömt hur det är att vara ung och förbannad Göran?
Det är förstås lätt för Göran Skytte som själv är en medelålders och heterosexuell svensk man att avfärda en krönika som handlar om kärnkraften som en patriarkal produkt som trams. Det hade varit betydligt modigare om han hade vågat erkänna att det i första hand är män som han själv som är för kärnkraft och andra storskaliga och miljövidriga projekt.

Han avslutar med att skriva om Grön Ungdoms förslag att döpa om alla röda dagar till gröna dagar. "Det KAN vara ett självironiskt aprilskämt, eftersom det är publicerat den första april. Men säker kan man inte vara. I Stollarnas Paradis är allt möjligt." skriver han.
Självklart är det ett skämt. Om Göran Skytte hade läst igenom hela pressmeddelandet som han referar till istället för att bara försöka plocka hem billiga poänger så hade han kanske sett att det avslutas med "april april".

Det som jag dock finner mest beklämmande med det här att det så tydligt visar att många ur den så kallade 68-vänstern idag är ultrakonservativa och självbelåtna. Det gör mig lite rädd eftersom jag tänker att jag själv en dag kanske kommer sluta så. Tänk om jag om fyrtio år sitter och skrattar åt hur dum och naiv jag var i min ungdom. Lova att ge mig en smäll på käften om det någonsin skulle ske.

Mitt politiska jag

Jag skriver inte särskilt mycket om politik här på bloggen trots att det kanske är det som jag ägnar mest tid åt i vardagen. Exempelvis har jag nog ägnat betydligt mer tid åt att sitta i olika politiska möten än åt att jobba med min D-uppsats de senaste veckorna.
Anledningen till att jag inte skrivet om politik är rätt enkel - det finns redan ganska många bra politiska bloggar och jag har inte mågon lust att vara en papegoja som bara upprepar saker som andra redan har sagt. Dessutom tycker jag det är ganska skönt att inte ha några krav på mig när det gäller bloggen, att jag kan skriva om precis det som faller mig in.
Men nu tänkte jag i alla fall att det kunde vara en kul idé att berätta om hur mitt politiska engagemang föddes och hur det så att säga har utvecklats.

Man kan väl på sätt och vis säga att jag föddes in i politiken om man med politik menar att ifrågasätta hur samhället ser ut och vilja förändra det. Mina föräldrar har aldrig varit partipolitiskt aktiva, däremot har de engagerat sig i flera viktiga sakfrågor, till exempel anti-kärnkraft och ekologisk odling. Att jag senare i livet valde att gå med i Miljöpartiet kom väl därför inte som någon större överraskning. Jag tror att det var i början av högstadiet som jag började se skillnaderna mellan de politiska partierna. Redan då anade jag nog ungefär var jag hörde hemma. Det dröjde dock fram till jag fyllt 20 innan jag blev partipolitiskt aktiv. Att det då blev Miljöpartiet har förstås många orsaker. Men det viktigaste kanske ändå är de tre solidariteter som finns inskrivna på första sidan av partiprogrammet:

- solidariet med djur, natur och det ekologiska systemet

- solidariet med kommande generationer

- solidarietet med världens alla människor

Såvitt jag vet finns det inget annat svenskt parti som har en lika bred syn på vad politik är och vad som är viktigt att värna om. De flesta andra partiers ideologier styrs av kortsiktighet och ekonomisk tillväxt.
Fördelningspolitik är givetvis viktigt men det är långtifrån det enda som ett politiskt parti borde ägna sig åt.

Efter att jag blev rekryterad till Miljöpartiet på Arvikafestivalen 2006 kastades jag ganska snabbt in i det politiska livet. Det var ju valår och någon månad innan valet ringde de från Miljöpartiet i Hagfors och undrade om jag ville vara med på ett torgmöte i Hagfors. På valdagen stod jag och delade ut valsedlar för Miljöpartiet. Någon månad senare åkte jag på en introduktionskurs i Skåne som Grön Ungdom anordnade och strax efter det var jag med och startade upp Grön Ungdom i Värmland.

En anledning till att jag har blivit så politiskt engagerad är också att jag har mött så många fantastiska människor genom partiet och ungdomsförbundet. Vi som kom på det där första mötet med Grön Ungdom märkte snart att vi kom väldigt bra överens. Under 2007 gjorde vi en massa saker tillsammans och hade väldigt roligt. Bland annat arrangerade vi olika aktioner och demonstrationer samt en helt fantastisk festival. Under hösten 2007 började jag även gå på möten med Miljöpartiet och fick snart en plats som ersättare i Kultur- och fritidsnämnden. Bara några månader senare valdes jag in i ledningsgruppen.
Sen dess har det rullat på med en massa olika saker och jag är nu även, sedan några dagar tillbaka, en del av Grön Ungdom Västs styrelse.

Jag håller inte med om allt som Miljöpartiet står för. Precis som alla andra "system" innehåller det brister. Jag tycker inte heller att man ska hålla med om allt som medlem i ett politiskt förbund. Om alla tyckte samma sak skulle aldrig partier utvecklas och Miljöpartiet är förmodligen det mest dynamiska och föränderliga av alla politiska partier.

På senaste tiden har jag dock reflekterat en hel del över om partipolitik verkligen är den bästa vägen att gå om man vill försöka förändra saker. Demokratins största fördel är ju samtidigt dess största nackdel - att det går så otroligt långsamt. Varje beslut som tas ska gå genom flera olika instanser och det som till slut kommer ut är antingen ett väldigt urvattnat förslag eller ingenting alls. Hela tiden tvingas man till kompromisser för att åtminstone kunna få igenom någonting. Samtidigt vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
Men om man verkligen brinner för något och vill förändra något snabbt, är det då inte bättre att gå med i en folkrörelse än ett parti?
Det kanske det är. Jag tror att folkrörelser är minst lika viktiga som politiska partier, det visar inte minst Medborgarrättsrörelsen i USA eller olika rösträttsrörelser. En folkrörelse har möjligheten att tala direkt till folk och få dem att engagera sig direkt, på ett helt annat sätt än vad ett politiskt parti kan eller bör göra.
Men jag tror att båda delarna är viktiga. Folkrörelser behövs för att driva fram en opinion och politiska partier för att fatta de slutgiltiga besluten. Aktivism och civil olydnad har dessutom alltid varit en viktig del av Miljöpartiet.

Kanske är det dock så att det som jag ofta ser som den stora fördelen med Miljöpartiet, nämligen helhetssynen, också kan vara till dess nackdel. För hur ska man kunna förändra allting på en gång? Någonstans måste man ju börja? Eller?

Ditt och datt

Det händer lite för mycket just nu för att jag ska ha tid att skriva om allting på bloggen. Men här är i alla fall en liten sammanfattning av de senaste dagarna.

Mitt mailkonto blev kapat i mitten av förra veckan. Jag fick ett mail som jag trodde var från Hotmail-teamet där jag bland annat ombads att fylla i användarnamn och lösenord vilket jag också var dum nog att göra. Dagen efter visade det sig att jag inte kunde logga in på kontot och att alla mina kontakter hade fått ett mail från mig där jag skrev att jag befann mig i London och hade blivit rånad på alla mina besparingar och bad om att få pengar skickade till en viss adress.
Nu kanske ni tycker att man får skylla sig själv om man går på ett sånt simpelt trick, och det är jag nästan beredd att hålla med om, men lite jobbigt var det i alla fall.
Nu är i alla fall problemet åtgärdat, jag har fått tillbaka min gamla mailadress med alla sparade mail och allt är frid och fröjd.


Under helgen har jag varit på Grön Ungdoms Riksårsmöte i Göteborg. Det är alltid lika kul att träffa en massa sköna gröna personer och prata politik en hel helg. För min personliga del innebar riksårsmötet även ett ganska nervkittlande moment, det var ju nämligen val till Förbundstyrelsen till vilken jag kandiderade. Nu blev jag tyvärr inte invald, men det gör inte så mycket. Jag kommer kanske kandidera till styrelsen för GU Väst istället och se om jag har bättre lycka där, eller möjligen Gröna Studenters centrala arbetsgrupp.


Stannade kvar i Göteborg ytterligare några dagar efter att årsmötet var slut i söndags och hjälpte min flickvän att flytta. Det blev en del kånkande på väskor och trängsel på spårvangen men det gick ändå väldigt snabbt och smidigt. Skönt att hon inte har ett piano säger jag bara.


Och för er som eventuellt inte har märkt det så är våren snart på väg! I Göteborg var det i alla fall rena vårvädret både igår och idag. Som jag har längtat.

Nisse Hult/Avtryck

Jag fick hem det nya numret av Grön Ungdoms medlemstidning idag. Det hade två framsidor, en som det stod "Nisse Hult" på och en som det stod "Avtryck" på. Grejen är den att redaktionen vill att tidningen ska byta namn från det lite fjantiga Nisse Hult till det lite mer seriösa Avtryck. I samband med det har de också tänkt byta design på tidningen och därför testar man nu ett provnummer för att läsarna ska se hur den nya tidningen skulle kunna se ut. Det slutgiltiga beslutet om vad tidningen ska heta kommer dock inte tas förrän på Riksårsmötet nästa år.

Inuti tidningen propagerar redaktionen för varför den bör byta namn. Nisse Hult anses vara ett lite löjligt internskämt som inte kan förknippas med det partiet står för och skrämmer bort snarare än lockar till sig nya medlemmar (namnet kommer från början från någon revy från 60-talet där någon uttalade de bevingade orden "Vem fan är Nisse Hult?!", dessutom har det gått en humorserie på SVT med titeln "Nisse Hults historiska snedsteg").

Personligen tycker jag ändå att Nisse Hult är ett roligare namn än det lite PK-aktiga Avtryck. Men om folk tycker att det senare är bättre så är jag inte den som är den. Jag tycker egentligen inte att det har någon som helst betydels vad en medlemstidning heter. Miljöpartiet skulle kunna heta Kaffesump och jag skulle rösta på det ändå. Det stör mig lite dock att namnet anses vara så viktigt. På den senaste kongressen med Miljöpartiet De Gröna debatterades det ganska mycket om partiet ska fortsätta heta Miljöpartiet eller om vi bara ska kallas oss De Gröna (som många andra gröna partier i Europa gör). Jag kan verkligen inte bry mig mindre. Även om namnet kanske avgör vilket parti vissa personer kommer att rösta på så tycker jag ändå inte att det borde vara en viktig fråga. Man måste utgå från att folk bryr sig mer om innehållet än namnet. Annars har man sjunkit ganska lågt.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

***



The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.



Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.

Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.

***

Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.

***

Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.

***

Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.

***

Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"

Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.

Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.

***

På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.

Arvikafestivalen

Nästa vecka åker jag på Arvikafestivalen för fjärde året i rad. Precis som förra året ska jag vara där med Grön Ungdom och försöka värva nya medlemmar. Det såg rätt länge ut som att det inte skulle bli något med det, men sen löste sig allt på ett mirakulöst sätt, bitarna föll på plats och jag kan äntligen pusta ut.

Som vanligt är det sjukt många artister som jag vill se, och som vanligt kommer jag säkert missa väldigt mycket. Som den luttrade festivalräv jag är vet jag att man måste prioritera, hur tråkigt det än låter. Och jag ser mycket hellre hela spelningar än springer runt mellan olika scener.

Men i alla fall, om jag lyckas se hälften av de här artisterna kommer jag vara mer än nöjd:

Torsdag:

Sagor & Swing - I valet mellan Timo Räisinen och Sagor & Swing väljer jag de sistnämnda. Timo har aldrig riktigt varit min man, han har väl gjort en del hyfsade låtar, men i jämförelse med sin forne sjökapten står han sig ganska slätt. Dessutom har jag sett Timo flera gånger medan jag aldrig har sett Sagor & Swing (risken är dock stor att jag jobbar då så att jag inte kommer se någotdera).

Markus Krunegård - Den kanske mest olyckliga krocken på festivalen är att Markus spelar samtidigt som Blood Music. Hade hemskt gärna sett båda, men det får nog bli Markus ändå. Han har ändå gjort en av årets bästa svenska skivor och är han lika grym på egen hand som med Laakso lär jag inte bli besviken.

Britta Persson - Inget måste men det skulle vara trevligt.

Håkan Hellström - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan men jag skulle gissa att det är typ åtta gånger. När det gäller nästan vilken annan artist som helst så hade jag nog tröttnat för länge sen. Men Håkan är ju ändå Håkan som jag brukar säga. Jag ser fram emot att se hur låtarna från nya skivan gör sig live och att återigen få skråla om arsenik, rostiga cyklar och elvispojkar med påskliljor i bakfickorna.

Efterklang - Jag har lyssnat skamligt lite på danska Efterklang. Men det lilla jag har hört har jag gillat väldigt, väldigt mycket och jag tror de kommer kunna bli en väldigt, väldigt fin spelning. Kommer dock missa början eftersom de börjar innan Håkan har slutat.

Ismael Ataria - Jag känner honom inte direkt personligen men eftersom vi kommer från samma lilla brukshåla så har vi, föga förvånande, en del gemensamma bekanta. Förra sommaren uppträdde han först på den lilla festivalen i Karlstad som jag var med och arrangerade och sedan på Arvikafestivalen. Båda uppträdandena var lika grymma. Hoppas att hans poesi lyckas nå ut till ännu fler öron i år.

A Mountain of One - Lite samma sak här som med Efterklang. Har inte lyssnat särskilt men gillar det jag har hört.

Fredag:

El Perro Del Mar - Har gjort årets kanske vackraste låt såhär långt, Happiness Won Me Over. Hela den nya skivan, From The Valley To The Stars, är förvisso full av vackra popsalmer men nämnda låt är den starkast skinande stjärnan på himlen. Jag kommer dö lite om jag missar henne.

Anna Järvinen - Jag tyckte att hypen kring Anna Järvinen i höstas nästan var lite löjlig, fram tills jag lyssnade på henne och insåg att hon var värd alla lovord. En av förra årets absolut finaste skivor.

Hellacopters - Jag har aldrig varit något Hellacopters-fan, men då det inte är så mycket annat som jag är sugen på att se på fredagkvällen och då det tydligen ska vara deras avskedsturné så är det inte helt omöjligt att jag ändå ser dem.

Kent - Jag såg Kent för bara några månader sen och har inte något jättesug efter att se dem igen. Men jag antar att ca 90% av alla festivalbesökare kommer befinna sig framför Vintergatan när Kent spelar. Så då kommer jag väl också det. Man vill ju vara som dom andra.

Lördag:

The Mary Onettes - Lördagen är i mina ögon den absolut sämsta dagen artistmässigt. Men Mary Onettes ska jag nog försöka kolla in i alla fall. Om jag inte väljer att se De Lyckliga Kompisarna istället, av nostalgiska skäl. Beror väl på hur full jag är.

The Go! Team - Förutom M.I.A. som tyvärr ställde in sin spelning så var The Go! Team det band som jag blev gladast över att se när jag såg de första bokningarna till Arvika. Thunder Lightning, Strike är kanske den skiva jag har spelat mest flitigt på förfester men jag har fortfarande inte sett dem live. Det kommer förstås bli ett fantastiskt party. Att de uppträder samtidigt som Emil Jensen är i och för sig lite synd, men det får gå. Emil har jag ju trots allt sett nästan lika många gånger som Håkan.

Death Cab For Cutie - Jag har varken lyssnat på DCFC eller sett särskilt mycket av den där amerikanska tv-serien som de har blivit förknippade med. Och av det lilla jag hörde på deras Myspace-sida precis låter det ganska tråkigt. Men vem vet, jag kanske blir frälst när jag ser dem live.

Hot Chip - Skulle väl ha spelat på festivalen förra året har jag för mig men fick ställa in. Tur att de kommer i år istället. Inte för att jag är något superfan, men den som klarar av att stå still till t.ex. Ready For The Floor har antingen inga öron eller inga ben.


Hela spelschemat hittar ni här.

Vi syns i skogen!

Politix

Om det är någon som undrar vad jag gör för något om dagarna så är svaret för tillfället: politik, politik, politik. Och så en del litteraturvetenskap förstås, men mest politik.

När jag gick med i Miljöpartiet och Grön Ungdom på Arvikafestivalen för snart två år sen så trodde jag nog inte att jag skulle bli särskilt aktiv. Men så blev det höst och val och de ringde från Hagfors och frågade om jag inte ville vara med på ett torgmöte. Jag minns att vi stod vid ett bokbord utanför Konsum i Hagfors och de enda som kom fram och lyssnade var några alkisar.
någon vecka senare ringde Martin här i Karlstad och undrade om jag ville vara med och dela ut valsedlar utanför Kronoparkens vallokal på valdagen. På kvällen hade vi valvaka och det var första gången jag var inne i Karlstads Miljöpartilokal.
I november 2006 åkte jag på en kurs för att lära mig lite mer om grön politik och i december bildade vi Grön Ungdom Värmland som jag har varit väldigt aktiv i.

För närvarande har jag fyra olika poltiska uppdrag:

1) Jag är sammankallande och kontakperson för Grön Ungdom Värmland.

2) Jag sitter som ersättare i ledningsgruppen för Miljöpartiet Karlstad.

3) Jag sitter som ersättare i Karlstads Kultur- och Fritidsnämnd.

4) Jag är ordinarie ombud från Karlstad till Miljöpartiets kongress i Östersund i slutet av maj.

Det tar lite på krafterna med alla dessa möten. Den här veckan har jag till exempel 4 olika politiska möten. dessutom ska jag vara Karlstad kommuns representant på Studentiaden (ett årligt idrottsevenmang för alla studenter) på lördag kväll. Lägg till att vi har rätt mycket att läsa på litteraturvetenskapen också så förstår ni att jag inte hinner med så mycket annat.
Men det är, i alla fall för det mesta, väldigt kul. Framförallt är det kul att diskutera ideologi och att genomföra aktioner. Det är mindre kul med kommunpolik, det känns mer som ett nödvändigt ont. Till hösten funderar jag på om jag kanske ska dra ner på engagemanget något. Kanske bara engagera mig i det som jag verkligen tycker är kul, det vill säga Grön Ungdom. Jag har ju aldrig haft som mål att göra någon sorts politik karriär. Det har mest bara blivit såhär. Men det är väl också det som är charmen med livet, saker blir bara.