Populismens ansikte

Lite i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar i valet så har ett annat populistiskt parti tagit sig in i Göteborgs kommunfullmäktige. Partiet heter Vägvalet. Partiets mål och syfte är enligt deras hemsida: "att i form av enfrågeparti häva beslutet om trängselskatter i Göteborg. Om partiet blir invalt till kommunfullmäktige är partiets främsta prioritering frågor avseende infrastruktur. Partiet stödjer i övrigt alla förslag som syftar till att förbättra Göteborgs kommun och att tillskapa valfrihet för stadens medborgare."

Trots att riksdagen redan har fattat ett beslut och att samtliga partier i Göteborgs kommunfullmäktige är överens om att införa trängselavgifter så vill de alltså försöka häva detta.
Problemet med enfrågepartier är att politik inte bara handlar om en fråga. Sitter man i kommunfullmäktige tvingas man ta ställning till en massa frågor. I en enkät i Göteborgs-Posten någon vecka före valet där partierna fick svara på en massa olika frågor så blev det tydligt att Vägvalet kommer bedriva en borgerlig politik på de flesta områden. De är alltså inget enfrågeparti utan har bara valt den fråga där de vet att de kan få stöd från många.

Jag tycker det är läskigt när politiken förminskas till att bara handla om kortsiktiga, privatekonomiska frågor. Det är klart att vägtullarna kommer göra att många som har vant sig vid att alltid köra bil tvingas att ändra på sina vanor. Men i en stad som har en väl utbyggd kollektivtrafik där spårvagnarna går var femte eller var tionde minut så behöver det inte vara särskilt svårt. Dessutom handlar det ju inte om att man inte ska få köra bil i innerstaden, bara att det ska kosta lite mer. Är det verkligen inte värt det för att rädda klimatet?

Rödgrönrosa?

I senaste numret av Fria Tidningen skriver Anna-Klara Bratt att Vänsterpartiet har allt att vinna på att sträcka ut en hand till Feministiskt Initiativ. Jag tror hon har rätt. Eller rättare sagt, jag tror inte att bara Vänsterpartiet utan även Miljöpartiet och kanske till och med Socialdemokraterna hade vunnit på att aktivt välkomna Feministiskt Iniativ till det gemensamma samarbetet. Vi hade kunnat ha en rödgrönrosa allians istället för bara en rödgrön.

För faktum är ju att Feministiskt Iniativ i de flesta sakpolitiska frågor ligger ganska nära både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att påstå att F! skulle vara ett enfrågeparti, som t.ex. Piratpartiet, håller inte. Det är ungefär som att säga att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Både MP och F! tar avstamp i en ideologi och en analys av samhället, men istället för att placera rättvisefrågan eller frihetsfrågan i centrum av analysen så utgår man från miljön och jämställdheten. Dock ska det tilläggas att den feministiska samhällsanalysen har många likheter med den socialistiska (i alla fall om vi pratar om radikalfeminism och queerfeminism). Det är knappast en slump att Gudrun Schyman var vänsterpartist.

Trots dessa likheter så är alltså F! inte med i det rödgröna samarbetet och det kan förstås finnas olika anledningar till detta. En anledning är att F! aldrig har suttit i riksdagen eller regeringen. De är därmed inte ett självklart och etablerat politiskt parti på samma sätt som S, V och MP. Det kan också vara så att Socialdemokraterna anser att F! ligger alltför långt ifrån deras ideologi och kärnväljare. Men det kan också vara så att F! själva helt enkelt inte vill ingå i något samarbete med de andra partierna.
Det kan finnas en poäng i att inte ingå i något politiskt etablissemang, man kan stå vid sidan av och kritisera och bedriva opinionsbildande arbete. Detta var en linje som även MP under en lång tid drev. Men jag tror ändå att det finns en risk att de skjuter sig själva i foten om de resonerar så.

Jag vet många personer som gärna skulle rösta på Feministiskt Initiativ men som helt enkelt inte vågar eftersom det känns som "en bortkastad röst". Det vill säga att om F! inte lyckas ta sig över riksdagsspärren, vilket alla opinionsundersökningar tyder på att de inte kommer att göra, så har ju rösterna på F! inte någon praktisk betydelse och då hade man kanske hellre röstat på något annat parti. Det blir ett moment 22 för om alla resonerar på detta sätt så kommer ju F! heller aldrig att komma in i riksdagen.
Dock tror jag att om F! hade fått arbeta fram en valplattform tillsammans med de rödgröna och om man tydligt hade markerat att en röst på F! också är en röst på det rödgröna blocket så hade de nog haft betydligt större chans att ta sig in i riksdagen.

Den utveckling som har skett de senaste åren, där alla partier har rört sig mer och mer mot mitten av den politiska skalan och där vi har fått två politiska block som står mot varandra, är på många sätt tråkig. Man kan till och med säga att det är förödande för demokratin. Men det är viktigt att tänka på att de båda blocken fortfarande består av sju politiska partier med olika utgångspunkter. Media spelar en väldigt viktig roll i det här sammanhanget. Istället för att framställa det som någonting negativt att partierna inom blocken har svårt att komma överens tycker jag att man borde se det som något positivt. De ska inte tycka likadant om allting. Om de gjorde det så hade vi lika gärna kunnat avskaffa partiväsendet. Visst är det bra om man har någorlunda gemensamma ståndpunkter om man man tänker sig att man ska regera tillsammans. Men om partierna inte bråkade en massa innan de nådde fram till en gemensam kompromiss så skulle ju hela den politiska debatten dö ut.

Hur som helst så tror jag att både Feministiskt Initiativ och De rödgröna skulle ha mycket att vinna på om de samarbetade. Det är givetvis försent i det här valet men kan kanske vara någonting som är värt att tänka på inför nästa.

Arbete & fritid

Rubriken till det här inlägget är inte bara namnet på en proggrupp från 70-talet, det är också valets mest diskuterade fråga. Att arbeta anses idag vara något väldigt hedervärt och partierna slåss om att få kalla sig arbetarparti. Men vad menar man egentligen?

Jag ifrågasätter inte att det är viktigt att folk arbetar, däremot tycker jag det är ganska obehagligt att tänka att arbetet är det enda som räknas och att det är det som definierar oss som individer. låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk er att Moderaterna eller Socialdemokraterna hade valt att kalla sig för "Det nya fritidspartiet" istället för "Det nya arbetarpartiet". Hade folk tagit dem på allvar? Svaret är troligen nej. På samma sätt så talar alla partier väldigt mycket om "rätten att arbeta" men väldigt lite om "rätten att vara ledig". Trots att det väl egentligen är mer ledighet och fritid vi vill ha?

I slutändan handlar det förstås om hur man definierar olika begrepp. I dagens politiska klimat så har arbete blivit synonymt med lönearbete och arbetslös har blivit synonymt med latmask. Men så måste det inte vara. Jag tror inte att arbetslösa människor ligger på sängen och latar sig 24 timmar om dygnet. Tvärtom tror jag att de flesta människor vill sysselsätta sig på något sätt. Drivkraften till att göra saker behöver inte, som Moderaterna utgår ifrån, bara vara att tjäna pengar. Det kan också finnas andra drivkrafter som är minst lika starka. Typ förverkliga sig själv eller förändra världen (många tycker säkert att det låter jätteflummigt men det visar bara på vilken skev världsbild de flesta har). Men för att kunna göra detta måste man förstås ändå kunna ha någonting att stå på så inte hela livet bara handlar om att överleva. Det är där som sociala skyddsnät i form av A-kassa, sjukersättning, socialbidrag med mera kommer in.

Kort sammanfattat: Det här valet hade kunnat handla om visioner, det hade kunnat handla om hur vi ska kunna uppnå ett samhälle där alla människor mår bra. men istället handlar det bara om hur vi ska knuffa ut fler personer i arbetslivet så att de ekonomiska hjulen kan snurra ännu fortare.

Politix

Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.

Tekniknaivisterna

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.

Sverigemoderaterna

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa att hälften av Sverigedemokraternas 25 toppkandidater till riksdagen har ett förflutet inom Moderaterna. Men det är också ett flertal som har ett förflutet inom de andra borgerliga partierna såväl som inom Socialdemokraterna. Det enda riksdagspartiet som ingen av dem har röstat på eller varit medlem i är, föga förvånande, Miljöpartiet.
Dessutom är bara 4 av de 25 översta kvinnor.

Jag tycker att det är bra att SvD uppmärksammar det här, för det visar någonting som har varit tydligt under en ganska lång tid - nämligen att de traditionella, och på pappret invandrarvänliga, riksdagspartierna i själva verket inte ligger så långt ifrån partier som Sverigedemokraterna. Från mitten av 90-talet och framåt har partierna mer och mer anammat den politik som Ny Demokrati på sin tid lanserade med hårdare migrationsregler och strängare tag mot de flyktingar som kommer hit.



I ekonomiska kristider söker många människor efter trygghet. Man vill ha det som det alltid har varit, innan det där nya kom och förstörde allt. Det är då lätt att man letar efter en yttre hotbild, något eller några som man kan skuldbelägga. Att lägga skulden på invandrare ligger då ganska nära till hands för många.
Sverigedemokraterna är kanske mer än någonting annat ett trygghetsparti. De hämtar sin politik från såväl vänster- som högersidan men resultatet ska bli ett samhälle som känns tryggt. Frågan är bara - trygghet för vem?
Andersson kanske känner sig tryggare om han slipper bo granne med Muhammed, men hur känner sig Muhammed? Andersson får dessutom på köpet en väldigt liten världsbild.


För övrigt rekomenderar jag Gustav Fridolins utmärkta bok Blåsta - nedskärningen som formade en generation som delvis handlar om varför främlingsfientligheten har vuxit sig så stark. Ett litet citat ur boken:

"Men det är inte bara skäggiga bandidos som upplever sig stå utanför samhället. Allt fler lever med den känslan. Nog är det då riktigt att beskriva samhällets jordmån som mer näringsrik för kriminalitet, och mer näringsfattig för den som vill att rötter ska växa sammanlänkade i en gemenskap."

Mitt politiska jag

Jag skriver inte särskilt mycket om politik här på bloggen trots att det kanske är det som jag ägnar mest tid åt i vardagen. Exempelvis har jag nog ägnat betydligt mer tid åt att sitta i olika politiska möten än åt att jobba med min D-uppsats de senaste veckorna.
Anledningen till att jag inte skrivet om politik är rätt enkel - det finns redan ganska många bra politiska bloggar och jag har inte mågon lust att vara en papegoja som bara upprepar saker som andra redan har sagt. Dessutom tycker jag det är ganska skönt att inte ha några krav på mig när det gäller bloggen, att jag kan skriva om precis det som faller mig in.
Men nu tänkte jag i alla fall att det kunde vara en kul idé att berätta om hur mitt politiska engagemang föddes och hur det så att säga har utvecklats.

Man kan väl på sätt och vis säga att jag föddes in i politiken om man med politik menar att ifrågasätta hur samhället ser ut och vilja förändra det. Mina föräldrar har aldrig varit partipolitiskt aktiva, däremot har de engagerat sig i flera viktiga sakfrågor, till exempel anti-kärnkraft och ekologisk odling. Att jag senare i livet valde att gå med i Miljöpartiet kom väl därför inte som någon större överraskning. Jag tror att det var i början av högstadiet som jag började se skillnaderna mellan de politiska partierna. Redan då anade jag nog ungefär var jag hörde hemma. Det dröjde dock fram till jag fyllt 20 innan jag blev partipolitiskt aktiv. Att det då blev Miljöpartiet har förstås många orsaker. Men det viktigaste kanske ändå är de tre solidariteter som finns inskrivna på första sidan av partiprogrammet:

- solidariet med djur, natur och det ekologiska systemet

- solidariet med kommande generationer

- solidarietet med världens alla människor

Såvitt jag vet finns det inget annat svenskt parti som har en lika bred syn på vad politik är och vad som är viktigt att värna om. De flesta andra partiers ideologier styrs av kortsiktighet och ekonomisk tillväxt.
Fördelningspolitik är givetvis viktigt men det är långtifrån det enda som ett politiskt parti borde ägna sig åt.

Efter att jag blev rekryterad till Miljöpartiet på Arvikafestivalen 2006 kastades jag ganska snabbt in i det politiska livet. Det var ju valår och någon månad innan valet ringde de från Miljöpartiet i Hagfors och undrade om jag ville vara med på ett torgmöte i Hagfors. På valdagen stod jag och delade ut valsedlar för Miljöpartiet. Någon månad senare åkte jag på en introduktionskurs i Skåne som Grön Ungdom anordnade och strax efter det var jag med och startade upp Grön Ungdom i Värmland.

En anledning till att jag har blivit så politiskt engagerad är också att jag har mött så många fantastiska människor genom partiet och ungdomsförbundet. Vi som kom på det där första mötet med Grön Ungdom märkte snart att vi kom väldigt bra överens. Under 2007 gjorde vi en massa saker tillsammans och hade väldigt roligt. Bland annat arrangerade vi olika aktioner och demonstrationer samt en helt fantastisk festival. Under hösten 2007 började jag även gå på möten med Miljöpartiet och fick snart en plats som ersättare i Kultur- och fritidsnämnden. Bara några månader senare valdes jag in i ledningsgruppen.
Sen dess har det rullat på med en massa olika saker och jag är nu även, sedan några dagar tillbaka, en del av Grön Ungdom Västs styrelse.

Jag håller inte med om allt som Miljöpartiet står för. Precis som alla andra "system" innehåller det brister. Jag tycker inte heller att man ska hålla med om allt som medlem i ett politiskt förbund. Om alla tyckte samma sak skulle aldrig partier utvecklas och Miljöpartiet är förmodligen det mest dynamiska och föränderliga av alla politiska partier.

På senaste tiden har jag dock reflekterat en hel del över om partipolitik verkligen är den bästa vägen att gå om man vill försöka förändra saker. Demokratins största fördel är ju samtidigt dess största nackdel - att det går så otroligt långsamt. Varje beslut som tas ska gå genom flera olika instanser och det som till slut kommer ut är antingen ett väldigt urvattnat förslag eller ingenting alls. Hela tiden tvingas man till kompromisser för att åtminstone kunna få igenom någonting. Samtidigt vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
Men om man verkligen brinner för något och vill förändra något snabbt, är det då inte bättre att gå med i en folkrörelse än ett parti?
Det kanske det är. Jag tror att folkrörelser är minst lika viktiga som politiska partier, det visar inte minst Medborgarrättsrörelsen i USA eller olika rösträttsrörelser. En folkrörelse har möjligheten att tala direkt till folk och få dem att engagera sig direkt, på ett helt annat sätt än vad ett politiskt parti kan eller bör göra.
Men jag tror att båda delarna är viktiga. Folkrörelser behövs för att driva fram en opinion och politiska partier för att fatta de slutgiltiga besluten. Aktivism och civil olydnad har dessutom alltid varit en viktig del av Miljöpartiet.

Kanske är det dock så att det som jag ofta ser som den stora fördelen med Miljöpartiet, nämligen helhetssynen, också kan vara till dess nackdel. För hur ska man kunna förändra allting på en gång? Någonstans måste man ju börja? Eller?

In Obama we trust

Jag orkade hålla mig uppe till 03:30 inatt. Då verkade det hyfsat säkert att Barack Obama verkligen skulle ta hem segern, så jag gick till sängs och sov gott.
När jag vaknade igen för någon timme sen och knäppte på tv:n fick jag det bekräftat. USA:s nästa president heter Barack Obama. Jag har visserligen trott att det skulle bli så i flera månader, men det kännns ändå skönt att det är över nu.

Det är givetvis fantastiskt att ett land som säger sig förespråka lika rättigheter för alla "but where the president is never black, female or gay" som Morrissey sjunger nu faktiskt har fått en svart president. En president som dessutom gör ett ovanligt sympatiskt intryck. Det är svårt att inte tycka om Barack Obama. Han är förvisso väldigt mycket amerikansk helyllekille, men ändå på ett bra sätt. Han verkar vara intelligent, eftertänksam, rolig och beredd att verkligen kämpa för det han tror på. Allt det som amerikanska presidenter normalt sett inte är med andra ord.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många människor som kommer bli besvikna nu. Knappt någon person i historien har haft så hög press på sig att uträtta mirakel. Möjligtvis Jesus. Jag tror inte att Obama kommer att uträtta några mirakel som president. Förhoppningsvis kommer han föra en mycket bättre politik än vad George W. Bush har gjort, men på flera områden kommer nog USA att förbli ett väldigt konservativt land för en lång tid framöver. Rom byggdes inte över en natt och så vidare.

Och så det där med att han är svart. Som jag skrev tidigare är det en viktig markering, samtidigt tycker jag att det är lite sorgligt att en sån sak som hudfärg ska dölja så mycket annat. Man får inte heller glömma att det inte bara var folk som inte röstade på Obama för att han är svart. Det finns säkert också många som röstade på Obama för att han är svart och inte för det han står för. Hur hade vi reagerat om vi hade haft en svart republikan som presidentkandidat? Det tål att tänkas på. Men det är väl som med kvotering. I grund och botten tycker jag det är fruktansvärt att man ska behöva kvotera in kvinnor i vissa yrken. Men när nu samhället ser ut som det gör så är det kanske ändå det bästa verktyget.

Jag instämmer även i det som någon annan skrev för ett tag sen, jag tror det var ungefär så här: "Visst är det bra att Obama är svart men riktigt hoppfull blir jag först när USA:s president är en homosexuell indian."

Jag har nu sett på Obamas segertal. Det var väldigt amerikanskt, och konstigt vore väl annars. Nu återstår det bara att se om han verkligen kan åstadkomma alla de här förändringar som han har pratat så mycket om men inte velat precisera. Den som lever får se.

Konsten och moralen

Ikväll var det äntligen säsongsstart för alla kulturprettons favoritprogram, Kobra. Det handlade om modern konst och pengar och jag kan som vanligt inte låta bli att bli lite upprörd. Inte för att modern konst på något sätt skulle vara sämre än traditionell konst. Jag bryr mig inte om hur mycket tid konstnären har lagt på att göra konstverket eller om det är en 4-åring eller en akademiskt utbildad konstnär som ligger bakom verket. Jag tycker inte att den typen av frågor ska få skymma det färdiga resultatet.
Vad jag däremot tycker att man kan diskutera är varför viss typ av konst ska få kosta så otroligt mycket medan annan, i många fall lika bra konst, säljs för nästan inga pengar alls. Jag tycker inte att konstänrer förtjänar så mycket pengar, lika lite som jag tycker att idrottstjärnor, politiker, mediamoguler eller Bono förtjänar en massa miljoner. Sen kan de hyckla och skänka en massa till välgörande ändamål om de vill, det bryr jag mig inte om. Det är principen.

Men mest upprörd blir jag av finansgubbar som egentligen är totalt ointresserade av konst men som ändå ägnar all sin tid åt att köpa dyra konstverk. Jag förstår att det är spänningen och glädjen i att få visa upp sina ståtliga hem för andra som driver dem. Det kan jag förstå och till viss del även känna igen mig i, men jag tycker inte att det för den sakens skull är moraliskt försvarsbart.

Lika lite tycker jag det är moraliskt försvarsbart att tjäna massor av pengar på aktiehandel (i alla fall om man gör det enbart i vinstdrivande syfte utan några etiska värderingar).
Det kanske inte är så konstigt att vi har en ekonomisk kris när hela världsmarknaden bara är en stor lekstuga för rika gubbar? Jag är inte så smart när det gäller såna här saker, men till och med jag fattar att det måste vara det ständiga spelet med pengar som är orsaken.

Samtidigt beskylls ofta ungdomar, som i de flesta fall har väldigt ont om pengar, för att vara oansvariga bara för att de inte riktigt vet vad de vill göra med sina liv. Jag undrar vem som är mest oansvarig.

Jag vet att hat är ett starkt uttryck och att man inte ska slänga sig med det hursomhelst. Men det finns stunder då man måste få ge utlopp för sina agressioner och låta det hat som dväljs djupt inombords få sippra upp till ytan. Därför ska jag nu skriva om något som jag verkligen hatar.

När jag skriver ett inlägg eller klistrar in en bild här så vill jag att det ska vara ett litet avstånd mellan texten/bilden och rubriken till inlägget. Det behöver inte vara något stort avstånd, det enda jag begär är ett litet mellanrum mellan rubrik och innehåll. Det ser helt enkelt lite snyggare ut då än om innehållet kommer precis under rubriken. Man tycker att detta borde vara en enkel sak att justera genom några tryck på enterknappen. Men icke då! Hur jag än gör hamnar det ändå alltid längst upp när jag publicerar inlägget. Detta, mina vänner, är något som jag en längre tid har irriterat mig på men då jag inte velat ta er värdefulla tid i anspråk med mina små bekymmer har jag valt att tiga. Men nu känner jag att det inte går längre. Måttet är rågat! Bägaren har runnit över! Nu får det fan i mig vara nock!
I protest mot detta har jag valt att inte ha någon rubrik alls till det här inlägget. Det kan tyckas som en fjantig protest, men ibland måste man visa var man står och att man inte tolererar vad som helst.
Om det finns någon fiffig läsare som kan det där med den moderna tekniken och som vet en lösning på detta problem så skulle jag vara evigt tacksam.

Nog om detta. Idag har jag varit på Kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott och på en politisk debatt på en gymnasieskola här i stan. Det förstnämnda var väl inte sådär väldigt upphetsande, arbetsutskott brukar i regel inte vara det. Men vissa saker var ändå ganska intressanta. Till exempel huruvida det kommer bli en klimatfestival i Karlstad nästa år, inrättande av ett uppsatspris i kommunhistoria, hur verksamheten i Karlstads nya badhus ska utformas med mera.
Efter detta begav jag mig omedelbart till Walthers gymnasium för att berätta om Miljöpartiet. Alla politiska ungdomsförbund var givetvis inbjudna och debatten gick till på det viset att alla fick 5-10 minuter på sig att berätta om sig själva och sitt parti och därefter fick eleverna ställa frågor (vilket de inledningsvis hade lite svårt för, men det tog sig efter en stund).
Jag brukar tycka att såna där saker är ganska obehagliga, men idag tyckte jag faktiskt att det var riktigt kul. Trots att jag var tvungen att debattera mot två ganska slipade riksdagsledamöter. Jag vet inte riktigt hur bra jag lyckades men jag tror i alla fall att jag, tillsammans med centerpartisten, lyckades övertyga eleverna om att det där med kärnkraft inte är nåt att ha. Också fick jag, i samband med att vi diskuterade Sverigedemokraterna, tillfälle att citera Voltaire, den gamle räven. "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle gå i döden för din rätt att få uttrycka dem." Men jag sa förstås inte att det var Voltaire som hade sagt det. Man är väl inte dum heller.
Lite sämre gick det med att försöka debattera mot FRA-lagen. Folkpartisten, som dessutom var utbildad yrkesofficer, förklarade mycket ingående hur det där med signalspaning går till och att det förstås inte alls är så att de tänker läsa din mail, nej då det är bara för att ta fast onda terrorister som försöker bryta sig in i Sveriges datasystem och ta över landet. Själv är jag alldeles för oinsatt och ointresserad av frågan för att egentligen ha någonting att komma med. Jag tycker bara att det är jävligt dumt att lägga pengar på en massa spaningsarbete som förmodligen inte kommer att leda någon vart istället för att lägga pengarna där de behövs. Om man inte har någon fiende så skapar man sig. Det är säkert också någon filosof som har sagt.

Olika kön, olika värde

Imorse när jag kom hem från jobbet och slog upp Dagens Nyheter möttes jag av den här helsidesannonsen från Miljöpartiet:




Texten längst ner på annonsen lyder:

Kvinnor tjänar fortfarande betydligt mindre än män, trots att de utför samma arbete. Finns det någon som på riktigt tycker att det ska vara så? Vi tror inte det. Miljöpartiet har en tydlig politik för att ändra på detta. Läs om det på vår hemsida www.mp.se



Någon på Miljöpartiet kan uppenbarligen det där med att komma på roliga och träffsäkra reklamkampanjer. Men Karl XI som är på 500-kronorssedeln ser ju i alla fall lite feminim ut. Håll med om det.

Fotbollsfiasko, FRA och fumlighet

Kvällens förlust mot ryssarna måste vara det snöpligaste som hänt Sverige sen Kalle Dussin torskade i slaget vid Poltava. Återigen ett gäng svenskar som tror att de är oövervinneliga tills de stöter på den ryska krigsmaskinen.
När ska vi fatta att vi inte kan spela fotboll? Jag röstar härmed för att vi lägger ner det svenska fotbollslandslaget och ägnar oss åt sånt som vi är bra på istället. Musik till exempel. (jag kommer givetvis ha ändrat mig innan VM, men det är en annan femma).

***

Undrar om Jack White räknade med att Seven Nations Army skulle bli en hit på fotbollsläktarna när han skrev den? Så är det ju i alla fall. Särskilt italienarna verkar vara helt tokiga i den låten. Det märkte jag i och för sig redan när jag var i Italien på utbytesresa för fyra år sen.

***

Tänkte jag skulle skriva nåt om den däringa FRA-lagen som Riksdagen sa ja till tidigare ikväll. Men jag tror jag skippar det. Jag antar att ni kan gissa vad jag tycker om den. Måste bara påpeka det smålustiga i att Sossarna som var drivande i frågan från början har bytt åsikt. Och att det är de s.k. liberala partierna som verkat för att det har gått igenom. Det är väl jag som är dum som vanligt, men jag förstår verkligen inte hur partier som säger sig värna om integriteten och inte vill att staten ska lägga sig i mer än nödvändigt kan rösta för något så jävla korkat.

Det är en märklig värld vi lever i när Ung Vänster sätter upp affischer där det står: "Vill ni ha det som i Sovjet?" och Moderaterna kallar sig för "Det nya arbetarpartiet". Jag säger som Mikael Wiehe: "Vem i hela världen kan man lita på?"

***

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vissa människor borde inte få ha körkort. Jag till exempel. Idag när jag skulle ta bilen från Karlstad upp till gården och skulle köra ut från parkeringen vid biblioteket råkade jag backa in i bilen som stod bakom mig. Tanten som ägde bilen blev som tur var inte särskilt arg, trots att jag backade såpass snabbt att det blev en buckla i plåten, men det lär ju kosta en slant i självrisk... Att jag aldrig lär mig någonting.

Östersönder

Kom hem vid halv tre inatt efter att ha varit på Miljöpartiets kongress i Östersund hela helgen.
Det känns nästan inte som att jag har varit i Östersund eftersom det enda jag hann med att se av stan var när vi åkte buss till och från tågstationen. Däremellan har jag mest suttit inne i folkets hus, pratat med en massa människor, läst en massa papper och hållit upp röstkort. Lite synd kanske. Sist jag var i trakten såg jag inte heller något av stan eftersom vi var ute på en ö i Storsjön den gången. Men å andra sidan kanske inte Östersund i sig är så mycket att se. Dock är naturen jävligt vacker där uppe, det kan man inte neka till.

Så, vad är då intrycken av helgen?
Först och främst alla fina människor. Var kommer dom ifrån? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt lycklig varje gång jag åker på något sånt här större evenmang med Miljöpartiet. Lycklig över att se att det verkligen finns en massa människor som tror på förändring och som har fattat att det inte har så stor betydelse hur mycket pengar man har om det ändå inte finns någon jord kvar där man kan använda dem.
Det finns många som tycker att det är svårt att förhålla sig till Miljöpartiet eftersom vi inte vill placera in oss på höger-vänster skalan och för att åsikterna inom partiet spretar åt så många olika håll. Själv tycker jag nästan att det är det som är det bästa med partiet. Eftersom det fortfarande är ett relativt ungt parti så har man ännu inte fastnat i en massa gamla dogmer och den där svart-vita synen som präglar alla andra partier. Samtidigt finns det förstås en grundsyn på tillvaron som jag tror är gemensam för de flesta miljöpartister. Det handlar om en vilja att se till helheten och inte en massa sakpolitiska detaljer och att placera människan och naturen och inte pengar i centrum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sympatiskt.

De två största frågorna nu under helgen var förmodligen diskussionen om arbetslivstrygghet och hur vi ska förhålla oss till EU. Det sistnämnda har fått en viss uppmärksamhet i media. Vad jag stör mig lite på är att tidningarna gärna utmålar det som att Miljöpartiet har svängt helt i EU-frågan och plötsligt är väldigt positiva. Så är det givetvis inte. Jag tror knappt det finns några miljöpartister som är positiva till EU som det ser ut idag, däremot har insikten väckts hos många att det kommer behövas ett europeiskt samarbete i klimatfrågan och att EU, trots alla sina brister, kanske ändå är bästa forumet för att skapa ett sånt samarbete. Dessutom är det ju förstås som Annika Hirvonen, en väldigt ung men förbluffande klipsk tjej sa:
"EU har en katastrofal flyktingpolitik, blå planekonomi, låga ambitioner i miljöfrågan och centraliserad makt. Om vi går ur EU kommer allt det här vara ännu värre."

Själv tycker jag nog ändå att vi bör ha kvar kravet på utträde. Framförallt för trovärdighetens skull, jag tror många har svårt att greppa det där med att man kan vara emot någonting samtidigt som man vill ha kvar det. Och att åstadkomma ens den minsta förändring av EU verkar ju tämligen hopplöst åtminstonde om man ska tro på EU-parlamentarikern Carl Schlyter och han borde ju veta vad han talar om.
Men nu ska det i alla fall bli en medlemomsröstning i frågan så vi får väl se hur det slutar. Oavsett vad resultatet blir tror jag i och för sig inte att det förändrar så jättemycket.

Något som jag egentligen tycker är mycket intressantare och som också debatterades mycket är frågan om medborgarlön respektive trygghetssystem. Under våren har det hållits ett rådslag i Miljöparitet där olika förslag på hur ett trygghetssystem skulle kunna se ut har debatterats. Resultatet blev en modell där man samordnar arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen till ett mer enhetligt system än vad som är fallet idag. Frågan som kongressen skulle ta ställning till var om vi vill satsa på den här idén fullt ut eller om vi vill ha kvar vårt mål om medborgarlön som det står om i partiprogrammet. Resultatet blev någonting mittemellan, vi bestämde oss för att satsa på den här modellen nu men samtidigt ha kvar medborgarlönen som en långsiktig vision.


På vägen hem åkte vi tåg genom ett soligt och vackert Jämtland och Hälsingland samtidigt som jag lyssnade på Martin Hederos och Nina Ramsbys Visorna. Och där och då gick jag verkligen östersönder. Jag vill tro att det är nåt som bara händer där.

Springsteenrevisionism

Jag tänkte bara att jag skulle säga att jag just nu, när jag är något nyktrare än vad jag var i lördags, inte är lika fullt övertygad om att den där Springsteenkonserten är världens bästa konsert någonsin. Det är en fantastisk konsert förstås, vi snackar ju ändå om Bruce på den tiden då han i princip inte kunde göra något fel. Men världens bästa konsert kanske ändå är att ta i lite i överkant. Det finns ju många andra starka kandidater. Håkans spelning i Lisebergshallen 2003 till exempel. Eller Dylans Royal Albert Hall-spelning 1966. Listan kan göras lång.
Dessutom så är kanske Stefan Sporséns smäktande trumpetsolo i Det är så jag säger det vackrare än Clarence saxsolo. Även om jag i och för sig tycker att "The Big Man" är en av få personer i världen som verkligen kan få en saxofon att låta vacker.
Men det är förstås upp till er att avgöra om ni vill lita på en full Valdemar eller på en nykter Valdemar.

Jag ska också säga att det är en manifestation på Stora Torget i Karlstad imorgon klockan 17 mot utvisningar av flyktingar. Alla som befinner sig i Karlstad bör komma.
På onsdag så har jag föreläsning hela dagen och på torsdag åker jag upp till Östersund på Miljöpartiets kongress och kommer inte tillbaka igen förrän på natten till måndag. Så det blir nog inget bloggande på ett tag. Hoppas ni överlever ändå.

Politix

Om det är någon som undrar vad jag gör för något om dagarna så är svaret för tillfället: politik, politik, politik. Och så en del litteraturvetenskap förstås, men mest politik.

När jag gick med i Miljöpartiet och Grön Ungdom på Arvikafestivalen för snart två år sen så trodde jag nog inte att jag skulle bli särskilt aktiv. Men så blev det höst och val och de ringde från Hagfors och frågade om jag inte ville vara med på ett torgmöte. Jag minns att vi stod vid ett bokbord utanför Konsum i Hagfors och de enda som kom fram och lyssnade var några alkisar.
någon vecka senare ringde Martin här i Karlstad och undrade om jag ville vara med och dela ut valsedlar utanför Kronoparkens vallokal på valdagen. På kvällen hade vi valvaka och det var första gången jag var inne i Karlstads Miljöpartilokal.
I november 2006 åkte jag på en kurs för att lära mig lite mer om grön politik och i december bildade vi Grön Ungdom Värmland som jag har varit väldigt aktiv i.

För närvarande har jag fyra olika poltiska uppdrag:

1) Jag är sammankallande och kontakperson för Grön Ungdom Värmland.

2) Jag sitter som ersättare i ledningsgruppen för Miljöpartiet Karlstad.

3) Jag sitter som ersättare i Karlstads Kultur- och Fritidsnämnd.

4) Jag är ordinarie ombud från Karlstad till Miljöpartiets kongress i Östersund i slutet av maj.

Det tar lite på krafterna med alla dessa möten. Den här veckan har jag till exempel 4 olika politiska möten. dessutom ska jag vara Karlstad kommuns representant på Studentiaden (ett årligt idrottsevenmang för alla studenter) på lördag kväll. Lägg till att vi har rätt mycket att läsa på litteraturvetenskapen också så förstår ni att jag inte hinner med så mycket annat.
Men det är, i alla fall för det mesta, väldigt kul. Framförallt är det kul att diskutera ideologi och att genomföra aktioner. Det är mindre kul med kommunpolik, det känns mer som ett nödvändigt ont. Till hösten funderar jag på om jag kanske ska dra ner på engagemanget något. Kanske bara engagera mig i det som jag verkligen tycker är kul, det vill säga Grön Ungdom. Jag har ju aldrig haft som mål att göra någon sorts politik karriär. Det har mest bara blivit såhär. Men det är väl också det som är charmen med livet, saker blir bara.

Semenariet i Svartå och Riksårsmötet i Örebro

Det har varit ett par intensiva och händelserika dagar. På morgonen i torsdags åkte jag iväg till Svartå på semenarium tillsammans med Kultur och fritidsnämnden där jag sitter sen några månader tillbaka. Semenariet gick ut på att vi skulle sätta upp nya inriktningsmål för nämnden.
Semenariet pågick under torsdagen och fredagen och så snart det var slut satte jag mig på en buss till Örebro för att vara med på Grön Ungdoms riskårsmöte. Mycket politik alltså - fast på två väldigt olika nivåer. I Svartå umgicks jag med luttrade kommunpolitiker och i Örebro med gröna ungdomar (gröna i flera bemärkelser). I Svartå sov jag i ett eget rum på en stor fin herrgård och i Örebro på golvet i en skolsal tillsammans med en massa andra. Men båda sakerna hade sin charm.

För er som inte är så bevandrade i den svenska geografin kan jag säga att Svartå ligger strax söder om Degerfors, över gränsen till Närke. Det är en väldigt liten håla men det som de kan stoltsera med är en stor och fin herrgård och det var alltså där semenariet ägde rum. Lite elakt kan man säga att vi ägnade två dagar åt att formulera ungefär tio meningar. Fast dessa meningar har stor betydelse eftersom de kommer styra nämndens arbete under de kommande åren. Jag orkar inte riktigt gå igenom hur processen gick till för att vaska fram de här meningarna, men väldigt kort sammanfattat kan jag väl säga att vi gick från att diskutera vad vi har gjort, vad vi vill och vilka som är våra huvudområden till att försöka formulera detta på ett kort och kärnfullt sätt.
Egentligen tror jag inte att jag är någon vidare kommunpolitiker. Jag har svårt för att begränsa mitt synfält till ett visst område och en viss plats. Jag har också svårt för meningar som säger väldigt mycket men samtidigt ingenting. Och slutligen har jag väldigt svårt för ord som tillväxt och konjuktur.
Det sistnämnda är förstås ett problem eftersom en del av våra mål är att öka turismen i Karlstad och få fler personer att flytta hit. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Jag har inget emot Karlstad som stad, men är det verkligen ett självändamål att staden ska växa? Är det verkligen ett självändamål att vi ska få bättre ekonomi så vi kan köpa ännu mer saker? Jag tycker inte det men det kan vara lite svårt att förklara för en massa moderater och gråsossar vars hela världsbild bygger på orden tillväxt och välfärd.

I alla fall så var det en trevlig utflykt, vi bodde flott och åt gott och jag börjar lära känna de andra i nämnden lite mer nu än jag gjorde innan. Jag kan åtminstone namnen på alla nu vilket jag absolut inte kunde innan.

När semanariet var slut på fredageftermiddagen fick jag skjuts med en av deltagarna till Karlskoga och tog därifrån bussen till Örebro.
Jag kan börja med att säga att jag blir väldigt glad av att vara med på såna där tillställningar och träffa så många underbara personer. Det är rätt fantastiskt egentligen att man på ett möte med 180 deltagare känner att man tycker om varenda en och att det finns någonting som starkt förenar oss.
Jag och de andra från Värmland var där i egenskap av funktionärer. Det gick bland annat ut på att sitta i caféet, ställa iordning salar och förbereda festen på lördagkvällen. För det mesta var det rätt lugnt utom vid några tillfällen då det var stressigt, framförallt innan och under festen.

Festen blev väl kanske inte riktigt som vi (eller i alla fall jag) hade tänkt under planeringsstadiet men det blev ändå väldigt lyckat. Framförallt tack vare att vi hade fått tag på ett fantastiskt skaband som fick publiken i svettig extas. Jag tror till och med att bandet själva var lite förbluffade över responsen. En av dem sa i alla fall efteråt: "Jag har aldrig varit med om något liknande med en nykter publik". Men så är ju många inom Grön Ungdom väldigt frisinnade och har nära till sång och dans.
Det blev ett djurtema på festen också. Ett tag innan var jag rädd att hela den grejen skulle falla bort eftersom vi helt enkelt inte hade hunnit förbereda många av de grejer som vi hade tänkt oss. Men man kan åstadkomma mycket med några färgpenslar och lite kreativitet, that's for sure.
Det jobbigaste under kvällen var stunden efter att bandet hade spelat. Vi hade tänkt köra musik från min dator via deras PA-system men jag hade givetvis inte tänkt på att ta med en adapter så man kunde koppla ihop det hela. Detta gjorde att en tystnad infann sig efter att de spelat och de flesta som var där droppade av.
Samtidigt kom managern i bandet fram till mig och frågade om betalningen. En viss panik infann sig då eftersom jag plötsligt insåg att jag inte hade diskuterat betalningen någonting med dem som arrangerade det hela och därför inte riktigt visste på vilket sätt vi skulle lösa det.
Men båda sakerna löste sig som tur var. Efter lite letande fick vi fram en adapter och kunde få igång musiken igen och på morgonen dagen efter diskuterade bandet igenom med arrangörerna hur de skulle lösa det hela.
När vi fått igång musiken igen återvände i alla fall några stycken till dansgolvet fast det blev ändå lite avslaget, mer som en efterfest än en fest. Fast på sätt och vis var det skönt eftersom vi då slapp var uppe hela natten för att städa och ställa iordning igen (festen var i skolans matsal vilket gjorde att vi var tvungna att ställa tillbaka alla bord igen så snart den var slut). Dessutom fick jag beröm från flera personer för min spellista med djurmusiken, bara en sån sak.

Som ni nog har förstått nu så har det alltså varit väldigt roligt. Det enda som är lite synd är att jag missade rätt mycket av debatterna och omröstningarna eftersom jag var upptagen med annat under tiden. En del debatter hörde jag men långtifrån alla. Jag ska försöka få tag på ett protokoll så jag kan se vad som verkligen beslutades under mötet, kan ju vara lite kul att veta...

För i övrigt har Fridas katt kissat i min klädhög, bröderna Schulman har startat en ny blogg på VF:s hemsida och senaste numret av Sonic innehåller en lång intervju med Håkan Hellström som tyvärr inte säger särskilt mycket. Bara så ni vet.