Östersönder

Kom hem vid halv tre inatt efter att ha varit på Miljöpartiets kongress i Östersund hela helgen.
Det känns nästan inte som att jag har varit i Östersund eftersom det enda jag hann med att se av stan var när vi åkte buss till och från tågstationen. Däremellan har jag mest suttit inne i folkets hus, pratat med en massa människor, läst en massa papper och hållit upp röstkort. Lite synd kanske. Sist jag var i trakten såg jag inte heller något av stan eftersom vi var ute på en ö i Storsjön den gången. Men å andra sidan kanske inte Östersund i sig är så mycket att se. Dock är naturen jävligt vacker där uppe, det kan man inte neka till.

Så, vad är då intrycken av helgen?
Först och främst alla fina människor. Var kommer dom ifrån? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt lycklig varje gång jag åker på något sånt här större evenmang med Miljöpartiet. Lycklig över att se att det verkligen finns en massa människor som tror på förändring och som har fattat att det inte har så stor betydelse hur mycket pengar man har om det ändå inte finns någon jord kvar där man kan använda dem.
Det finns många som tycker att det är svårt att förhålla sig till Miljöpartiet eftersom vi inte vill placera in oss på höger-vänster skalan och för att åsikterna inom partiet spretar åt så många olika håll. Själv tycker jag nästan att det är det som är det bästa med partiet. Eftersom det fortfarande är ett relativt ungt parti så har man ännu inte fastnat i en massa gamla dogmer och den där svart-vita synen som präglar alla andra partier. Samtidigt finns det förstås en grundsyn på tillvaron som jag tror är gemensam för de flesta miljöpartister. Det handlar om en vilja att se till helheten och inte en massa sakpolitiska detaljer och att placera människan och naturen och inte pengar i centrum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sympatiskt.

De två största frågorna nu under helgen var förmodligen diskussionen om arbetslivstrygghet och hur vi ska förhålla oss till EU. Det sistnämnda har fått en viss uppmärksamhet i media. Vad jag stör mig lite på är att tidningarna gärna utmålar det som att Miljöpartiet har svängt helt i EU-frågan och plötsligt är väldigt positiva. Så är det givetvis inte. Jag tror knappt det finns några miljöpartister som är positiva till EU som det ser ut idag, däremot har insikten väckts hos många att det kommer behövas ett europeiskt samarbete i klimatfrågan och att EU, trots alla sina brister, kanske ändå är bästa forumet för att skapa ett sånt samarbete. Dessutom är det ju förstås som Annika Hirvonen, en väldigt ung men förbluffande klipsk tjej sa:
"EU har en katastrofal flyktingpolitik, blå planekonomi, låga ambitioner i miljöfrågan och centraliserad makt. Om vi går ur EU kommer allt det här vara ännu värre."

Själv tycker jag nog ändå att vi bör ha kvar kravet på utträde. Framförallt för trovärdighetens skull, jag tror många har svårt att greppa det där med att man kan vara emot någonting samtidigt som man vill ha kvar det. Och att åstadkomma ens den minsta förändring av EU verkar ju tämligen hopplöst åtminstonde om man ska tro på EU-parlamentarikern Carl Schlyter och han borde ju veta vad han talar om.
Men nu ska det i alla fall bli en medlemomsröstning i frågan så vi får väl se hur det slutar. Oavsett vad resultatet blir tror jag i och för sig inte att det förändrar så jättemycket.

Något som jag egentligen tycker är mycket intressantare och som också debatterades mycket är frågan om medborgarlön respektive trygghetssystem. Under våren har det hållits ett rådslag i Miljöparitet där olika förslag på hur ett trygghetssystem skulle kunna se ut har debatterats. Resultatet blev en modell där man samordnar arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen till ett mer enhetligt system än vad som är fallet idag. Frågan som kongressen skulle ta ställning till var om vi vill satsa på den här idén fullt ut eller om vi vill ha kvar vårt mål om medborgarlön som det står om i partiprogrammet. Resultatet blev någonting mittemellan, vi bestämde oss för att satsa på den här modellen nu men samtidigt ha kvar medborgarlönen som en långsiktig vision.


På vägen hem åkte vi tåg genom ett soligt och vackert Jämtland och Hälsingland samtidigt som jag lyssnade på Martin Hederos och Nina Ramsbys Visorna. Och där och då gick jag verkligen östersönder. Jag vill tro att det är nåt som bara händer där.