En bekännelse

Det finns tre sorters människor. Dels finns det de som älskar fotboll, som aldrig missar en match med sitt favoritlag, som kan rabbla hela Argentinas laguppställning 1986 och ägna timmar i sträck åt att diskutera Sveriges insats i VM -94. Sen finns det de som avskyr all typ av sport och som hellre ser på Uutiset än på en landskamp. Och slutligen finns det de som bryr sig ”lite grann”, som tycker det är ”kul” när det går bra för svenska landslaget och som kanske ser tre-fem matcher om året förutom när det är VM eller EM-slutspel.

Det är förstås en grov generalisering, men med lite god vilja kan de flesta människor placeras in i någon av dessa tre kategorier. Själv tillhör jag utan tvekan den tredje kategorien. Vilket är lite märkligt för om det är någon av kategorierna som jag föraktar så är det just den.
Jag har alltid tyckt att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt eller så kan man skita i det. Detta är något som jag försöker praktisera på det mesta livet. När det gäller till exempel popmusik eller litteratur är jag smått besatt medan jag skiter fullkomligt i knyppling eller boxning. Men när det kommer till fotboll kan jag inte välja sida. Jag tycker ju att det är kul att se på fotboll ibland men jag skulle aldrig kunna bli en riktig fotbollsnörd (dels finns det så mycket annat i livet som lockar och dels skulle min flickvän, som tillhör kategori två, inte stå ut med mig). Samtidigt känns det så mjäkigt. Fotboll ska ju, precis som popmusik, vara på liv och död. Det är det som är själva poängen. Varför ska man överhuvudtaget bry sig om något om man inte går in för det till hundra procent?
Å andra sidan... när fotboll är som bäst kan ju även en sådan som jag gå från totalt ointresserad till besatt på några minuter. Och det är ju också ganska fantastiskt när man tänker på det. Så det kanske inte är så dumt att tillhöra kategori tre ändå.