1. Monica Zetterlund

Det finns inte så mycket man har att vara stolt över när man kommer från en liten by mittemellan de två bruksorterna Munkfors och Hagfors i Värmland. Från Munkfors kommer mest hockeyspelare och bondkomiker. Från Hagfors kommer dansbandssångaren Christer Sjögren, fame factory-killen Jimmy Jansson samt ett ganska framgångsrikt speedwaylag. Men 1937 föddes faktiskt en gudabenådad jazzsångerska, revyartist och skådespelerska i Hagfors. Monica Zetterlund. Varken Povel Ramels eller HasseåTages revyer hade varit lika bra utan Monica Zetterlund. För att inte tala om den magi hon åstadkom tillsammans med jazzpianisten Bill Evans på skivan Waltz For Debby.
Monica är lika mycket svensk barrskog som Jan Johannssons Jazz på svenska, Ivar Lo Johanssons statarromaner och Jenny Nyströms tomtemålningar. Samtidigt är hon lika mycket Manhattan som någonsin Woody Allen eller Paul Auster. Det vackraste av två världar helt enkelt, eller som Tage Danielsson uttryckte det:

"En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund. En jazzpaschas."

Monica Zetterlund får avsluta den här listan eftersom hon tycks ha varit en så väldigt varm, musikalisk och cool person. Jag sörjde när jag läste att hon hade dött i en brand 2005. Och jag sörjer ännu mer nu när jag lyssnar på hennes låtar. Vila i frid Monica. Underbart är kort, alldeles för kort.

2. Nina Ramsby

Nina Ramsby kan mycket väl vara världens coolaste människa. Hon har gjort nästan allt som går att göra - punk med Salt, drum'n'bass med Baxter, visor och jazz med Martin Hederos, friformsjazz med Ludvig Berghe Trio, barnvisor, konceptskivor och en massa annat... Ändå är det något som går som en röd tråd genom allt hon gör. Dels är det förstås rösten men också uttrycket. Glimten i ögat. Självklarheten.
Det finns något väldigt befriande i en lesbisk tjej med rakat huvud som sjunger Bellmans "Glimmande Nymf". Inte som någon ironisk gest utan för att hon kan och vill och måste. För att det är en förbannat fin låt.
Jag har sett Nina Ramsby spela två gånger. Första gången var på Kulturhusets tak under Stockholms Pride festival inför en hipp publik där hälften säkert hade läst genusvetenskap. Andra gången var tillsammans med Ludvig Berge trio på ett arrangemang som Karlstads Jazzklubb arrangerade. Medelåldern där var betydligt högre. Men båda publikerna älskade henne. Det är ungefär som när Håkan Hellström ställer sig på en scen brevid Sven-Bertil Taube och publiken jublar. Vissa artister känner inte till några barriärer. Och om de existerar så är det till för att brytas. Så är det.


Jag älskade dig då, det gör jag nu.





Nina Ramsby - i sin storhet

En Afton | MySpace Video

3. Anna Järvinen

En fågel viskade i mitt öra att det är Finlands nationaldag idag. Och vad passar då bättre än att hylla det bästa Finland har gett oss, näst efter Tove Jansson och bastubadande. jag talar givetvis om Anna Järvinen, tidigare sångerska i den relativt okända popgruppen Granada och sedan 2003 soloartist. Jag har inte lyssnat på Granada, däremot har jag lyssnat väldigt mycket på Anna Järvinens två soloskivor: Jag fick feeling och Man var bland molnen.

Det är någonting med Anna Järvinens känsla, eller feeling, för det svenska språket. Jag gillar ju personer som vrider och vänder på ord och meningar, som Thomas Öberg eller Olle Ljungström. Jag inbillar mig även att det faktum att hon inte är född i Sverige kanske gör att hon lyssnar på orden på ett annat sätt och upptäcker nyanser som infödda svenskar inte tänker på. Detta kan man ju även se hos andra utlandsfödda artister som Laleh eller Cornelis Vreeswijk.
Några av mina favoritrader med Anna Järvinen kommer från låten "Nattmusik" på den senaste skivan:

"och där snurrar ett hörn
och där rullar en grön
snart är dagen över allt"

Det kanske låter som nonsens, men nonsens kan vara fint. Ord bygger ju egentligen bara på associationer och det är när associerandet och fantasin slutar, och klyschorna tar vid, som texterna ofta blir tråkiga.

Jag har sett Anna Järvinen två gånger: den ena gången var på Arvikafestivalen och den andra var på Djurgården i Stockholm, båda sommaren 2007. På Arvikafestivalen stod hon på scenen och diggade och levde sig in i musiken så mycket att jag plötsligt förstod varför Jag fick feeling var en så fullständigt självklar titel på debutskivan. På den andra konserten var hon själv tillsammans med en kille som spelade piano och ljudet var så lågt att det nästan drunknade i publikens småprat och vinden i träden. Men det var också fint.

Kyliga vinternätter så finns det nästan inget som värmer så bra som Anna Järvinens musik och när isen smälter så vill jag gå längs med Götgatan med hennes låtar i hörlurarna.

4. Sara Assbring (El Perro Del Mar)

Det är mycket möjligt att jag inte har gett El Perro Del Mars senaste skiva Love Is Not Pop tillräckligt mycket uppmärksamhet men de första gångerna jag lyssnade kändes den som något av en besvikelse, i synnerhet efter den monumentala From The Valley To The Stars. El Perro Del Mar är bra när hon gör poplåtar men sällan så fantastisk som när hon gör vaggviseliknande hymner. Då är det få sångerskor som kan konkurera med henne, både i Sverige och utomlands.
Jag brukar lyssna på på From The Valley To The Stars när jag känner mig lite nere. Det brukar kännas som att bli vaggad i en mjuk famn, klappad på huvudet och försäkrad om attt allt kommer att bli bra.
Det finns inga poser på den här skivan, inga försök att spela coolare än man egentligen är, bara en djup och innerlig kärlek.

Man behöver inte tro på Gud för att bli religiös. Ibland räcker det med att lyssna.

5. Stina Nordenstam

Jag känner mig aldrig så ensam som när jag lyssnar på Stina Nordenstam. Men det är en bra ensamhet. Det är känslan av att vandra genom granskogar under klara vinternätter. Det är känslan av att sitta i ett flygplan och se ner på ett mörkt och öde landskap där det bara lyser från några enstaka stugor. Det är känslan av att vara den siste människan, kvarlämnad på en döende planet. Det är en väldigt vemodig musik men samtidigt på något skruvat sätt lycklig. Det är Stina Nordenstam.

6. Nina Persson

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner min lista på kvinnliga sångerskor? Men skam den som ger sig, har jag nu gett mig in på ett sånt här projekt ska jag också se till att fullfölja det. Vi har nu nått fram till sjätteplatsen på listan där vi återfinner ingen mindre än Cardigans- och A Camp-sångerskan Nina Persson.

Det är ganska få svenska artister som förtjänar epitetet rock- eller popstjärna. Det finns en oskriven lag som säger att en rockstjärna hela tiden bör uppträda coolt och världsvant men utan att det verkar ansträngt. Svenska artister har oftast en påklistrad image (The Sounds, Mando Diao m.fl.) eller så är de helt enkelt lite för mesiga (Lars Winnerbäck, Bo Kaspers Orkester etc.). Thåström är förstås en stjärna och även Ebbot Lundberg. På den kvinnliga sidan är det kanske ännu mer tunnsått, men om det någon som verkligen har star quality så är det väl Nina Persson. Hon är både folkkär och creddig och hon behöver bara andas i en låt för att den ska förvandlas till guld.

För min del började kärleken till Nina någon gång i början av gymnasiet, ungefär samtidigt som hon släppte sin första skiva med A Camp. Än idag tycker jag att den skivan är bättre än allt som hon har gjort med Cardigans. Cardigans har alltid haft känsla för snygga melodier och bra pophantverk men det har ofta låtit lite för tryggt, lite för stabilt och lite för svenskt. I A Camp kunde Nina, tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larsson, få sväva ut i kärleken till mellotroner och munspel. ”I Can Buy You” står sig fortfarande som en av 2000-talets finaste svenska poplåtar men det finns många fler; ”Frequent Flyer”, ”Algebra” och ”Elephant” för att bara nämna några. På uppföljaren, som släpptes tidigt i år, klädde bandet ut sig till kabaréartister och musiken fick ett något mer majestätiskt anslag. I övrigt kändes det som en ganska logisk uppföljare. Även den har åtminstone ett par riktigt bra låtar, till exempel singeln ”Stronger Than Jesus” och den rasande snygga ”Chinatown”.

7. Ellekari Larsson

Det kanske är en överdrift att kalla Ellekari Larsson för folkkär. Hon har, mig veterligen, än så länge inte uppträtt på Allsång på Skansen, tävlat i På Spåret eller fått några skandalrubriker i Aftonbladet. Däremot är hon knappast okänd, åtminstone inte för det popintresserade klientelet. Förutom framgångarna med The Tiny har hon ju även uppträtt tillsammans med artister som Ed Harcourt och Anna Ternheim. Det var för övrigt som bakgrundssångerska till den förstnämnda som jag såg henne för första gången på en konsert i Göteborgs konserthus vintern 2004. Med på konserten var även hennes bandkamrat Leo Svensson - kanske världens främste traktör av det fantastiska instrumentet såg.

Ellekaris röst påminner om Joanna Newsoms. Båda två har den där typen av bebisröst som ibland kan kännas oerhört påfrestande men som också kan vara alldeles, alldeles underbar. The Tinys debutskiva Close Enough är i min bok en av 2000-talets finaste svenska skivor. Uppföljaren Starring; Someone Like You är tyvärr inte alls lika bra - de vackra och mjukt smekande melodierna saknas till stor del och arrangemangen är så överbelastade att det påminner om en bröllopstårta som håller på att rasa ihop. "Closer" däremot är lika vacker nu som när jag hörde den för första gången för fem år sen. På Youtube finns för övrigt en rolig kommentar under den här låten: "She sounds like a caucasian Billie Holliday". Kanske det ja.

8. Karin Dreijer Andersson

Frågan är om man kan kalla Karin Dreijer Anderssons sångröst för "vacker". Jag är inte helt säker på om hon själv skulle gilla den beskrivningen. Eller också skulle hon det, vad vet jag. Oavsett vilket så är det en otroligt fascinerande röst som hon besitter. Det är relativt få artister som verkligen använder rösten som ett instrument och som experimenterar med den för att skapa olika stämningar i musiken. Det kan ibland vara svårt att veta vad som är hennes "riktiga" röst och vad som är datamanipulationer, men det spelar inte så stor roll. Det är ju resultatet som räknas. Och resultatet känns ofta skrämmande, obehagligt men ändå ja... vackert. När många artister går in för att "vara sig själva" till hundra procent så känns det som att Karin oftast tar på sig en roll när hon sjunger en låt. Vem som egentligen döljer sig bakom masken kan man aldrig riktigt vara säker på men det är också det som gör det så fascinerande.

Vad mer kan jag säga? Det här är en fantastisk låt och en fantastisk video.

9. Frida Hyvönen

Det har kommit mycket bra från Västerbotten under årens lopp: David Sandström, Sara Lidman och Västerbottenost till exempel. Det har också kommit en del mindre bra, typ Maud Olofsson. Men frågan är om inte Västerbottens allra bästa exportvara är Frida Hyvönen.
Det är svårt att komma på bra ord för att beskriva Frida Hyvönen men excentrisk är ett ord som dyker upp i huvudet och det är i det här sammanhanget en komplimang. Musiken på hennes första skiva Until Death Comes var bra men samtidigt var det ganska lätt att tröttna på det där cirkuspianot och alla hennes manér. Den senaste skivan, Silence Is Wild, är större, mognare och mer dramatisk. Som att hon äntligen har vuxit i teaterkostymen och därmed också fått äntra Dramaten. Även rösten har mognat, om den i början kändes lite väl gäll så är den nu fylligare och djupare. Dessutom är det ganska fantastiskt hur mycket känsla man kan lägga i ett "Ah".

10. First Aid Kit

Av alla konserter som jag såg på Arvikafestivalen i år så var det nog inga som fick lika mycket respons från publiken som systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit. De verkade nästan en aning generade över att folk gillar dem så mycket. Dagen innan hade de spelat på Roskildefestivalen och fått lika mycket applåder från publiken där. First Aid Kit har, precis som Taxi Taxi för några år sen, blivit ett myspacefenomen på nolltid. Delvis kanske på grund av att de spelade in en cover på Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song" som uppskattades så mycket av Fleet Foxes att de lät systrarna sjunga den tillsammans med dem på konserter. Men First Aid Kits låtar är lite för bra för att man ska kunna avfärda dem som en hype och de sjunger bättre än de flesta äldre sångerskor. Bli inte förvånade om First Aid Kit kommer fortsätta att spela in musik tillsammans i många år till. Tiden får utvisa om jag har rätt.

11. Agnetha Fältskog

Man kan säga mycket om ABBA men en sak kan man aldrig ta ifrån dem. Jag snackar förstås om ljudbilden, det klassiska "ABBA-soundet", lika signifikativt som Phil Spectors "Wall of sound". Dessutom är det två andra faktorer som jag tror har bidragit till ABBA:s starka popularitet; Björn Ulveaus, Benny Anderssons och Stikkan Anderssons osvikliga förmåga att skriva perfekta popmelodier samt två självlysande sångerskor - Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog.

Jag har lite svårt för de allra glättigaste och dansbandsvänliga ABBA-låtarna, "Ring, ring" och Waterloo" till exempel. De bästa låtarna är oftast de som har ett drag av melankoli och svärta i sig. "Our Last Summer" är ett bra exempel, men den bästa ABBA-låten är förstås "The Winner Takes It All".
Överdrivet dramatisk och pompös kanske vissa tycker men det beror i sådana fall förmodligen på att de inte har något hjärta. Det kanske låter som en klyscha men det känns verkligen som att Agnetha menar varje ord hon sjunger. Och alla som någon gång har blivit svikna eller övergivna kan känna igen sig i texten.


"But tell me does she kiss
Like I used to kiss you?
Does it feel the same
When she calls your name?
Somewhere deep inside
You must know I miss you
But what can I say
Rules must be obeyed"

12. Anna Maria Espinosa

Jag erkänner att jag har försummat den här bloggen den senaste månaden. I synnerhet listan på kvinnliga artister har jag helt ansvarslöst låtit ligga i träda. Men det är sant som det sägs att den som icke sår skall heller icke skörda (eller förvänta sig några kommentarer) och därför tar jag nu lagom till sommarsäsongen nya friska tag.


Anna Maria Espinosa har inte bara Sveriges i särklass snyggaste namn. Hon sjunger dessutom förbannat bra. Jag tycker visserligen inte att hennes soloskiva är helt fantastisk, mest på grund av att flera av låtarna är ganska tråkiga. Däremot är hon alldeles strålande som ständig gästsångerska i Club Killers (som jag tyvärr ännu inte har sett live, måste verkligen se till att göra det någon gång).
Jag hade egentligen velat publicera "Boy I've Got A Date" som finns med på Club Killers liveskiva, men jag hittade den inte så det får bli den här istället. Hon sjunger kanske inte så bra som jag vet att hon kan göra i den här låten, men "Perifidia" (som betyder sviken kärlek) är i alla fall en av de bästa rocksteady-låtarna jag har hört (den är för övrigt också med i en väldigt fin kinesisk film som jag såg för några dagar sen - 2046).
Och jag tror att det finns ganska få svenska sångerskor som verkligen kan säga "Suck it to me, baby" så det låter riktigt bra. Där är Anna Maria i en klass för sig.

13. Veronica Maggio

Jag vet inte riktigt när jag började gilla Veronica. De första gångerna jag hörde "Dumpa mig" tyckte jag mest att hon var jobbig och enerverande. Kanske det var först med den andra skivan som det lossnade.
Det gör inget att det låter som om varenda melodi är snodd från Motown-fabriken. Det gör inget att texterna ibland känns lite väl banala. Det gör inget att det är musik som funkar lika bra på något trendigt café som på TV4. Inget av det där gör något. För det är ju bra. Det är ju pop. Och gillar man inte det här så här gillar man nog inte popmusik.

14. Ane Brun

Ja ja. Jag vet att Ane Brun kommer från vårt västra grannland, men hon har faktiskt bott i Stockholm i ganska många år nu så jag tycker nog att hon kan få vara med på den här listan ändå.
Jag gillade Ane redan första gången jag hörde henne, jag tror det var i något Musikbyrån-program för ett antal år sen. Sen dess har hon dykt upp då och då men jag har kanske inte lyssnat riktigt så mycket på henne som hon förtjänar.

Det känns som att hon fyller upp något tomrum som annars skulle ha funnits i svensk musik. Det finns gott om popprinsessor, inåtvända indiesångerskor, jazz- och vissångerskor. Men det inte finns inte så många som sjunger sådär bluesigt, raspigt och coolt som Ane Brun gör. Jag läste någonstans att Ani Difranco är en av hennes stora förebilder och det känns ju inte helt förvånande. Ibland låter hon till och med ganska mycket som Difranco, som i det här klippet till exempel. Men vad gör det? En nordisk Ani Difranco är verkligen inte fy skam.

16. Annika Norlin

Annika Norlin är ju i första hand en helt fantastisk textförfattare. Skulle hon någon gång få för sig att skriva en bok så skulle jag köpa den direkt. Förutom att skriva bra låttexter har hon ju dessutom en mycket läsvärd blogg. Har ni inte kollat upp den förut så gör ni bäst i att göra det nu.
Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. I min värld är alla kvinnor som sjunger på norrländska lite bättre än andra. Jag tror att det var delvis därför som det dröjde så länge innan jag fastnade för hennes musik. Enligt min mycket bestämda åsikt så skriver hon varken lika bra texter eller sjunger lika bra på engelska som på svenska. De flesta Hello Saferide-låtarna flöt bara förbi utan att sätta något större avtryck, men första gången jag lyssnade på Säkert-skivan så fastnade jag direkt. Det räckte med att höra henne sjunga "bräcklig" med norrländsk brytning eller "Du är inte så fin men det är nåt med dig" för att jag skulle bli lite kär.
Annika Norlin sjunger inte inställsamt som så många andra sångerskor utan lite surt och tvärt. Sånt tycker jag om. Att hon dessutom verkar rolig och sympatisk och har en väldigt bra musiksmak gör ju inte saken sämre. Mer Annika åt folket helt enkelt.

17. Lill Lindfors

Lill Lindfors. Mest känd för att ha tappat kjolen på Eurovision Song Contest 1985 och för att ha sjungit in ett oräkneligt antal svensktoppshits som till exempel "Musik ska byggas av glädje" och "En man i byrån". Jag kan förstå alla som får kräksanfall av att höra på sån här musik, men man ska inte glömma att Lill också har sjungit in riktigt bra låtar. "En sån karl" är knappast världens mest genuskorrekta låt, men fan vad bra den är. Jag lovar, hade den varit skriven på engelska så hade alla älskat utan en enda gnutta ironi.
Men bäst är ändå "Du är den ende". Den innehåller för övrigt kanske det vackraste stråkarrangemang som har skrivits till en svensk låt.

18. Laleh Pourkarim

Oavsett vad man tycker om Laleh måste man säga att hon är en ganska orginell artist. Vad jag vet så finns det inte någon artist som blandar låtar på svenska, engelska och persiska. Jag vet inte heller så många artister som skriver, producerar och spelar den mesta musiken själv på sina skivor.
Laleh är ju oftast sådär charmigt omedveten, som om hon inte har någon aning om vad hon håller på med, som om låtarna bara rinner ur hennes fingrar. Ungefär som med Håkan Hellström. Men i likhet med Håkan tror jag att hon egentligen är väldigt säker på det hon gör och vad det är hon vill nå fram till.

Jag har alltid tyckt att Laleh är bäst när hon sjunger på svenska. De låtarna känns oftast lite mer personliga. Men på den nya skivan är det några riktigt bra låtar på engelska också, den här till exempel:

19. Miss Li (Linda Carlsson)

Miss Li är kanske inte det mest självklara valet om man är credängslig. Jag har en känsla av att de flesta popkonässörer rynkar lite på näsan åt hennes pianodamppop (jag vet inte om det är för att hon kommer från Borlänge eller för att hon går hem hos 14-åriga tjejer).
Men jag gillar't. I alla fall i små doser. Om man lyssnar för mycket på henne infinner sig lätt en mättnad, ungefär som när man har ätit för mycket sockerkaka. Det verkar hon dock inte ha insett själv eftersom hon på bara tre år hunnit släppa lika många skivor och en greatest hits. Å andra sidan tycker jag om artister som inte bryr sig så mycket om att allt ska låta perfekt utan bara är galet produktiva.


Första gången jag hörde talas om och hörde Miss Li var på Arvikafestivalen 2007. Däremot så såg jag inte mycket av henne eftersom hon satt ner vid pianot under hela konserten och scenen skymdes av ett antal längre personer.
Men det räckte med att höra för att förstå att jag tyckte om henne. Där satt hon och sjöng som en kvinnlig Little Richard och spelade piano som Jerry Lee Lewis på utflykt i Jugoslavien. Och sånt måste man ju bara tycka om. Dessutom hade hon ett följsamt och fantastiskt band brevid sig.
Jag tror det är live man måste uppleva Miss Li för att förstå hur bra hon är, och vilken otrolig röst hon har.
Däremot är den där duetten med Lars Winnerbäck inget vidare.

20. Ulla Billquist

Det blev ju nästan lite läsarstorm kring mitt förra inlägg. Först ett dödshot, sen ett argt hot om att bryta sig in i mitt hus, därefter en massa spekuleranden och muttranden. Men det är väl kul att man för en gångs skull kan engagera lite.
Faktum är att jag inte hade bestämt mig för vilka artister som skulle komma med på listan när jag skrev inlägget i fredags. Några stycken kändes dock mer eller mindre självskrivna. Efter att ha läst alla kommentarer har jag dock blivit påmind om flera stycken som jag kanske skulle ha glömt annars, så tack allihopa!

Arbetet med listan har gått till på följande sätt: Först skrev jag ner cirka femtio namn på bra kvinnliga artister. Därefter började jag med den svåra biten nämligen att stryka de som inte skulle komma med. Det gick ganska bra ner till tjugo men sen tog det stopp. Följdaktligen blir det en lista på inte bara tio utan tjugo sångerskor.
Håll i hatten för nu börjar vi.


Jag har alltid varit väldigt svag för krigsromantik. Sorgfulla avsked, tappra soldater, ljuva återföreningar och stark längtan är sådant som får mitt hjärta att bulta lite snabbare.
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har hört så mycket med Ulla Billquist förutom den här låten. Kanske är hon inte någon oförglömlig sångerska egentligen, men just i den här sången tycker jag att hennes röst passar in så fantastiskt bra.
Låten ifråga skrevs 1940 av signaturen Jokern (Nils Perne) och spelades in samma år med Ulla Billquist bakom mikrofonen. Den blev en av de populäraste svenska melodierna under andra världskriget, något av en svensk motsvarighet till Vera Lynn's "We'll Meet Again". Men till skillnad från "We'll Meet Again" är "Min soldat" väldigt komisk. Trots det sjunger Billquist som om hon menade varje ord.

Den finaste strofen i låten tycker jag är den här:

Sen gick vi på dans
ett bord för två i alkov
han sa inte mycket
Nej, han nicka och sov
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige


Saliga äro de som sover.