6. Nina Persson

Ni trodde kanske att jag hade lagt ner min lista på kvinnliga sångerskor? Men skam den som ger sig, har jag nu gett mig in på ett sånt här projekt ska jag också se till att fullfölja det. Vi har nu nått fram till sjätteplatsen på listan där vi återfinner ingen mindre än Cardigans- och A Camp-sångerskan Nina Persson.

Det är ganska få svenska artister som förtjänar epitetet rock- eller popstjärna. Det finns en oskriven lag som säger att en rockstjärna hela tiden bör uppträda coolt och världsvant men utan att det verkar ansträngt. Svenska artister har oftast en påklistrad image (The Sounds, Mando Diao m.fl.) eller så är de helt enkelt lite för mesiga (Lars Winnerbäck, Bo Kaspers Orkester etc.). Thåström är förstås en stjärna och även Ebbot Lundberg. På den kvinnliga sidan är det kanske ännu mer tunnsått, men om det någon som verkligen har star quality så är det väl Nina Persson. Hon är både folkkär och creddig och hon behöver bara andas i en låt för att den ska förvandlas till guld.

För min del började kärleken till Nina någon gång i början av gymnasiet, ungefär samtidigt som hon släppte sin första skiva med A Camp. Än idag tycker jag att den skivan är bättre än allt som hon har gjort med Cardigans. Cardigans har alltid haft känsla för snygga melodier och bra pophantverk men det har ofta låtit lite för tryggt, lite för stabilt och lite för svenskt. I A Camp kunde Nina, tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larsson, få sväva ut i kärleken till mellotroner och munspel. ”I Can Buy You” står sig fortfarande som en av 2000-talets finaste svenska poplåtar men det finns många fler; ”Frequent Flyer”, ”Algebra” och ”Elephant” för att bara nämna några. På uppföljaren, som släpptes tidigt i år, klädde bandet ut sig till kabaréartister och musiken fick ett något mer majestätiskt anslag. I övrigt kändes det som en ganska logisk uppföljare. Även den har åtminstone ett par riktigt bra låtar, till exempel singeln ”Stronger Than Jesus” och den rasande snygga ”Chinatown”.