En soffliggares dagbok

Jag låg där i min soffa
Medan allt som varit gemensamt blev privat
så låg jag i min soffa
medan trångsynta människor byggde murar av hat
så låg jag i min soffa
medan kortsiktigheten fick förnyat mandat
och välfärdssamhället blev en nattväktarstat
så låg jag i min soffa
och kände mig lat.

Jag låg där i min soffa
och fick se
översvämningar
svältande barn
och bråk om en moské
och det kändes så bra
att bara kunna ligga i min soffa
att slippa vara en del
i nåt politiskt spel
att kunna stänga av och slippa se
allt som kändes fel

Att kunna lägga huvudet i kudden och blunda
och tänka:
jag röstar nästa gång.

Orden som rann mellan fingrarna

Minns du
grässtrået i mungipan
knytet på axeln
Chaplinskorna
och regnbågen som aldrig tog slut?

Minns du
Matrjosjkadockorna
som log åt sina hemligheter
samtidigt som jag dök efter nycklar
på fel sida av Atlanten?

Minns du
pappersflygplanen
med anarkistiska pamfletter
som alltid störtade mot marken
innan de fick medvind?



Och jag säger dig att
vi kunde ha spritt våra ord som maskrosfrön
vi kunde ha spritt dem som man strör salt i såren
och odlar orosplantor i växthus
men varje gång vi skulle gripa efter drömmarna
var det som att försöka fånga en snöflinga

Det var som att försöka fånga en snöflinga;
allting bara smälte och rann mellan fingrarna
och som efter en misslyckad brännbollslyra
kom skammen krypandes uppför ansiktet



Vad ska det bli av oss?
frågade du
när jag fimpade i blomvasen
lade huvudet på kudden
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade jag
när du begravde huvudet i räkningar
drog ner persiennen
och somnade om

Vad ska det bli av oss?
frågade vi oss själva
när stormen drog förbi runtomkring oss
och vi sökte skydd under ett träd
där vi satt hela natten



Och jag somnade där
med huvudet på din axel
och det sista jag minns var att du såg på mig och log
och jag tänkte att:
Så länge sömnen finns så finns i alla fall drömmarna


Det enda jag kunde ha önskat mig mer var att veta
vad som skulle hända dig när jag inte var där längre

Den äkta mannen

Vad har han att komma med
han som har vuxit upp
inlindad i ett duntäcke
och aldrig gråtit bakom soffan
aldrig skurit sig i armarna
medan far dunkat mor medvetslös

Han vars mest traumatiska minne
var när han gjorde självmål i en fotbollsmatch
någon gång i fjärde klass
han som aldrig behövt gå till någon psykolog
för att tala ut om sin hemska barndom

Han kan ju inte vara
riktigt
äkta


Men ändå
dom här orden som skaver nätterna igenom
vad ska jag göra med dem?

Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig
bara att ni ska komma ihåg hur det var att känna
innan känslorna blev till porr
hur det var att befinna sig i ett privat rum
dit ingen annan fick gå


Eller så får man hitta något annat sätt
låsa in sig i ett hus eller
spy i direktsändning
vad som helst för att
lämna ett avtryck
för den som aldrig blivit sedd i tv
har heller aldrig levt

Den som aldrig gått igenom något
får skapa sig ett eget helvete
eller leva genom andra
bara det är äkta
för ingen vill ju veta om
något som aldrig har hänt

2008 - Filmen

Sedan några år tillbaka sätter jag betyg på alla filmer jag ser. 2008 var det dock endast en film som fick betyget 5/5 - den omtalade Bob Dylan-filmen I'm Not There. Det är dessutom en ytterst svag femma. Däremot var det väldigt många som fick 4/5, närmare bestämt dessa:



Spinal Tap

Vem älskar Yngve Frej?

Don't Look Back

Control

Farväl Falkenberg

Natan (kortfilm)

Chinatown

The Darjeeling Limited

Lucky Blue (kortfilm)

The Royal Tenenbaums

No Country For Old Men

Grizzly Man

Smultronstället

Arizona Dream

Marat/Sade (filmad teaterföreställning)

Idi i smotri (svensk titel: Gå och se!)

Into The Wild

Broken Flowers

Mystery Train

Night On Earth

En film av Dan Sandqvist och Martin Kann (dokumentär om bob hund)

Le Temps Qui Reste (svensk titel: Tiden som finns kvar)

The Dark Knight

Hannah And Her Sisters

The Pledge (svensk titel: Löftet)

Nosferatu: Phantom Der Nacht (svensk titel: Nosferatu: Nattens vampyr)

Festen

Rushmore

Der Amerikanische Freund (svensk titel: Den amerikanske vännen)

Deconstructing Harry (svensk titel: Harry bit för bit)

Barton Fink

Låt den rätte komma in

Stalker

Le Scaphandre et le papillon (svensk titel: Fjärilen i glaskupan)

Paris, Texas

The Squid and The Whale

Rosemary's Baby


Teater och poesiuppläsningar:

1. Bruno K. Öijer - Scalateatern, Karlstad 20/10

2. Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr De Sade - Stockholm Stadsteater, Stockholm 2/6

3. Räddad - Scalateatern, Karlstad, 21/4

4. Bob Hansson och Isamel Ataria, Koriander, Karlstad 24/4

Spara applåderna

spara applåderna
låt dem inte förstöra den här tystnaden
som vi för en gångs skull kan dela
så som jesus delade brödet
lät det vandra runt bland folket
och fylla magarna med värme


spara blommorna
de kommer att ha vissnat innan ni hunnit ut
ur salongen
låt dem istället växa inom er
bli till böljande ängar där ni kan vandra runt
under regnkalla dagar


spara orden
slösa inte bort dem för
du vet aldrig
när du kommer ligga i en säng
med munnen tryckt mot ett öra
och då plötsligt känna
att du verkligen behöver dem


spara kulorna
skjut inte mannen som står på scenen
och tror att han är något
skjut inte pojken som står i hallen
och inte vågar komma in
skjut inte flickan som sitter på bänken
och ser ner på sina skor samtidigt som hon
snurrar fingrarna runt i håret


skjut bara dom
som inte har förstått
hur man vårdar tystnaden
dom som har glömt bort
hur man vattnar blommorna
och som varje morgon
innan de går till jobbet
lyfter sig själva ur sängen
som man lyfter en våt trasa
och långsamt vrider ur alla drömmar

Helgen v. 38

Som det kulturpretto jag är har jag ägnat helgen åt såväl poesiläsning som konstrunda.
I fredags var det "Kulturnatta" - en gratis kulturfestival som arrangeras en gång om året i Karlstad. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite gammal när jag minglade runt där bland spexiga esteter och elever från kommunala musikskolan. Det är rätt tydligt att det är ett arrangemang som främst vänder sig till barn och ungdomar. Det blir väl lätt så när man skapar en festival där alkohol inte är en självklar beståndsdel. Vilket är ganska tråkigt tycker jag eftersom de i min ålder som hellre spenderade sin fredagkväll på någon krog gick miste om flera riktigt bra kulturupplevelser.
Festivalen ägde rum i områdena runt och i Värmlands Museum och Stadsbiblioteket. Jag kom dit vid 18.30, lagom för att se min klasskompis Tim Sterner uppträda. Det var bra som vanligt men tyvärr hade inte så stor publik hunnit hitta dit.
Därefter blev det poesibingo där jag vann några klubbor. Sen hängde jag kvar vid "Berättarscenen" ett tag till och fick se en enormt begåvad poet som heter Emelie Hwang och två på sätt och vis lika men samtidigt olika krönikörer; Hanna Hellqvist som skriver i DN:s På Stan-bilaga och Marcus Grahn som brukar skriva väldigt roliga och tänkvärda krönikor i VF.
Framförallt gillade jag Marcus Grahns underfundiga livsbetraktelser. Jag funderar till och med på om jag ska ta och köpa hans bok nu med den fantastiska titeln "Picasso valde också Kristinehamn".


För ungefär ett halvår sen blev jag utsedd till vice konstinköpare av Kultur- och fritidsnämnden. Det innebär att jag får gå på utställningar och köpa in konst åt kommunen om den ena av de två som är ordinarie konstinköpare av någon anledning inte kan gå. Det är inte illa att en person som jag, som knappt kan någonting om konst, får ett så förtroendefullt uppdrag.
Konstrundan som var i helgen var lite speciell på det sättet att man fick kliva in i konstnärernas ateljéer och se konstverken på plats så att säga. I vissa fall var ateljéerna även konstnärernas lägenheter, vilket var lite kul. En kvinnlig konstnär som hade sin lägenhet som ateljé hade en helt enorm samling vinylskivor och böcker. Hon verkade dessutom trevlig och gjorde häftiga collagetavlor så henne köpte jag förstås en tavla av.
Det var överlag väldigt mycket bra konst, tyvärr hade jag bara en budget på 12.000 annars hade jag nog köpt in en massa tavlor. Nu blev det bara 2 tavlor på 4.000 kronor vardera. Det känns ändå lite prestigefullt att ha inhandlat tavlor som kanske kommer hänga på Stadshuset eller Biblioteket.

Idag har varit en sån där mellandag då jag egentligen borde ha förberett en examinationsuppgift som ska vara färdig på tisdag men istället har ägnat mig åt att göra meningslösa listor och åt att ligga på soffan och lyssna på skivor. Men såna dagar behövs ju också.

Förresten, om ni tittar riktigt noga kanske ni ser att jag har lagt till en bild längst upp på sidan. Den som kan gissa från vilken film bilden är hämtad får önska sig vad den vill. Jag kommer förmodligen inte uppfylla önskan men önska det får ni.

En kärlekshistoria

Kroppsavtryck

där händer smekt, där tungor lekt
där näsor mötts och kinder blötts

Kroppsavtryck

där läppar och lakan glidit isär
där oron fått ro och huvudet ett bo

Kroppsavtryck

där fotsteg och tankar tappat fästet
där bilderna virvlat och orden halkat efter

Kroppsavtryck

där fem fingrar fingrat sig fram till ett svar
på frågan om vad kärlek kunde va






(Ja ja, detta kanske inte är någon stor lyrik, men jag är lycklig och då skrives som bekant inga bra dikter. Men det kan väl göra detsamma.)

Skott i mörkret

Vi delar skyttegravar. Hjälper varandra att skjuta undan besluten och upprätthålla terrorbalansen.
På kvällarna blandar vi sorgerna med vårt citronte, säger att vi har det ganska bra ändå.

Jag älskar dig säger jag ibland liksom på prov men rösten går upp i slutet så det låter som en fråga. Du ser på mig med höjda ögonbryn.
”Inget” mumlar jag.

Ibland ser vi på teve utan att förstå vad som sägs. Bara att det ska vara roligt så därför skrattar vi med. Det är befriande att skratta tillsammans med andra sägs det.

På badrumsväggen hänger handdukar. En för mig och en för dig och en för alla gäster som aldrig kommer.

Vi har en stor och fin dubbelsäng med gott om utrymme. Den är som en dröm. En dröm som blev sann. Jag drömmer sällan nuförtiden. Sover med ett öga öppet och pistolen under kudden. Fingrar på avtryckaren utan att våga skjuta.
”Vad gör du?” säger du.
”Inget” mumlar jag.

På morgonen vaknar vi av att solen lyser in mellan gliporna i persiennerna. Jag går ut på balkongen, står och ser ner på människorna som stressar till sina jobb. Du kommer ut och lägger armen runt midjan på mig.
”Vart är vi på väg?” viskar du.
En morgonbuss drar förbi, försvinner utan att lämna något spår efter sig.
”Ingen aning” svarar jag.
Ingen aning.

Spräng sönder orden

Jag kastade om orden lite i en dikt med hjälp av Wordle. Resultatet ser ni om ni följer länken här nedan. Ni kan skriva ut den och använda som karta om ni vill gå på upptäcksfärd i min hjärna.

title="Wordle: söndersprängd dikt"> src="http://wordle.net/thumb/wrdl/93538/s%C3%B6nderspr%C3%A4ngd_dikt"
style="padding:4px;border:1px solid #ddd"
>

Frispel

Du höll dina händer
framför mina ögon
och genom mörkret kunde jag se
en vän av linjer

Utan något synbart mål
flöt vi in i varandra

***

Och bortom alla tomma ansikten
som skrek i megafoner
kom en svag viskning av tröst

Den sa att vi var samma sorts barn
märkta vid födseln med spritpenna

Den sa: ”Flippar bäst som flippar ut.”
Och plötsligt insåg jag
varför jag alltid jagat frispel nätterna igenom.
Plötsligt insåg jag
varför fantomsmärtan alltid blev så tydlig
när jag sov ensam.

***

Vi är födda i en stad
byggd av perfekta häckar
och golf på söndag
men där andra bara såg hole-in-ones
ville vi ha någonting mer

Någonting som kunde släcka törsten
Någonting som kunde sätta alla kompasser
och gravitationer ur spel

Så att om vi hoppade tillräckligt högt
skulle vi aldrig behöva landa igen

Därför satsade vi allt på ett kort
drog andan av varandra
men kom aldrig till skott

***

Slutsatsen innan upploppet blev istället att
om vi bara plockar fram alla våra tillkortakommanden
i dagsjus
så har vi chansen att nå
riktigt långt

Bruno K. Öijer

Jag tycker, som trogna läsare av den här bloggen säkert redan vet, väldigt mycket om Bruno K. Öijers poesi. Jag tycker så mycket om den att jag valde en av hans dikter till min jämförande analys i förra veckan. Jag tycker också om de svar han ger i olika intervjuer. Han verkar vara en skön person helt enkelt. Vad jag däremot inte står ut med är hans sätt att framföra sina dikter på.
Jag har verkligen försökt. Jag har ansträngt mig för att förstå varför han läser som han gör och vad det får för effekt. Men tyvärr alltså. Jag kommer bara till slutsatsen att han förstör sina egna dikter när han läser dem.
Jag kan eventuellt tänka mig att vissa av hans dikter kan vinna på att man läser dem släpigt och betonar vissa ord, men i många blir det bara löjligt och klychigt.

Det är lite samma sak som med Bob Dylan. Jag tycker i och för sig att Dylan är en fantastisk sångare för det mesta. Men ibland har han ju ett sätt attt sjunga sina gamla låtar på som gör att man bara vill ruska tag i honom och skrika: "Vad fan håller du på med?!"
Så snälla Bruno, bara för att du gillar Dylan behöver du väl inte försöka härma det som är dåligt med honom. Det räcker väl med att du försöker se ut som honom.

Men jag är ju inte den som är den så jag tänkte låta er avgöra själva. Först texten till en dikt, som jag i och för sig inte tycker hör till hans allra bästa men som är ändå är rätt bra, tagen ur diktsamlingen Dimman av allt från 2001 och därefter ett Youtube-klipp där han läser samma dikt till en musikvideo. Välj själva vad ni föredrar.

*

vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det satte sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem

Tompa Trana

Jag har läst en hel del Tomas Tranströmer de senaste dagarna. Tranströmer är ju liksom Karin Boye, Gustav Fröding, Sonja Åkesson, Bruno K. Öijer och några andra en av giganterna inom svensk poesi och brukar uppskattas även av folk som inte läser så mycket poesi. Vilket är lite konstigt, för mycket av det han skriver är allt annat än lättillgängligt. Det är klart, några av hans diktsamlingar är mer lättillgängliga än andra, i synnerhet Det vilda torget från 1983 brukar många hålla högt och det var också den jag fastnade för först.
Men gräver man lite djupare så ser man att även de dikter som verkar mest ogenomträngliga ändå kan vara väldigt fascinerande. Jag kan inte påstå att jag "förstår" allt som Tranströmer skriver men det är ändå alltid en njutning att läsa hans dikter eftersom de ofta har en skön rytm och ett fantastiskt bildspråk.

Jag har också läst en analys av två av hans dikter, närmare bestämt Sång och Elegi, två dikter i slutet av hans första diktsamling, 17 dikter från 1954. Analysen är skriven av Peter Hallberg och ingår i hans ganska omfattande bok Diktens bildspråk.
Jag är, som jag säkert har sagt tidigare, extremt kluven till diktanalys. Det känns ibland som att mycket av magin försvinner när man börjar dissekera en dikt. Det är lite som att köpa Rubiks kub och sen be någon att lösa den åt en.
Men samtidigt är det också så att en välskriven analys kan få en att upptäcka saker som man inte har sett tidigare utan att för den skull förklara dikten fullkomligt. Jag skulle till exempel inte ha en aning om att Tranströmer anspelar på en novell av H.G. Wells i en av sina dikter, men Peter Hallberg visar att han gör det och att han dessutom gör det på ett väldigt snyggt sätt. Tranströmer skriver ju också oerhört komprimerat och det känns som att väldigt mycket går förbi om man inte vet hur man ska närma sig hans dikter.

Ibland känns det också som att Tranströmer förväntar sig att de som läser hans dikter ska ha en oerhört bred litterär allmänbildning, så de kan se vad det är han anspelar på. Men jag tror att man kan få ut mycket av att läsa de här två dikterna även utan att veta något om Kalevala och H.G. Wells. Det kanske är så att poesi inte handlar så mycket om att förstå som att se och höra.

Slutligen, ett citat ur Elegi som jag tycker är helt briljant:

"Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita knutar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den döde jättens närvaro"

Den vackraste gåtan

Vi satt på din balkong
och såg ner på mänskorna
där dom gick omkring
på väg för att
uträtta sina uppdrag

och det var som att
alla tycktes veta vart dom skulle
utom vi


Du bläddrade förstrött i en bok som hette
Den stora gåtan

Det var en sån dag.




Någon som hade haft boken innan dig
hade ryckt ut de sista sidorna
du ryckte på axlarna år det
sa att det inte gjorde något
och jag kände att du ljög


På himlen drog ett moln förbi
det var vitt och påminde mig om en hund som jag haft

Det var precis en sån dag.




100 mil bort föll ett träd med ett brak
men det var ingen där som kunde höra det
och samtidigt fortsatte en pojke slå på sin trumma
trots att alla hade gått hem
för längesen


vi skrattade åt filosoferna och
skålade i lemonad.

Det var verkligen en sån dag.



Jag somnade den natten
i trygg förvissning om
att smultronstället på andra sidan landsvägen
fortfarande fanns kvar
trots att jag inte hade varit där
på mycket länge

Utflykten som inte blev av

Jag kan bli rätt trött på när vuxna människor ska höja sina barns dikter till skyarna. Liksom "Oj, mitt barn har skrivit en dikt om blommor och solsken, är det inte heeeelt otroligt?!" (det gäller förstås inte bara dikter utan all form av kulturell utövning, en 8-åring som kan spela "Für Elise" blir också geniförklarad).

Men idag snubblade jag över en dikt som är skriven av en 10-åring och som faktiskt är riktigt bra. Den är lite som en rolig scen i Simpsons och det är verkligen ingen dålig jämförelse. Den heter alltså "Utflykten som inte blev av" och är skriven av Christopher, 10 år, från Åmotsfors.


En dag sa farmor,
nu tar vi en tur med bilen.
Nej, bilen sitter fast
i en snödriva.
- Men vi tar en tur i fantasin.
Nej, vi har ju ingen fantasi.