Pedagogik

Kollade på ett avsnitt av "Klass 9A" förut. Det där programmet om en värstingklass i Malmö som ska bli en av Sveriges bästa klasser med hjälp av proffspedagoger. Jag har hört från flera håll att den ska vara väldigt bra men jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. Visst, det är kanske lite tidigt att döma ut en hel programserie efter att bara ha sett ett avsnitt, men under det här halvtimmesprogrammet fick jag i alla fall ingen ledtråd till vad som gjorde just de här lärarna så fantastiska.
Jag tycker de verkade vara av ungefär samma skrot och korn som de flesta lärare jag har haft. Skällde på eleverna när de tuggade tuggummi eller kom försent till lektionen, försökte prata på ett "ungdomligt sätt" och verkade bry sig mer om att nå bra resultat än att verkligen lära ut ämnet.

Men i alla fall så började jag fundera lite på hur jag tycker att en bra lärare ska vara.
Sen jag började på universitetet har jag nästan bara haft bra lärare. Anledningen tror jag är att lärarna här inte behöver agera mammor, som de flesta lärare på högstadiet och faktiskt även på gymnasiet gjorde, utan kan fokusera på ämnet de undervisar i. Redan när jag gick på högstadiet var jag av åsikten att lärarna lade sig i för mycket. Om en elev skiter i att gå på lektionerna, låt han eller hon göra det! Förmodligen har den eleven problem på något sätt och orkar inte med skolan för tillfället och jag tror sällan att det blir bättre av att man skäller på eleven eller har långa utvecklingssamtal.

Nu kanske det låter som att jag tycker att lärarna inte ska bry sig om eleverna överhuvudtaget, men riktigt så är det inte heller. Om en lärare verkligen kan stötta en elev och ge den bättre självförtroende är det jättebra. Men för att man ska lyckas med det krävs det att läraren inte placerar sig högt ovanför eleven och framför allt att han eller hon lyssnar på eleven. Framförallt ska inte en lärare haka upp sig på obetydliga saker som till exempel att en elev har en mössa på sig. Under alla år i skolan lyckades jag aldrig riktigt förstå det djupt omoraliska i att bära mössa på en lektion.

Jag säger inte att det är lätt. Läraryrket är förmodligen ett av de mest krävande jobb som finns eftersom det både kräver att läraren ska vara väldigt påläst inom sitt ämne och dessutom vara en bra psykolog. Många lärare jag har haft har bara varit bra på det ena; antingen har de varit väldigt trevliga och sociala och blivit kompisar med eleverna men varit sämre på själva undervisningsbiten (oftast unga, nyutexaminerade lärare) eller också har de varit väldigt pålästa men också väldigt tråkiga att lyssna på (oftast äldre lärare).

De bästa lärare jag har haft har:

1) varit roliga
2) brunnit för ämnet de undervisat i
3) varit enormt pålästa

Om man kan uppfylla de grundkraven som lärare och om man kan få eleverna att trivas i klassrummet och intressera sig för ämnet så tror jag att man har rätt mycket vunnet.
Om man dessutom kan se om en elev har problem och på något sätt hjälpa den personen är det bra, men jag tycker inte att det är någonting man kan begära av en lärare. Speciellt inte i de högre årskurserna.
Det gäller för lärare, precis som för föräldrar, att inse när eleverna är gamla nog att klara sig på egen hand och att inte stå i vägen och tala om åt vilket håll de ska gå.

För vidare läsning i ämnet rekomenderar jag John Gattos fantastiska bok "Dumbing Us Down". Förmodligen den enda bok om pedagogik som man behöver.