Kollade på ett avsnitt av "Klass 9A" förut. Det där programmet om en värstingklass i Malmö som ska bli en av Sveriges bästa klasser med hjälp av proffspedagoger. Jag har hört från flera håll att den ska vara väldigt bra men jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad. Visst, det är kanske lite tidigt att döma ut en hel programserie efter att bara ha sett ett avsnitt, men under det här halvtimmesprogrammet fick jag i alla fall ingen ledtråd till vad som gjorde just de här lärarna så fantastiska.
Jag tycker de verkade vara av ungefär samma skrot och korn som de flesta lärare jag har haft. Skällde på eleverna när de tuggade tuggummi eller kom försent till lektionen, försökte prata på ett "ungdomligt sätt" och verkade bry sig mer om att nå bra resultat än att verkligen lära ut ämnet.
Men i alla fall så började jag fundera lite på hur jag tycker att en bra lärare ska vara.
Sen jag började på universitetet har jag nästan bara haft bra lärare. Anledningen tror jag är att lärarna här inte behöver agera mammor, som de flesta lärare på högstadiet och faktiskt även på gymnasiet gjorde, utan kan fokusera på ämnet de undervisar i. Redan när jag gick på högstadiet var jag av åsikten att lärarna lade sig i för mycket. Om en elev skiter i att gå på lektionerna, låt han eller hon göra det! Förmodligen har den eleven problem på något sätt och orkar inte med skolan för tillfället och jag tror sällan att det blir bättre av att man skäller på eleven eller har långa utvecklingssamtal.
Nu kanske det låter som att jag tycker att lärarna inte ska bry sig om eleverna överhuvudtaget, men riktigt så är det inte heller. Om en lärare verkligen kan stötta en elev och ge den bättre självförtroende är det jättebra. Men för att man ska lyckas med det krävs det att läraren inte placerar sig högt ovanför eleven och framför allt att han eller hon lyssnar på eleven. Framförallt ska inte en lärare haka upp sig på obetydliga saker som till exempel att en elev har en mössa på sig. Under alla år i skolan lyckades jag aldrig riktigt förstå det djupt omoraliska i att bära mössa på en lektion.
Jag säger inte att det är lätt. Läraryrket är förmodligen ett av de mest krävande jobb som finns eftersom det både kräver att läraren ska vara väldigt påläst inom sitt ämne och dessutom vara en bra psykolog. Många lärare jag har haft har bara varit bra på det ena; antingen har de varit väldigt trevliga och sociala och blivit kompisar med eleverna men varit sämre på själva undervisningsbiten (oftast unga, nyutexaminerade lärare) eller också har de varit väldigt pålästa men också väldigt tråkiga att lyssna på (oftast äldre lärare).
De bästa lärare jag har haft har:
1) varit roliga
2) brunnit för ämnet de undervisat i
3) varit enormt pålästa
Om man kan uppfylla de grundkraven som lärare och om man kan få eleverna att trivas i klassrummet och intressera sig för ämnet så tror jag att man har rätt mycket vunnet.
Om man dessutom kan se om en elev har problem och på något sätt hjälpa den personen är det bra, men jag tycker inte att det är någonting man kan begära av en lärare. Speciellt inte i de högre årskurserna.
Det gäller för lärare, precis som för föräldrar, att inse när eleverna är gamla nog att klara sig på egen hand och att inte stå i vägen och tala om åt vilket håll de ska gå.
För vidare läsning i ämnet rekomenderar jag John Gattos fantastiska bok "Dumbing Us Down". Förmodligen den enda bok om pedagogik som man behöver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
får jag gissa att du haft en trygg uppväxt, mvg i alla ämnen sen du fick ditt första betyg och aldrig någonsin tagit ett sabbatsår?
jag hör ju klart och tydligt att du iaf aldrig varit en "problemelev", såsom de hemska invandrarungarna i malmö är. att med precision uttala sig om hur dessa ska behandlas verkar dock inte vara något problem för dig.
"those of us who win the game/lose the love we sought to gain" sjöng janis ian i 'at seventeen'.
"[jag var] den enda som aldrig fuskade på provet/ då lär man sig inte nåt" sjunger annika norlin på sin senaste platta.
du kanske ta det där sabbatsåret snart ändå.
trygg uppväxt - ja.
mvg i alla ämnen - nej.
aldrig någonsin tagit ett sabbatsår - nej (ibland känns det som att hela mitt liv är ett enda långt sabbatsår).
Tråkigt att du missförstår mitt inlägg. Jag är den siste att hacka ner på elever som har det svårt i skolan. Vad jag försökte säga var bara att man inte kan begära hur mycket som helst av en lärare och att det sällan hjälper att skälla på folk.
Jag försöker inte heller påstå att jag vet bättre än någon annan, jag säger bara vad jag tycker och tror, vad skulle jag annars göra?
låt oss säga så här, jag anser det saknas vitala samhällsanalytiska aspekter i dina slutsatser.
DU kanske inte kan eller bör begära hur mycket som helst av en lärare, men tänk dig en elev som inte har någon trygghet eller stabilitet i sitt liv överhuvudtaget. eleven kanske inte har en enda vuxen förebild. har inte läraren ett civilansvar som auktoritär person i elevens liv att ta hand om den här eleven?
om allt för mycket ansvar allt för ofta läggs på lärarna ser jag det som ett samhällsproblem.
det som förändras för universitetslärarna gentemot högstadielärarna skulle jag främst säga är att deras elever i stort sätt gått ut livets skola. spenderar man 5 dagar i veckan på en plats under sin uppväxtstid behöver man vägledning av de vuxna som då befinner sig i ens närhet.
sen kan jag hålla med dig om att lärarna i 9A inte är särskilt speciella. det enda som får dem att lyckas så exceptionellt bra med sitt arbete är det faktum att de bryr sig om eleverna.
jag skulle nog säga att jag försöker påstå att jag vet bättre än någon annan... vad skulle jag annars göra? jag sysslar ju trots allt med politik.
Skicka en kommentar