If they move, kill 'em!

Så har jag då äntligen fått se Bruno K. Öijer. Ni som har följt den här bloggen vet att jag har haft lite svårt att ta till mig hans dikter när jag hört honom läsa dem tidigare på grund av hans ganska märkliga, släpande intonation. Men ni kan glömma det nu. När man ser honom framför sig blir känslan en helt annan än när man bara hör honom eller ser ett videoklipp. Det blir svårt att värja sig, svårt att skratta åt det (även om jag sitter med ett leende på läpparna under nästan hela föreställningen bara för att det är så jävla bra).

Han ser lite nervös ut när han kommer in på scenen. Går av och an lite innan han ställer sig framför mikrofonen. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är premiär och allt. Om man dessutom ställer sig på en scen och kastar ur sig sina innersta känslor så tycker jag att man har full rätt att vara nervös. Även mellan dikterna verkar han känna sig lite obekväm, men när han läser är han mitt inne i orden, någonstans långt utanför salongen.
Samtidigt tycks han också vara på gott humör, skämtar lite mellan dikterna, tar några steg bakåt efter varje dikt och kastar ur sig ett "yeah!" eller "that's the way!".

Han koncentrerar sig föga överraskande på dikterna från den nyutkomna boken Svart som silver och den s.k. trilogin; Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt. Men även några äldre dikter får plats i föreställningen.

Bara att han klarar av att läsa alla dikter i två timmar utan något som helst manus i handen är imponerande och att han sen gör det med en sån otrolig närvaro och intensitet gör det till en stor upplevelse.
Mellan nästan varje dikt vänder han sig om och ser ut som om han räknar in takten eller pratar med någon bakom sig, som om han hade ett osynligt band med sig på scenen. Det kanske låter fånigt men det gör ändå mycket för känslan, precis som att det spelas sextiotalslåtar innan han kliver upp på scenen och i pausen. Förmodligen är det ett sätt för honom att manifestera att han är lika mycket rockstjärna som poet.

Mest applåder får några av de mest lättillgängliga men också finaste dikterna som "Främmande" från Dimman av allt och "Hålla honom kvar" och "Spårlöst försvunna" från Svart som silver.

Efter att ha gett ett stort antal extranummer så avslutar han föreställningen med den sista dikten i den senaste diktsamlingen. Den som till skillnad från de flesta spänner sig över flera sidor och som fått titeln "Aldrig". Och även om han kanske har skrivit bättre dikter än just den så blir jag ändå väldigt berörd av att höra den. När han avslutar med att berätta om tonårsflickan som var den enda som såg honom som den han ville vara sitter jag plötsligt med tårar i ögonen.
Sen försvinner han från scenen lika plötsligt som han kom, ut i mörkret.

Bruno K.

Ett litet tips:

21.30 ikväll visar SVT:s Babel en intervju med mannen, myten och legenden Bruno K. Öijer. Inte missa!

Jag har även planerat att se honom live när han har premiär för sin turné här i Karlstad den 20 oktober.

Bruno K. Öijer

Jag tycker, som trogna läsare av den här bloggen säkert redan vet, väldigt mycket om Bruno K. Öijers poesi. Jag tycker så mycket om den att jag valde en av hans dikter till min jämförande analys i förra veckan. Jag tycker också om de svar han ger i olika intervjuer. Han verkar vara en skön person helt enkelt. Vad jag däremot inte står ut med är hans sätt att framföra sina dikter på.
Jag har verkligen försökt. Jag har ansträngt mig för att förstå varför han läser som han gör och vad det får för effekt. Men tyvärr alltså. Jag kommer bara till slutsatsen att han förstör sina egna dikter när han läser dem.
Jag kan eventuellt tänka mig att vissa av hans dikter kan vinna på att man läser dem släpigt och betonar vissa ord, men i många blir det bara löjligt och klychigt.

Det är lite samma sak som med Bob Dylan. Jag tycker i och för sig att Dylan är en fantastisk sångare för det mesta. Men ibland har han ju ett sätt attt sjunga sina gamla låtar på som gör att man bara vill ruska tag i honom och skrika: "Vad fan håller du på med?!"
Så snälla Bruno, bara för att du gillar Dylan behöver du väl inte försöka härma det som är dåligt med honom. Det räcker väl med att du försöker se ut som honom.

Men jag är ju inte den som är den så jag tänkte låta er avgöra själva. Först texten till en dikt, som jag i och för sig inte tycker hör till hans allra bästa men som är ändå är rätt bra, tagen ur diktsamlingen Dimman av allt från 2001 och därefter ett Youtube-klipp där han läser samma dikt till en musikvideo. Välj själva vad ni föredrar.

*

vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det satte sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem

Uppsala - vi kan väl vara du med varann?

Fick ett SMS från Maria för en vecka sen där hon frågade om jag ville komma över till Uppsala och fira valborg. Och det ville jag ju, så i onsdags satte jag mig på tåget och for iväg.
På Centralen i Stockholm stötte jag helt oförhappandes på min gamle gymnasiekamrat Petter. Vi hann bara prata några minuter innan Petter fick syn på vår gemensamme vän Tobias N. som kom knallandes uppför samma trappa som jag hade kommit knallandes uppför. Det visade sig att jag och Tobias hade suttit på samma tåg och att han precis som jag var på väg till Uppsala för att fira valborg. Det är som Jocke Berg sjunger: "Cirkeln sluts igen/Vid ringen på Centralen".
Ännu lustigare blir det om jag också nämner att jag stötte på Livija på tåget när jag var på väg tillbaka till Karlstad.

Jag och Tobias klev på tåget till Uppsala tillsammans men hamnade på olika platser eftersom tåget var helt packat med folk som skulle till Uppsala för att fira valborg. Lika packat var det på stationen men jag lyckades i alla fall hitta Maria, Julie, Björn samt Björns kompis Viktor i vimlet. Vi hälsade och begav oss sedan hem till Maria och Björn. På vägen åkte vi förbi Slottsbacken där studenterna flockades som flugor kring en bajskorv.
När vi kommit upp till lägenheten värmde jag några fiskpinnar och lite potatis och åt eftersom jag var jättehungrig medan de övriga började förbereda maten som vi skulle grilla senare. Samtidigt började vi dricka lite och efter en stund dök även Maria och Julies kompis Sammie upp.

Det blev en fin kväll. Vi grillade och åt och blev påhoppade av några fulla tjejer som försökte sno åt sig mat, och sen började det regna och vi gick in för att spela spel. Först spelade vi frågesportsspel och det var kul trots att jag inte kunde komma på vad hon-som-vägrade-sätta-sig-på-bussen hette eller vad Big Mac heter på franska (De rätta svaren var förstås Rosa Parks och Le Royale) och efter det blev det Pictionary vilket var ännu roligare.
Någonstans mellan ett och två kom jag och Maria plötsligt på att det hade blivit 1:a Maj och att vi borde demonstrera mot något. Valet föll på Monaco. Vi skrev alltså "Mot Monaco" på ett papper och gick runt i lägenheten och deklamerade vårt budskap. Jag tror inte vår lilla demonstration fick någon större effekt men det kändes ändå bra i hjärtat.

Vaknade vid sju på morgonen och mådde extremt dåligt. Gick ut i badrummet och spydde en gång och lyckades sen till slut somna om och sov vidare i några timmar. När jag återigen vaknade så mådde jag betydligt bättre. Vi samlades i köket och åt en stadig frukost, solen sken in genom fönstret och allt kändes väldigt behagligt.
Ägnade en stund åt att tillsammans med Maria planera för det poesifanzine som vi har tänkt ge ut någon gång. Vi började skriva ett förord också men kom inte så långt innan det var dags att gå ner på stan. På vägen till tågstationen gick vi förbi såväl boulespelare som ett litet demonstrationståg.
Tågresan till Stockholm var smärtfri, men när jag satte mig på X2000-tåget till Karlstad märkte jag att jag återigen började må dåligt. Jag vet inte om det var bakfyllan som fortfarande hängde kvar eller om det berodde på att jag åkte baklänges och att tåget skakade så mycket. Kanske båda delarna. I alla fall tänkte jag att det nog var bäst att få någonting i magen så jag gick till restaurangvagnen för att köpa en macka och stötte på Livija. Men samtidigt som vi stod och pratade kände jag att magen snurrade och fick springa in på en toalett och spy igen. Därefter mådde jag återigen mycket bättre.


Under promenaden från Marias lägenhet till stationen kom jag på att jag tycker om Uppsala väldigt mycket. Det är lite synd att jag inte hann vara där längre och se mer av stan, men det får väl bli någon annan gång. Jag tror jag har skrivit det här någon gång tidigare men det kan vara värt att upprepas: jag tycker om städer som bär på en historia. Städer som man kan vandra runt i och känna att man är en del av någonting större. Stockholm är ju rätt fantastiskt på det sättet. Varenda liten gränd i Stockholm finns ju beskriven i böcker av Per-Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg och varenda krog har besjungits av Bellman och Taube. Men det finns mycket som jag ogillar med Stockholm också.
Karlstad däremot känns så... historielös. Om det finns en historia om Karlstad så är den säkert väldigt tråkig. Det finns säkert sämre städer att bo i än Karlstad, men nästan alltid när jag har varit på utflykt någonstans får jag en längtan efter att flytta iväg.

Nu är jag i alla fall hemma hos mina föräldrar och håller på att skriva på en hemtenta som förmodligen kommer få titeln Om utanförskap och elitism i Bruno K. Öijers "Märkt" och Kents "Dom Andra".
Oerhört pretentiöst förstås, men det är ju sån jag är. Det hoppas jag att ni har märkt.