Bör tal- och yttrandefriheten vara obegränsad?

Eva sade till Adam: "Det är icke gott, att du är ensam Adam lille; därför kommer jag."
Dessa voro de första ord som yttrades på vår jord, och var och en som någonsin skrivit en uppsats och därigenom vet hur farliga första och sista meningar äro, skall därför icke förvånas, när jag säger, att detta till synes obetydliga yttrande blev betydligt ödesdigert. Dess omedelbara följd skildras i urkunderna sålunda:
"Och Adam tryckte henne till sitt bröst och sade..." Ja, vad han sade det kan göra detsamma, det var naturligtvis en gammal vanlig utsliten artighet.
På grund av detta samtal med ty återföljande sammanträffande är all vår svårighet att klara skivan uppkommen. Kort därefter blev nämligen såväl Adam som fru Eva Adamsson utkörda, som man säger, och uppskrivna i journalen, varefter de - liksom också alla deras efterkommande - fingo nedsatt sedebetyg.
Vem bär då skulden för denna sorgliga händelse, torde många fråga. Tal- och tryckfriheten! Det blir det enda möjliga svaret. Det skulle bara funnits en lag, som förbjudit vår i sin ungdom nog så koketta moder Eva att föra ett för en kvinna av hennes stånd så opassande tal och Adam att trycka henne till sitt bröst, och vi hade än idag sprungit barfota och glada omkring i Paradiset. Tal- och tryckfriheten var alltför obegränsad, därpå beror det, att vi nu varken får springa barfota eller glada.

- Pär Lagerkvist 1910

Om himlen finns är jag förlorad

Klockan är 03:13 och jag kan som vanligt inte sova.

Jag har ägnat en stor del av dagen åt att läsa om Pär Lagerkvists liv och författarskap. Och jag måste säga att ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag av honom och intresserad av att läsa fler böcker än de jag hittills läst (Dvärgen, Sibyllan och novellsamlingen Onda Sagor).
Ett centralt tema i Lagerkvist böcker är ju, som ni kanske vet, det religiösa tvivlet, sökandet efter en mening och längtan tillbaka till barndomens trygghet.
Jag har själv aldrig varit kristen men jag kan verkligen identifiera mig i de där känslorna. Jag vill ju också tro på nåt. Jag vill att det ska finnas nåt som kan vägleda mig, nåt som kan berätta för mig hur jag ska göra, nåt som jag kan känna trygghet i.
Det kanske är kärlek jag söker. Det är väl det och det skulle vara löjligt att påstå att jag inte tror på kärleken för det gör jag ju och jag ser ju bevis på den varenda dag men det är bara det att... jag har så svårt att landa i den. Jag har så svårt för att känna mig trygg ens i kärleken.

På min gravsten ska det stå: "Han gjorde så gott han kunde."
Och mer än så kan ingen bli.