Popcirkus

Kvällens popcirkus var lite speciellt. Dels några gamla barndomshjältar (Är man barn när man är 13? Ja, det är man), dels en artist som jag intervjuade förra veckan och dels ett band som jag har upptäckt alldeles nyligen men tycker är skitbra.

Ni får själva gissa vem eller vilka som ska in var.

Hammerfall och Skansros är kanske inte så olika ändå som man kan tro. Båda känns ganska spexiga och skulle säkert funka bra i Melodifestivalen. Det gick ju bra för dem att sätta ihop en festival tillsammans också. Frågan är bara om festivalen som fick namnet Skansfall ska uttalas på svenska eller engelska. Om det ska uttalas på svenska låter det som ett elbolag och om det ska uttalas på engelska låter det som... jag vet inte.


Ursäkta att det går så trögt med listan på kvinnliga sångröster. Jag har så sjukt mycket att göra om dagarna. Men plats nummer 17 kommer kanske imorgon, annars i nästa vecka.

Min intervju med Anna Ternheim...

... kommer dyka upp i nästa nummer av Karlstads Studenttidning. Men för er som inte studerar på Karlstad universitet lägger jag upp den här också.

En recension av konserten på Scalateatern i onsdags kan ni läsa här.















Foto: Lena Möller



I november förra året släppte Anna Ternheim sitt tredje album Leaving On A Mayday som har blivit hyllad av både publik och kritiker. För några veckor sen vann hon två prestigefulla grammisar, både för bästa album och bästa kvinnliga artist. Just nu är hon ute på en Sverigeturné och den 11 februari spelade hon på Scalateatern i Karlstad. Vi passade på att träffa henne för att ställa lite frågor om den nya skivan och turnélivet.


Anna Ternheim ser ut att vara på gott humör när vi möts i Scalateaterns foajé. Hon berättar att de kom till Karlstad ganska tidigt och har därmed haft gott om tid att förbereda sig inför kvällens spelning.
Under hela turnén är det bara några få spelningar som är på rockklubbar, de flesta är istället förlagda till konserthus och teatrar. Jag undrar om hon tycker att hennes musik gör sig bättre på den typen av arenor. Hon skrattar lite och svarar: ”Ja, det är ju inte musik som passar på ett discodansgolv direkt.” Men hon säger också att en anledning till att lägga spelningarna på den typen av ställen är att man inte behöver ha någon åldersgräns.

Du har turnerat en hel del både i USA och i Europa, tycker du att det är stor skillnad på att spela i Sverige och utomlands?
- Ja, det är det faktiskt. Det är en lite bredare publik och man får spela på lite annorlunda ställen. Dessutom har jag märkt att folk lyssnar mer på texterna i engelskspråkiga länder. De når ut på ett annat sätt.
Men det är väldigt kul att spela i Sverige också, särskilt nu när jag inte har gjort det på så länge. Det är som ett kärt återseende, man känner igen en del ansikten i publiken.

På Deluxe-utgåvan av den nya skivan så har du valt att tolka låtar av Frank Sinatra. Hur kommer det sig, är han en gammal favorit?
- Faktiskt inte. Jag har inte lyssnat mycket alls på honom tidigare, men för ett tag sen blev jag tillfrågad om jag ville skriva musik till teaterföreställningen Storstadsljus och då föddes idén att tolka Frank Sinatra. Vi spelade först in ”New York, New York” och sen rullade det på med fler låtar.
Jag tycker det är roligt att du har valt att tolka dem på ditt eget sätt, de ligger ganska långt ifrån originalen.
- Ja, och i det här fallet tror jag att det var helt nödvändigt att göra så. Alla vet ju hur Frank Sinatra låter så därför tyckte jag att det var bättre att göra något helt annorlunda än att försöka härma honom.

Vi pratar vidare om den nya skivan och jag frågar henne hur hon tycker att den skiljer sig från hennes tidigare skivor. Hon funderar en stund innan hon svarar att den här skivan är mer kompromisslös. Hon var tidigt säker på hur hon ville att skivan skulle låta, inte exakt vilka instrument som skulle vara med men känslan i låtarna och att den skulle hänga ihop. En viktig skillnad är att sången har fått ta mer plats på den här skivan. ”På den första skivan så skämdes jag nästan över sången så jag försökte gömma den bakom instrumenten” säger hon och skrattar.
Slutligen frågar jag henne om hon någon gång har funderat på att sjunga på svenska.

- Inte tidigare, men nu på senaste tiden har jag blivit mer nyfiken på det. Jag skrev en låt på svenska till Freddie Wadling som vi sjunger tillsammans på hans nya skiva. Jag har också sjungit på svenska tillsammans med Thåström. Det är svårt att sjunga på svenska eftersom orden ligger så nära. Men vem vet vad som händer i framtiden, det är inte omöjligt att det blir fler låtar på svenska.

Twitter måste vara den mest meningslösa uppfinningen sen... ja, jag vet inte vad. Skivat bröd kanske. Om jag har fattat saken rätt går det bara ut på att man ska skriva vad man gör just nu. "Som Facebook fast utan allt utom statusfunktionen" som jag tror att någon uttryckte det.
Det är något lite sjukt med alla människors behov av att hålla koll på varandra hela tiden. Vi snokar i varandras fotoalbum, läser varandras meddelanden, googlar varandras namn och så vidare. Men det är kanske inget nytt. De flesta människor tycker nog att det är ganska roligt att snoka, det är bara tekniken som har gjort det lättare än det var förut.

Imorgon ska jag göra en intervju med Anna Ternheim för Karlstads Studenttidning och sedan se på en konsert med henne (som jag troligen också ska recensera).
På torsdag kommer nästa del i min lista på de bästa svenska kvinnliga sångrösterna. Ni som väntar på nåt gott får alltså vänta ett tag till.