Min nya kärlek i livet heter radioteater. Eller hörspel som jag tycker är ett mycket finare namn. Egentligen har jag alltid tyckt om radioteater, jag minns när jag var liten och alltid brukade lyssna på Barnradion på morgonen (vi hade ju ingen TV så barnprogrammen på radion var dagens höjdpunkt). Men sen dess har jag inte lyssnat särskilt mycket på radioteater. Dels har jag väl helt enkelt inte kommit mig för och dels är det sån oerhörd prettovarning. Fast jag gillar ju att vara pretto. Jag vill sitta i min fåtölj i yllekofta och en nystoppad pipa i handen och lyssna på radioteater. Det är då jag mår som bäst. Inte för att jag röker pipa egentligen men det hör inte till saken.
Det är förstås med radioteater som med all annan teater. En liten del är bra och en väldigt stor del är skit. Att spåra upp de bra grejerna kräver förstås lite jobb, men det kan det kanske vara värt. Hörde på en inspelning av Göran Tunströms En dag i Robert Schumanns liv härförleden. Den var bra. Lyssna på den någon gång om ni får chansen. Jag gillar det Tunström sa innan själva pjäsen började också. Att radiomediet lämnar så mycket mer åt fantasin än vad TV:n gör. Och hur underbart det är att ligga i ett mörkt rum och bara höra orden.
