När jag kom till jobbet inatt frågade Carlos om det var min sista arbetsdag.
"Jag tror att jag har en natt kvar" svarade jag. Varpå Carlos gick iväg för att kontrollera i sin pärm där det stod att det var min sista natt. Och inte mig emot, den sista veckan har varit sjukt jobbig och stressig så jag är rätt glad att det är klart nu.
"Du kan lägga sakerna i hörnet där när du är klar och skjuta in IR-läsaren under dörren" sa Carlos.
Inget "tack för den här tiden". Inget "det var roligt att ha dig här". Jag har ju bara jobbat i en månad så jag förväntadde mig väl inte att han skulle bjuda på tårta och krama om mig men någonting kunde han väl ha sagt åtminstone. Men det är väl inte riktigt Carlos stil. Han är lite som en sån där fotbollstränare från något öststatsland. Stenhård och disciplinerad. Min andra chef, Hans, är betydligt snällare. Han skulle säkert ha sagt något trevligare. Men skit samma.
Åker tillbaka till Karlstad på tisdag eller onsdag. Sen fortsätter jag till Göteborg på torsdag. Lyckades efter lite trassligheter fixa en biljett till Way Out West trots allt tack vare en snäll syster som var villig att låna ut 1500 kronor.
Efter Way Out West funderar jag på att sova i två veckor eller nåt. Det skulle vara rätt skönt. Idag sov jag en kontinuerlig sömn i nästan åtta timmar (gick upp för ungefär en timme sen) för första gången på länge. Annars har det mest blivit några timmar här och några timmar där den senaste tiden.
Så. Om jag skulle försöka sammanfatta min månad i Stockholm. Jag har inte riktigt hunnit med så mycket som jag hade tänkt mig. jag hade bland annat planerat att jag skulle ta tag i mitt strandade romanprojekt igen och försöka gjuta nytt liv i det. Det har jag inte gjort. Jag trodde också att jag skulle få tid att läsa alla de där böckerna som jag har tänkt att jag ska läsa. Det har jag inte heller gjort (jag har läst två böcker under tiden som jag har varit här - "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist och "Slutet på världsnyheterna" av Anthony Burgess). Samtidigt har jag ju ändå hunnit med en hel del. Jag har varit på fyra gratiskonserter (Anna Järvinen, Alf, Nina Ramsby och Detektivbyrån). Jag har träffat kompisar, gått på bio och tagit en massa promenader. Så det har väl varit rätt lyckat får man säga. Jag tror dock inte att jag kommer jobba som tidningsbud någon mer gång, eller flytta till Stockholm. Men det får framtiden utvisa.
Jag har återigen haft planer på att flytta in i ett kollektiv till hösten, men även denna gång gick planerna i stöpet. Men jag deppar inte så mycket för det. Jag har det rätt bra där jag bor också.
Visar inlägg med etikett tidningsutdelning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tidningsutdelning. Visa alla inlägg
söndag 3 augusti 2008
söndag 20 juli 2008
Halvtid
Jag har nu jobbat två veckor som tidningsbud och har två veckor kvar. Det är skönt att det inte är mer. Det har som sagt sina positiva sidor det här jobbet men de negativa överväger nog ändå. Det är ju ett märkligt jobb egentligen, att springa upp och ner i trappor hela nätterna och sova bort dagarna. Har i alla fall börjat få in någon sorts regelbunden dygnsrytm nu. Går och lägger mig vid elvatiden på kvällen. Sover till halv två, går upp och jobbar fram till halv sex-sju (lite beroende på om jag har en eller två trakter), går och lägger mig igen och sover till tre ungefär. Jag vet inte hur stor nytta de där timmarna på natten gör egentligen, men det känns ändå bra att vara lite utvilad innan man börjar jobba.
Hade en mardröm för några nätter sen. Jag drömde att jag låg i sängen och snart skulle iväg och jobba när jag hörde några som skrek nazisitiska slagord alldeles utanför fönstret. Jag gick upp och tittade ner och fick se ett långt fackeltåg av rakade skallar gå förbi precis här nedanför. Av någon anledning kände jag också på mig att det var mig de var ute efter. Jag hade gjort någonting mot dem och nu skulle de hämnas. Jag klädde på mig och gick ut till farmor och Anna-lena som satt och såg på tv och förklarade för dem att jag inte vågade gå ut eftersom det var en massa nazister utanför. Varpå min farmor överraskade mig genom att säga: "Äsch, det där är inget du ska vara rädd för. De vill nog inget ont ska du se."
Annars är jag inte särskilt rädd när jag är ute på nätterna. För det mesta är det väldigt lugnt. Förutom på helgerna, då är det lite livligare men jag har hittills inte stött på någon som har varit hotfull. Det enda som skulle kunna klassas som lite obehagligt var en kille som gick runt och sparkade ner cyklar. Men det skulle ju lika gärna kunna hända i Karlstad, eller i Hagfors för den delen.
Ibland händer det att folk kommer fram och frågar om de får ta en tidning. Om jag har några reservexemplar med mig så brukar jag ge dem det. Det är ju ingen poäng med att hålla på och jiddra med fulla människor. Det är i såna ögonblick man önskar att man hade en uniform så att man på ett artigt och belevat sätt kunde plocka upp en tidning, räcka över den och säga: "Varsågod, får det lov att vara en Dagens Nyheter?"
å andra sidan skulle det bli jävligt svettigt att springa i uniform.
***
Var och såg Alf spela i Galärparken på Djurgården igår. Det var bra, men jag förstår inte att Alf fortfarande inte har fått en större publik. Det var förvisso en del folk där men merparten verkade inte ha hört honom tidigare. Jag tycker det är märkligt. När Lars Winnerbäck åker runt och spelar för utsålda hus i stad efter stad så borde väl även Alf kunna tilltala en större massa.
***
Kändisar som har fått sin tidning utdelad av mig hittills:
Mats Olsson (behöver förstås inte vara "The Mats Olsson")
Anna Järvinen
Rickard Hobert & Lena Endre
Sverker Lenas
André Pops
Samt en Skarsgård som jag inte kände igen förnamnet på men som skulle kunna vara barn till Stellan.
Hade en mardröm för några nätter sen. Jag drömde att jag låg i sängen och snart skulle iväg och jobba när jag hörde några som skrek nazisitiska slagord alldeles utanför fönstret. Jag gick upp och tittade ner och fick se ett långt fackeltåg av rakade skallar gå förbi precis här nedanför. Av någon anledning kände jag också på mig att det var mig de var ute efter. Jag hade gjort någonting mot dem och nu skulle de hämnas. Jag klädde på mig och gick ut till farmor och Anna-lena som satt och såg på tv och förklarade för dem att jag inte vågade gå ut eftersom det var en massa nazister utanför. Varpå min farmor överraskade mig genom att säga: "Äsch, det där är inget du ska vara rädd för. De vill nog inget ont ska du se."
Annars är jag inte särskilt rädd när jag är ute på nätterna. För det mesta är det väldigt lugnt. Förutom på helgerna, då är det lite livligare men jag har hittills inte stött på någon som har varit hotfull. Det enda som skulle kunna klassas som lite obehagligt var en kille som gick runt och sparkade ner cyklar. Men det skulle ju lika gärna kunna hända i Karlstad, eller i Hagfors för den delen.
Ibland händer det att folk kommer fram och frågar om de får ta en tidning. Om jag har några reservexemplar med mig så brukar jag ge dem det. Det är ju ingen poäng med att hålla på och jiddra med fulla människor. Det är i såna ögonblick man önskar att man hade en uniform så att man på ett artigt och belevat sätt kunde plocka upp en tidning, räcka över den och säga: "Varsågod, får det lov att vara en Dagens Nyheter?"
å andra sidan skulle det bli jävligt svettigt att springa i uniform.
***
Var och såg Alf spela i Galärparken på Djurgården igår. Det var bra, men jag förstår inte att Alf fortfarande inte har fått en större publik. Det var förvisso en del folk där men merparten verkade inte ha hört honom tidigare. Jag tycker det är märkligt. När Lars Winnerbäck åker runt och spelar för utsålda hus i stad efter stad så borde väl även Alf kunna tilltala en större massa.
***
Kändisar som har fått sin tidning utdelad av mig hittills:
Mats Olsson (behöver förstås inte vara "The Mats Olsson")
Anna Järvinen
Rickard Hobert & Lena Endre
Sverker Lenas
André Pops
Samt en Skarsgård som jag inte kände igen förnamnet på men som skulle kunna vara barn till Stellan.
måndag 7 juli 2008
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp
***
The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.
Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.
Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.
***
Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.
***
Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.
***
Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.
***
Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"
Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.
Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.
***
På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.
The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.
Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.
Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.
***
Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.
***
Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.
***
Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.
***
Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"
Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.
Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.
***
På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)