Svarta måndagen

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Sverigedemokraternas reklamfilm

Jag har just sett Sverigedemokraternas valfilm på Youtube och känner att jag måste spy ur mig lite av det äckel som fastnade i halsen på mig här.
I filmen ställs pensionärer mot invandrare, vi uppmanas att dra i "invandrarbromsen" samtidigt som några kvinnor i burka jagar en tant med rollator. Reklamfilmen skulle ha visats på TV4 men har nu fått sändningsförbud. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är en stark motståndare till alla typer av censur, till och med när det gäller Sverigedemokraternas vidriga kampanjer, men samtidigt vill jag förstås inte att en massa människor ska behöva se den här filmen och tänka "Hmmm. Dom där Sverigedemokraterna kanske inte är så dumma ändå."

Man ska förstås också vara medveten om att ett nej från TV4 på intet sätt kommer stoppa reklamfilmen. Den kommer med all säkerhet att spridas som en löpeld över internet (jag har ju själv bidragit till det här) och i slutänden kommer nog ändå de flesta under sextio att ha sett den, samtidigt som SD kan fortsätta spela martyrer i media. Det som är positivt är att den målgrupp som de främst riktar sig till (d.v.s. äldre och fördomsfulla) inte kommer se den i lika höga utsträckning eftersom de inte har samma internetvanor som de yngre.

Ett av de stora problemen med Sverigedemokraterna är att de talar till känslorna snarare än förnuftet. Det gör förvisso alla partier, men i olika grad skulle jag vilja påstå. En fungerande demokrati bygger på att befolkningen är aktiv och välunderrättad, att de har förmågan att väga olika argument mot varandra och att känslorna får stå tillbaka för förnuftet. Det är förstås inget fel i att visa känslor, problemet är bara att det är så oerhört lätt att manipulera folk med känsloargument. Se bara på Nazityskland. Sverigedemokraterna vill dock uppfattas som ett seriöst parti och därför kommer de dragandes med olika rapporter som ska "bevisa" att invandringen är det stora problemet. Men statistik är en nästan lika effektiv manipuleringsmetod som känsloargument. Om de verkligen var ett seriöst parti skulle de behöva ett kritiskt systemtänkande, något som SD helt och hållet saknar.

Låt mig ta ett exempel:
Vi utgår från att invandrare begår flest antal brott i Sverige (detta är något som SD ofta brukar hävda, jag är skeptisk till om det stämmer, men för exemplets skull utgår vi från att det är så).
Det kan då finnas flera orsaker till detta. Ett alternativ är att alla invandrare är onda. Ett annat alternativ är att invandrare har svårare att få jobb vilket leder till utanförskap vilket i sin tur leder till att de som har hamnat i utanförskap börjar ta till desperata metoder. Ni kan ju själva fundera på vad som känns mest troligt.

Problemet med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer är att de stannar vid den första punkten. Istället för att fundera över grunden till problemet, och försöka lösa det, så väljer man den enklaste vägen: ut med alla invandrare!
Det är förstås väldigt bekvämt, en bekvämlighet som jag tyvärr tror tilltalar många.

Det enda vi kan göra för att bli av med partier som Sverigedemokraterna är att få folk att tänka kritiskt, att se systemen som omringar oss och fundera över hur logiskt det är att alla människor som kommer från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta svenska tjejer och misshandla pensionärer.

Sverigemoderaterna

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa att hälften av Sverigedemokraternas 25 toppkandidater till riksdagen har ett förflutet inom Moderaterna. Men det är också ett flertal som har ett förflutet inom de andra borgerliga partierna såväl som inom Socialdemokraterna. Det enda riksdagspartiet som ingen av dem har röstat på eller varit medlem i är, föga förvånande, Miljöpartiet.
Dessutom är bara 4 av de 25 översta kvinnor.

Jag tycker att det är bra att SvD uppmärksammar det här, för det visar någonting som har varit tydligt under en ganska lång tid - nämligen att de traditionella, och på pappret invandrarvänliga, riksdagspartierna i själva verket inte ligger så långt ifrån partier som Sverigedemokraterna. Från mitten av 90-talet och framåt har partierna mer och mer anammat den politik som Ny Demokrati på sin tid lanserade med hårdare migrationsregler och strängare tag mot de flyktingar som kommer hit.



I ekonomiska kristider söker många människor efter trygghet. Man vill ha det som det alltid har varit, innan det där nya kom och förstörde allt. Det är då lätt att man letar efter en yttre hotbild, något eller några som man kan skuldbelägga. Att lägga skulden på invandrare ligger då ganska nära till hands för många.
Sverigedemokraterna är kanske mer än någonting annat ett trygghetsparti. De hämtar sin politik från såväl vänster- som högersidan men resultatet ska bli ett samhälle som känns tryggt. Frågan är bara - trygghet för vem?
Andersson kanske känner sig tryggare om han slipper bo granne med Muhammed, men hur känner sig Muhammed? Andersson får dessutom på köpet en väldigt liten världsbild.


För övrigt rekomenderar jag Gustav Fridolins utmärkta bok Blåsta - nedskärningen som formade en generation som delvis handlar om varför främlingsfientligheten har vuxit sig så stark. Ett litet citat ur boken:

"Men det är inte bara skäggiga bandidos som upplever sig stå utanför samhället. Allt fler lever med den känslan. Nog är det då riktigt att beskriva samhällets jordmån som mer näringsrik för kriminalitet, och mer näringsfattig för den som vill att rötter ska växa sammanlänkade i en gemenskap."