måndag 20 september 2010

Svarta måndagen



Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

3 kommentarer:

marica sa...

Visst är det tungt. Jag är ju gammal och luttrad - har varit med förr när fel sida vunnit. När vi förlorade folkomröstningen om kärnkraft var jag deprimerad i månader efteråt. Men ingenting blev bättre för det. Försök tänka konstruktivt i stället. På något sätt måste det gå att nå fler, övertyga fler.

kari sa...

Tja, i Hagfors är SD större än MP och KD, fattar inte, kan inte förstå varför folk röstar på SD. Kanske M folk som tycker Reinfeldt är för vänster inriktat. Håll oss friska och i arbete är vad som gäller nu.

Suecae Sounds sa...

Mp går framåt, det är något att glädjas över. I övrigt är det som du säger, något dystert. Hoppas ej på att Mp går med i alliansen, tror man har mycket att förlora på det. Man står långt ifrån varandra på både miljö och sociala frågor. Kanske kan dock alliansen i en svagare minoritetsregering tvingas kompromissa mer med sin i grund och botten ohumana politik med både mp, s och v för att på så sätt utesluta Sd från politiskt inflytande (vilket vissa inbillar sig skulle vara odemokratiskt).

Hoppas på en bättre morgondag, trots svärta finns det hopp om framtiden.