Svarta måndagen

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Politix

Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.

Tekniknaivisterna

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.

Rapport från COP 15

Fredagen den 11 december satte jag mig på en buss för att åka ner till Köpenhamn och demonstrera. På bussen fanns folk från Miljöpartiet/Grön Ungdom, Miljöförbundet Jordens Vänner, Internationella Socialister och andra föreningar. 10 minuter innan bussen skulle avgå kom Tv4 och Grön Ungdoms Björn Lindgren fick chansen att berätta om varför vi åker ner till Köpenhamn och demonstrerar för klimatet.
Stämningen på bussen var hög och förväntansfull. Själv var jag en aning nervös eftersom mitt pass hade gått ut och jag hade hört att man skulle behöva pass för att ta sig in i Danmark under de här veckorna. Vi hade dock turen att inte bli stoppade i tullen. Resan gick över huvud taget smärtfritt och vi var framme på skolan i Köpenhamn där vi skulle bo vid halv tio på kvällen.

Nästa dag blev det mycket demonstrerande. Jag och några andra inledde dagen med att gå på en "liten" demonstration som Miljöförbundet Jordens vänner anordnade. Liten i det här fallet betyder att det var kanske 1000 personer. Meningen med den här demonstrationen var att vi skulle mobilisera folk till den stora demonstrationen som skulle avgå från Christianborgs slottsplats klockan 14. Många hade klätt sig i blå ponchos för att symbolisera en flod som vällde fram över Köpenhamns gator och då och då satte sig hela tåget ner på huk och gjorde "vågen". I tåget fanns också en rullande jordglob och en man som satt i en gummibåt och bars upp på folkets armar.
Efter denna demonstration hann vi med en kort lunch innan det var dags att samlas på slottsplatsen och lyssna på några peppande tal från bland andra Vandana Shiva. Samtidigt som vi lyssnade på talen samlades mer och mer folk och till slut var det omöjligt att få någon överblick över hur många vi var. Jag har hört siffror som säger att det var allt ifrån femtiotusen till hundratusen i tåget, men exakt hur många vi var vet jag alltså inte.
Demonstrationen var närmare en mil lång och eftersom vi gick i ett långsamt tempo så tog det bortemot tre timmar innan vi var framme vid slutmålet, Bella Center (där förhandlingarna under mötet äger rum). Ni har säkert läst en del om att polisen grep hundratals personer i tåget. Själv märkte jag dock ingenting av detta eftersom jag gick ganska långt fram i tåget och upploppet ägde rum längre bak. Tvärtom tyckte jag bara att det var en väldigt positiv stämning hela demonstrationen igenom.
Organisationen runt tåget var kanske inte den bästa, å andra sidan förstår man ju att det är svårt att organisera ett tåg på tiotusentals personer på ett vettigt vis. När vi kom fram till Bella Center visste ingen riktigt vad som skulle hända - Skulle det bli fler tal? Skulle vi stå utanför byggnaden och skrika eller vad var tanken? Efter ett tag tröttnade de flesta och började ta sig in till centrum igen. Tydligen ska det ha varit något tal senare på kvällen men då hade jag och många andra redan hunnit därifrån.
När tiotusentals personer ska åka med snabbtågen till centrum blir det av naturliga skäl kaos. Visserligen gick snabbtågen i skytteltrafik varannan minut men det dröjde ändå ett bra tag innan vi lyckades tränga oss på ett tåg som tog oss in till centrum.
På kvällen gick vi på en fest på Klimaforum, den plats där alla demonstranter samlades och där många seminarier ägde rum under Cop 15. Tyvärr spelades bara värdelös technomusik och de flesta var ganska utpumpade efter demonstrationen så vi drog oss tillbaka till skolan ganska tidigt.

På söndagsförmiddagen gick jag på ett intressant seminarium som handlade om klimat och jämställdhet, där bland andra Lars Ohly och Richard Warlenius talade.
Efter detta var det dags för ytterligare en demonstration, den här gången mot köttindustrin. Den här demonstrationen var välbevakad av polisen, förmodligen fruktade de att vi skulle bete oss våldamsamt och slå sönder skyltfönster men jag tror absolut inte att det var någon i demonstrationståget som tänkte i sådana banor. Istället vägleddes vi av clowner och trummor och stämningen här var också väldigt upplyftande. Tyvärr verkade inte polisen förstå detta utan spärrade vägen för oss med piketbussar ett flertal gånger. Till slut tröttnade några demonstranter och började gå i vägen för en piketbuss som hade sirenerna påslagna. För ett ögonblick uppstod en del bråk men jag tror ändå att det löste sig ganska snabbt utan att några behövde gripas.
Överlag tycker jag att polisen skötte sin uppgift ganska bra under de här dagarna, men jag tror att det skulle ha varit ännu bättre om de hade varit lite mer vänligt inställda mot demonstranterna.

På söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till Göteborg. Alla verkade nöjda med vår insats under de här dagarna och det talas nu om att vi ska bilda en grupp tillsammans som kan fortsätta att kämpa för klimatet.

Mitt politiska jag

Jag skriver inte särskilt mycket om politik här på bloggen trots att det kanske är det som jag ägnar mest tid åt i vardagen. Exempelvis har jag nog ägnat betydligt mer tid åt att sitta i olika politiska möten än åt att jobba med min D-uppsats de senaste veckorna.
Anledningen till att jag inte skrivet om politik är rätt enkel - det finns redan ganska många bra politiska bloggar och jag har inte mågon lust att vara en papegoja som bara upprepar saker som andra redan har sagt. Dessutom tycker jag det är ganska skönt att inte ha några krav på mig när det gäller bloggen, att jag kan skriva om precis det som faller mig in.
Men nu tänkte jag i alla fall att det kunde vara en kul idé att berätta om hur mitt politiska engagemang föddes och hur det så att säga har utvecklats.

Man kan väl på sätt och vis säga att jag föddes in i politiken om man med politik menar att ifrågasätta hur samhället ser ut och vilja förändra det. Mina föräldrar har aldrig varit partipolitiskt aktiva, däremot har de engagerat sig i flera viktiga sakfrågor, till exempel anti-kärnkraft och ekologisk odling. Att jag senare i livet valde att gå med i Miljöpartiet kom väl därför inte som någon större överraskning. Jag tror att det var i början av högstadiet som jag började se skillnaderna mellan de politiska partierna. Redan då anade jag nog ungefär var jag hörde hemma. Det dröjde dock fram till jag fyllt 20 innan jag blev partipolitiskt aktiv. Att det då blev Miljöpartiet har förstås många orsaker. Men det viktigaste kanske ändå är de tre solidariteter som finns inskrivna på första sidan av partiprogrammet:

- solidariet med djur, natur och det ekologiska systemet

- solidariet med kommande generationer

- solidarietet med världens alla människor

Såvitt jag vet finns det inget annat svenskt parti som har en lika bred syn på vad politik är och vad som är viktigt att värna om. De flesta andra partiers ideologier styrs av kortsiktighet och ekonomisk tillväxt.
Fördelningspolitik är givetvis viktigt men det är långtifrån det enda som ett politiskt parti borde ägna sig åt.

Efter att jag blev rekryterad till Miljöpartiet på Arvikafestivalen 2006 kastades jag ganska snabbt in i det politiska livet. Det var ju valår och någon månad innan valet ringde de från Miljöpartiet i Hagfors och undrade om jag ville vara med på ett torgmöte i Hagfors. På valdagen stod jag och delade ut valsedlar för Miljöpartiet. Någon månad senare åkte jag på en introduktionskurs i Skåne som Grön Ungdom anordnade och strax efter det var jag med och startade upp Grön Ungdom i Värmland.

En anledning till att jag har blivit så politiskt engagerad är också att jag har mött så många fantastiska människor genom partiet och ungdomsförbundet. Vi som kom på det där första mötet med Grön Ungdom märkte snart att vi kom väldigt bra överens. Under 2007 gjorde vi en massa saker tillsammans och hade väldigt roligt. Bland annat arrangerade vi olika aktioner och demonstrationer samt en helt fantastisk festival. Under hösten 2007 började jag även gå på möten med Miljöpartiet och fick snart en plats som ersättare i Kultur- och fritidsnämnden. Bara några månader senare valdes jag in i ledningsgruppen.
Sen dess har det rullat på med en massa olika saker och jag är nu även, sedan några dagar tillbaka, en del av Grön Ungdom Västs styrelse.

Jag håller inte med om allt som Miljöpartiet står för. Precis som alla andra "system" innehåller det brister. Jag tycker inte heller att man ska hålla med om allt som medlem i ett politiskt förbund. Om alla tyckte samma sak skulle aldrig partier utvecklas och Miljöpartiet är förmodligen det mest dynamiska och föränderliga av alla politiska partier.

På senaste tiden har jag dock reflekterat en hel del över om partipolitik verkligen är den bästa vägen att gå om man vill försöka förändra saker. Demokratins största fördel är ju samtidigt dess största nackdel - att det går så otroligt långsamt. Varje beslut som tas ska gå genom flera olika instanser och det som till slut kommer ut är antingen ett väldigt urvattnat förslag eller ingenting alls. Hela tiden tvingas man till kompromisser för att åtminstone kunna få igenom någonting. Samtidigt vet jag inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
Men om man verkligen brinner för något och vill förändra något snabbt, är det då inte bättre att gå med i en folkrörelse än ett parti?
Det kanske det är. Jag tror att folkrörelser är minst lika viktiga som politiska partier, det visar inte minst Medborgarrättsrörelsen i USA eller olika rösträttsrörelser. En folkrörelse har möjligheten att tala direkt till folk och få dem att engagera sig direkt, på ett helt annat sätt än vad ett politiskt parti kan eller bör göra.
Men jag tror att båda delarna är viktiga. Folkrörelser behövs för att driva fram en opinion och politiska partier för att fatta de slutgiltiga besluten. Aktivism och civil olydnad har dessutom alltid varit en viktig del av Miljöpartiet.

Kanske är det dock så att det som jag ofta ser som den stora fördelen med Miljöpartiet, nämligen helhetssynen, också kan vara till dess nackdel. För hur ska man kunna förändra allting på en gång? Någonstans måste man ju börja? Eller?

Jag vet att hat är ett starkt uttryck och att man inte ska slänga sig med det hursomhelst. Men det finns stunder då man måste få ge utlopp för sina agressioner och låta det hat som dväljs djupt inombords få sippra upp till ytan. Därför ska jag nu skriva om något som jag verkligen hatar.

När jag skriver ett inlägg eller klistrar in en bild här så vill jag att det ska vara ett litet avstånd mellan texten/bilden och rubriken till inlägget. Det behöver inte vara något stort avstånd, det enda jag begär är ett litet mellanrum mellan rubrik och innehåll. Det ser helt enkelt lite snyggare ut då än om innehållet kommer precis under rubriken. Man tycker att detta borde vara en enkel sak att justera genom några tryck på enterknappen. Men icke då! Hur jag än gör hamnar det ändå alltid längst upp när jag publicerar inlägget. Detta, mina vänner, är något som jag en längre tid har irriterat mig på men då jag inte velat ta er värdefulla tid i anspråk med mina små bekymmer har jag valt att tiga. Men nu känner jag att det inte går längre. Måttet är rågat! Bägaren har runnit över! Nu får det fan i mig vara nock!
I protest mot detta har jag valt att inte ha någon rubrik alls till det här inlägget. Det kan tyckas som en fjantig protest, men ibland måste man visa var man står och att man inte tolererar vad som helst.
Om det finns någon fiffig läsare som kan det där med den moderna tekniken och som vet en lösning på detta problem så skulle jag vara evigt tacksam.

Nog om detta. Idag har jag varit på Kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott och på en politisk debatt på en gymnasieskola här i stan. Det förstnämnda var väl inte sådär väldigt upphetsande, arbetsutskott brukar i regel inte vara det. Men vissa saker var ändå ganska intressanta. Till exempel huruvida det kommer bli en klimatfestival i Karlstad nästa år, inrättande av ett uppsatspris i kommunhistoria, hur verksamheten i Karlstads nya badhus ska utformas med mera.
Efter detta begav jag mig omedelbart till Walthers gymnasium för att berätta om Miljöpartiet. Alla politiska ungdomsförbund var givetvis inbjudna och debatten gick till på det viset att alla fick 5-10 minuter på sig att berätta om sig själva och sitt parti och därefter fick eleverna ställa frågor (vilket de inledningsvis hade lite svårt för, men det tog sig efter en stund).
Jag brukar tycka att såna där saker är ganska obehagliga, men idag tyckte jag faktiskt att det var riktigt kul. Trots att jag var tvungen att debattera mot två ganska slipade riksdagsledamöter. Jag vet inte riktigt hur bra jag lyckades men jag tror i alla fall att jag, tillsammans med centerpartisten, lyckades övertyga eleverna om att det där med kärnkraft inte är nåt att ha. Också fick jag, i samband med att vi diskuterade Sverigedemokraterna, tillfälle att citera Voltaire, den gamle räven. "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle gå i döden för din rätt att få uttrycka dem." Men jag sa förstås inte att det var Voltaire som hade sagt det. Man är väl inte dum heller.
Lite sämre gick det med att försöka debattera mot FRA-lagen. Folkpartisten, som dessutom var utbildad yrkesofficer, förklarade mycket ingående hur det där med signalspaning går till och att det förstås inte alls är så att de tänker läsa din mail, nej då det är bara för att ta fast onda terrorister som försöker bryta sig in i Sveriges datasystem och ta över landet. Själv är jag alldeles för oinsatt och ointresserad av frågan för att egentligen ha någonting att komma med. Jag tycker bara att det är jävligt dumt att lägga pengar på en massa spaningsarbete som förmodligen inte kommer att leda någon vart istället för att lägga pengarna där de behövs. Om man inte har någon fiende så skapar man sig. Det är säkert också någon filosof som har sagt.

Olika kön, olika värde

Imorse när jag kom hem från jobbet och slog upp Dagens Nyheter möttes jag av den här helsidesannonsen från Miljöpartiet:




Texten längst ner på annonsen lyder:

Kvinnor tjänar fortfarande betydligt mindre än män, trots att de utför samma arbete. Finns det någon som på riktigt tycker att det ska vara så? Vi tror inte det. Miljöpartiet har en tydlig politik för att ändra på detta. Läs om det på vår hemsida www.mp.se



Någon på Miljöpartiet kan uppenbarligen det där med att komma på roliga och träffsäkra reklamkampanjer. Men Karl XI som är på 500-kronorssedeln ser ju i alla fall lite feminim ut. Håll med om det.

Östersönder

Kom hem vid halv tre inatt efter att ha varit på Miljöpartiets kongress i Östersund hela helgen.
Det känns nästan inte som att jag har varit i Östersund eftersom det enda jag hann med att se av stan var när vi åkte buss till och från tågstationen. Däremellan har jag mest suttit inne i folkets hus, pratat med en massa människor, läst en massa papper och hållit upp röstkort. Lite synd kanske. Sist jag var i trakten såg jag inte heller något av stan eftersom vi var ute på en ö i Storsjön den gången. Men å andra sidan kanske inte Östersund i sig är så mycket att se. Dock är naturen jävligt vacker där uppe, det kan man inte neka till.

Så, vad är då intrycken av helgen?
Först och främst alla fina människor. Var kommer dom ifrån? Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir väldigt lycklig varje gång jag åker på något sånt här större evenmang med Miljöpartiet. Lycklig över att se att det verkligen finns en massa människor som tror på förändring och som har fattat att det inte har så stor betydelse hur mycket pengar man har om det ändå inte finns någon jord kvar där man kan använda dem.
Det finns många som tycker att det är svårt att förhålla sig till Miljöpartiet eftersom vi inte vill placera in oss på höger-vänster skalan och för att åsikterna inom partiet spretar åt så många olika håll. Själv tycker jag nästan att det är det som är det bästa med partiet. Eftersom det fortfarande är ett relativt ungt parti så har man ännu inte fastnat i en massa gamla dogmer och den där svart-vita synen som präglar alla andra partier. Samtidigt finns det förstås en grundsyn på tillvaron som jag tror är gemensam för de flesta miljöpartister. Det handlar om en vilja att se till helheten och inte en massa sakpolitiska detaljer och att placera människan och naturen och inte pengar i centrum. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska sympatiskt.

De två största frågorna nu under helgen var förmodligen diskussionen om arbetslivstrygghet och hur vi ska förhålla oss till EU. Det sistnämnda har fått en viss uppmärksamhet i media. Vad jag stör mig lite på är att tidningarna gärna utmålar det som att Miljöpartiet har svängt helt i EU-frågan och plötsligt är väldigt positiva. Så är det givetvis inte. Jag tror knappt det finns några miljöpartister som är positiva till EU som det ser ut idag, däremot har insikten väckts hos många att det kommer behövas ett europeiskt samarbete i klimatfrågan och att EU, trots alla sina brister, kanske ändå är bästa forumet för att skapa ett sånt samarbete. Dessutom är det ju förstås som Annika Hirvonen, en väldigt ung men förbluffande klipsk tjej sa:
"EU har en katastrofal flyktingpolitik, blå planekonomi, låga ambitioner i miljöfrågan och centraliserad makt. Om vi går ur EU kommer allt det här vara ännu värre."

Själv tycker jag nog ändå att vi bör ha kvar kravet på utträde. Framförallt för trovärdighetens skull, jag tror många har svårt att greppa det där med att man kan vara emot någonting samtidigt som man vill ha kvar det. Och att åstadkomma ens den minsta förändring av EU verkar ju tämligen hopplöst åtminstonde om man ska tro på EU-parlamentarikern Carl Schlyter och han borde ju veta vad han talar om.
Men nu ska det i alla fall bli en medlemomsröstning i frågan så vi får väl se hur det slutar. Oavsett vad resultatet blir tror jag i och för sig inte att det förändrar så jättemycket.

Något som jag egentligen tycker är mycket intressantare och som också debatterades mycket är frågan om medborgarlön respektive trygghetssystem. Under våren har det hållits ett rådslag i Miljöparitet där olika förslag på hur ett trygghetssystem skulle kunna se ut har debatterats. Resultatet blev en modell där man samordnar arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen till ett mer enhetligt system än vad som är fallet idag. Frågan som kongressen skulle ta ställning till var om vi vill satsa på den här idén fullt ut eller om vi vill ha kvar vårt mål om medborgarlön som det står om i partiprogrammet. Resultatet blev någonting mittemellan, vi bestämde oss för att satsa på den här modellen nu men samtidigt ha kvar medborgarlönen som en långsiktig vision.


På vägen hem åkte vi tåg genom ett soligt och vackert Jämtland och Hälsingland samtidigt som jag lyssnade på Martin Hederos och Nina Ramsbys Visorna. Och där och då gick jag verkligen östersönder. Jag vill tro att det är nåt som bara händer där.

Springsteenrevisionism

Jag tänkte bara att jag skulle säga att jag just nu, när jag är något nyktrare än vad jag var i lördags, inte är lika fullt övertygad om att den där Springsteenkonserten är världens bästa konsert någonsin. Det är en fantastisk konsert förstås, vi snackar ju ändå om Bruce på den tiden då han i princip inte kunde göra något fel. Men världens bästa konsert kanske ändå är att ta i lite i överkant. Det finns ju många andra starka kandidater. Håkans spelning i Lisebergshallen 2003 till exempel. Eller Dylans Royal Albert Hall-spelning 1966. Listan kan göras lång.
Dessutom så är kanske Stefan Sporséns smäktande trumpetsolo i Det är så jag säger det vackrare än Clarence saxsolo. Även om jag i och för sig tycker att "The Big Man" är en av få personer i världen som verkligen kan få en saxofon att låta vacker.
Men det är förstås upp till er att avgöra om ni vill lita på en full Valdemar eller på en nykter Valdemar.

Jag ska också säga att det är en manifestation på Stora Torget i Karlstad imorgon klockan 17 mot utvisningar av flyktingar. Alla som befinner sig i Karlstad bör komma.
På onsdag så har jag föreläsning hela dagen och på torsdag åker jag upp till Östersund på Miljöpartiets kongress och kommer inte tillbaka igen förrän på natten till måndag. Så det blir nog inget bloggande på ett tag. Hoppas ni överlever ändå.

Politix

Om det är någon som undrar vad jag gör för något om dagarna så är svaret för tillfället: politik, politik, politik. Och så en del litteraturvetenskap förstås, men mest politik.

När jag gick med i Miljöpartiet och Grön Ungdom på Arvikafestivalen för snart två år sen så trodde jag nog inte att jag skulle bli särskilt aktiv. Men så blev det höst och val och de ringde från Hagfors och frågade om jag inte ville vara med på ett torgmöte. Jag minns att vi stod vid ett bokbord utanför Konsum i Hagfors och de enda som kom fram och lyssnade var några alkisar.
någon vecka senare ringde Martin här i Karlstad och undrade om jag ville vara med och dela ut valsedlar utanför Kronoparkens vallokal på valdagen. På kvällen hade vi valvaka och det var första gången jag var inne i Karlstads Miljöpartilokal.
I november 2006 åkte jag på en kurs för att lära mig lite mer om grön politik och i december bildade vi Grön Ungdom Värmland som jag har varit väldigt aktiv i.

För närvarande har jag fyra olika poltiska uppdrag:

1) Jag är sammankallande och kontakperson för Grön Ungdom Värmland.

2) Jag sitter som ersättare i ledningsgruppen för Miljöpartiet Karlstad.

3) Jag sitter som ersättare i Karlstads Kultur- och Fritidsnämnd.

4) Jag är ordinarie ombud från Karlstad till Miljöpartiets kongress i Östersund i slutet av maj.

Det tar lite på krafterna med alla dessa möten. Den här veckan har jag till exempel 4 olika politiska möten. dessutom ska jag vara Karlstad kommuns representant på Studentiaden (ett årligt idrottsevenmang för alla studenter) på lördag kväll. Lägg till att vi har rätt mycket att läsa på litteraturvetenskapen också så förstår ni att jag inte hinner med så mycket annat.
Men det är, i alla fall för det mesta, väldigt kul. Framförallt är det kul att diskutera ideologi och att genomföra aktioner. Det är mindre kul med kommunpolik, det känns mer som ett nödvändigt ont. Till hösten funderar jag på om jag kanske ska dra ner på engagemanget något. Kanske bara engagera mig i det som jag verkligen tycker är kul, det vill säga Grön Ungdom. Jag har ju aldrig haft som mål att göra någon sorts politik karriär. Det har mest bara blivit såhär. Men det är väl också det som är charmen med livet, saker blir bara.