Tompa Trana

Som så många andra kom jag för första gången i kontakt med Tomas Tranströmer på gymnasiet. Jag tror att vi fick läsa några av hans haikuer (haikus?) på svenskan och jag var väl måttligt imponerad. Det dröjde till året efter gymnasiet då jag läste en skrivarkurs och skulle skriva en recension av hans diktsamling "Det vilda torget" som jag började ta till mig hans poesi på allvar. Fortfarande tycker jag det är en av de bästa diktsamlingar som har skrivits (eller "som jag har läst" kanske jag borde skriva, jag har ju förstås inte läst mer än någon promille av alla diktsamlingar som finns).

Det som främst är fascinerande med Tranströmer är hur han använder bilder som känns både nya och samtidigt helt självklara. De flesta människor som har någon fantasi kan använda metaforer eller liknelser för att förmedla en känsla, men väldigt ofta känns det krystat eller klyschigt. Men Tranströmer kan till exempel skriva:

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Och trots att det kan verka högstämt och pretentiöst så är det samtidigt så rent och så vackert. Oftast krävs inga förkunskaper, bara ett öppet sinne och det är väl också därför han har blivit så populär.

Att Tranströmer nu får nobelpriset tror jag framförallt är bra eftersom det kommer leda till att fler kommer läsa och ta till sig hans dikter. Kanske kan det till och med leda till ett uppsving för svensk poesi överlag. För hans egen del tror jag faktiskt inte att han bryr sig så mycket. Fast det vet jag ju förstås inte. Eftersom Tranströmer lider av en stroke sedan 20 år tillbaka och all hans kommunikation med omvärlden sker genom hustrun Monica så är det svårt att veta särskilt mycket alls om vad han tycker och tänker. Enligt vissa av de artiklar som publicerades efter tillkännagivandet verkade han väldigt glad och enligt andra verkade han inte ens ha förstått vad som hänt.
Hur som helst kommer han förmodligen aldrig att skriva poesi igen och det är förstås väldigt tråkigt. Men jag kommer alltid att bära med mig hans samlade dikter. Mellan pärmarna ryms ett eget universum som är både vackert och ödsligt. En plats där man kan söka tröst, låta sig inspireras eller bara vila. Och det är gott nog.