25 years and runnin'

Det var längesen jag skrev något här och det är väl tveksamt om det är någon som fortfarande läser den här bloggen. Men jag tänkte ändå skriva några rader, om inte för andras så i alla fall för min egen skull.
Jag har hunnit bli 25. Det är väl meningen att man ska ta sitt ansvar och bli vuxen nu, sluta flumma runt, göra något vettigt av sitt liv, konkretisera och realisera sina planer. Men det vill sig liksom inte.

När jag var lite gjorde jag en lista på saker som jag skulle bli när jag blev stor. jag räknade ut att om jag bytte yrke ungefär vart femte år så skulle jag kanske hinna med allting innan jag dog (listan omfattade alla möjliga yrken, från arkeolog till kock till skådespelare). Lite sådär är det väl fortfarande. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för någonting, allra minst för vad jag vill göra med livet. Det är ju också ett aber att man bara ska ha ett enda futtigt liv till sitt förfogande och att det dessutom ska vara så kort (inte konstigt att folk börjar tro på reinkarnation). Min förhoppning är att den postmoderna och digitala tid som vi lever i ska sudda ut alla gränser och göra yrkeskategorier helt överflödiga, man ska kunna pyssla med allt möjligt helt enkelt. Men det lär väl dröja ett litet tag innan det blir så.

Jag har den senaste veckan haft praktik på Värmlands Folkblad. Det är alltså journalist han ska bli, tänker ni. Ibland tänker jag också så: "Det är journalist jag ska bli." Ibland tänker jag att journalistiken är en förljugen dynghög och att det inte kan komma något vettigt ur den, typ.
Den senaste veckan har på flera sätt varit intressant och lärorik, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle palla att jobba på en lokaltidning mer än något år. Väldigt mycket av det som skrivs känns på något sätt som icke-nyheter. Det är klart att saker kan vara viktiga för många människor även om de inte är det just för mig, det förstår jag också, men ändå.
Helst skulle jag förstås skriva långa reportage för exempelvis Filter eller Fokus. Men då det känns som att det är varje journalists våta dröm undrar jag om jag någonsin kommer att komma dit. Man ska väl vara en sån där karriärist, en sån som ställer folk mot väggen och är beredd att offra allt för en bra story. Jag är inte en sån, kommer heller aldrig att bli och någonstans är jag nog tacksam över detta.

Parallellt med journalistiken drömmer jag fortfarande om att bli författare, fastän jag aldrig skriver något skönlitterärt längre (förutom i somras då jag faktiskt påbörjade en roman som jag skrev ett 60-tal sidor på). Ibland drömmer jag även om att bli artist. Jag är väl en tocken där konstnärssjäl. Men en väldigt lat sådan. En författare som tvivlar så mycket på sin förmåga att han knappt vågar skriva något. En romantiserande drömmare som samtidigt alltid vill göra rätt för sig.

Frågorna kvarstår alltså:
Vad ska man bli?
Vad ska man göra med sitt liv?
Varför?
Och för vem?

Svara då, gudjävel.

Sveket

En gång, det är längesen nu, så satt vi i gräset och sjöng och berättade historier för varandra och skrattade och grät tillsammans och sov när vi var trötta och åt när vi var hungriga och ingen brydde sig särskilt mycket om tiden för livet var oändligt långt och det fanns inga tider som måste passas eller jobb som måste skötas. Och ingen hade någonsin tänkt tanken att man kunde äga saker, att någonting tillhörde mig men inte dig för allt som fanns i världen låg framför oss och man vårdade sakerna lika ömt som man vårdade varandra vårdade man sakerna och man pratade, när någon hade problem så pratade man med varandra och man såg på varandra gjorde man. Och mellan hjärnorna gick trådar, små små osynliga trådar som gjorde att man ibland kunde kommunicera utan att prata, att man kunde dela bilderna med varandra och man kände en sorts gemenskap som var större och djupare än någonting man någonsin har känt senare.

Men någonting hände. Det började med att folk blev oroliga, som djur när det drar ihop sig till oväder började folk titta ängsligt av och an och det kliade och skavde och ingen visste riktigt vad som var felet men det var som att det var någonting som måste göras, någonting som måste hinnas med, ingen visste vad det var men det fanns där, det fanns där som ett osynligt odjur fanns det där och folk slöt sig i sig själva och slutade prata med varandra och blev som tomma skal utan innehåll.

Och det kändes som att någon hade svikit ett löfte, fast ingen hade sagt någonting så var det som att det hade funnits en överenskommelse, inga ord men någonting fanns där mellan oss, som när man ser på någon och ler och man känner att det inte är någonting som skiljer oss åt. Så var det och så skulle det förbli. Men någonting hände. Och vi kände oss arga och ledsna och besvikna, arga på människor som inte förstod, som inte såg det vackra, som ville att allt skulle gå snabbt och effektivt men aldrig hade känt livet svischa genom dem, som levde sina liv på ytan och aldrig förstod hur djupt man kunde se och hur långt man kunde nå om man bara ansträngde sig lite, om man bara försökte lite!

Varför försökte vi inte!

Varför gjorde vi ingenting!

Och innerst inne förstod vi att det inte var någons fel, det var vi som hade låtit det ske, det var vi som bara stod och såg på när världen blev kallare och hårdare och folk stängde in sig i sina små små lägenheter och drog ner persiennerna. Det var vårt fel. Vi borde ha sagt ifrån när dom sa att folk fick skylla sig själva, när dom sa att alla skulle sköta sig själva och skita i andra, vi borde ha sagt ifrån när dom sa att det viktigaste var att jobba mera, att producera mera och leva mindre och mindre och mindre.

Varför sa vi inget!

Varför gjorde vi inget!

Kanske vi var rädda. Rädda för att göra fel, rädda för att inte vara som de andra, de där duktiga människorna som alltid gjorde rätt för sig, aldrig gjorde fel som gick på dag ut och dag in, som var rediga ordentliga människor, inte för konstiga, inte för annorlunda, inte för fula eller för tokiga. Kanske vi var rädda, rädda för att bli hånade och skrattade åt, att folk skulle titta på oss och vi skulle skämmas, skämmas, skämmas och inte ens veta om vi var värda att finnas till.

Och någonstans kände vi att den där andra världen kanske aldrig hade funnits, att allting kanske bara var någonting som vi hade drömt, för ingenting fanns kvar, ingenting som kunde bevisa eller förklara varför saker hade blivit annorlunda. Ingenting, bara tankar och minnen och tankar och minnen. Men så förstod vi också att det inte spelade någon roll. Det viktigaste var ju att vi hade drömt samma sak och att vi hade kvar drömmen, att vi visste precis hur världen skulle kunna vara, vad som betydde något och vad som var verkligt.
Och det var då som vi förstod att vi kanske skulle kunna bygga upp den på nytt, att det skulle ta tid och att det skulle bli svårt men att det inte fanns någonting annat vi kunde göra.

Och så började vi. Vi anordnade stora fester mitt i stan dit alla var välkomna, vi målade de fulaste betonghusen i de finaste färgerna, vi sjöng och skrek och skrek och sjöng, vi bröt oss in till statsministrarna världen över och förklarade för dem att det inte var någon som blev gladare för att de krigade och förtryckte andra och om dem bara öppnade sig själva så skulle folk göra likadant. Och det tog ett tag men till slut började de lyssna på oss. Till slut började de förstå hur världen skulle kunna vara. Sammanhängande och ödesdigert vacker.

Och det är här som historien börjar.

The Middleclass

Sedan drygt ett år tillbaka läser jag på Journalistprogrammet i Göteborg. I min klass är vi drygt 40 elever och så gott som alla kommer från en vit medelklassbakgrund. Det är förstås ett problem att en yrkeskår som ska vara demokratins förkämpar och förmedla en mångfascetterad världsbild är så homogen, men det är knappast något som är unikt för journalistyrket. Det skulle förvåna mig om det inte finns en liknande överrepresentation av personer från överklassen på juridikprogrammet och att arbetarklassen är överrepresenterad inom så gott som alla praktiska yrken.

Innan jag går vidare ska jag kanske göra klart att när jag talar om klass så talar jag inte i första hand om ekonomiska skillnader utan snarare om det som brukar kallas för kulturellt kapital. En rörmokare eller en sophämtare kan idag tjäna betydligt mer än en litteraturvetare eller frilansjournalist, därför tycker jag inte att inkomstskillnader känns särskilt relevant. Däremot finns det fortfarande en tydlig klasskillnad när det gäller normer och värderingar.

Det finns en likformighet och ett illa dolt förakt inom medelklassen som ibland äcklar mig. Man ser hellre på Kobra än Paradise Hotel, man köper hellre fairtrade-märkta kaffebönor än billigt eldoradokaffe, man lyssnar på indiepop istället för hårdrock, man sätter sig hellre på ett trendigt café än på McDonalds, man läser hellre en bok av Jonathan Safran Foer än av Liza Marklund och så vidare...

Det kanske låter som att jag kastar sten i glashus nu och det är just vad jag gör. Ovanstående punkter stämmer mycket väl in på mig själv och jag upplever inte det i sig som något negativt. Jag tycker att bildning är någonting viktigt och eftersträvansvärt. Problemet börjar väl egentligen när man slutar att umgås med folk som har någon annan bakgrund och när man upplever det främmande och ovanliga som någonting obehagligt.

Ett annat problem är att staten ofta gör sitt bästa för att upprätthålla klasskillnaderna. Ett exempel är den sittande regeringens idé om att renodla de praktiska och teoretiska gymnasieprogrammen samtidigt som man har dragit ner på antalet komvuxplatser. Det medför i praktiken att man tvingas ta ställning redan när man är femton år om man ska välja en praktisk eller teoretisk väg. Ett val som påverkar resten av livet och som det är väldigt svårt att ändra. Risken är också stor att man väljer att gå i sina föräldrars fotspår - kommer man från en arbetarklassfamilj så är inte oddsen för att man ska välja ett praktiskt gymnasieprogram särskilt höga.

Det första man måste göra för att överbrygga klassklyftorna är förstås att se till att folk blir medvetna om de här problemen. Men sen tror jag också att det krävs en förändrad syn på både utbildning och arbetsmarknad. Jag tror på en arbetsmarknad där människor uppmuntras till att byta yrke och där man kan ha flera yrken samtidigt - gärna både teoretiska och praktiska. Jag tror också att de yrken som idag ses som lågstatusyrken (städning, hemtjänst med mera) måste få en ökad status - det är lika viktigt att torka upp avföring från golvet som att arbeta som advokat eller spela teater.
Om inte det sker är risken stor att vi i framtiden bara kommer ha två klasser - en bildad och en obildad klass.

Ständigt denne Hellström

Det är mycket Håkan Hellström just nu. Han är, som ni säkert känner till, aktuell med både en ny skiva (Två Steg från Paradise) och en bok (P.S. Lycka till ikväll). Dessutom verkar det som att varenda tidning och magasin har intervjuat honom. De senaste veckorna har han varit på omslaget till Café, Sonic, Filter, Kupé, Situation Stockholm, Nöjesguiden och Gaffa. Jag har inte läst alla men några stycken. Egentligen vet jag inte om det ger mig så mycket att läsa intervjuer med Håkan längre, jag vet redan det mesta som är värt att veta, ändå kan jag inte låta bli.
Alla dessa tidningar försöker ge oss "den sanna bilden av Håkan Hellström". Är han en revanchlysten revoltör, en blyg romantiker eller helt enkelt bara en go' gubbe? Jag tycker inte att det är någon som riktigt lyckas. Delvis beror det förstås på att Håkan Hellström, liksom de flesta andra människor, är alldeles för komplex för att beskrivas på bara ett sätt. Han är förmodligen allt det jag nämnt här och mer därtill. Man skulle då kanske kunna tänka sig att man genom att lägga ihop alla dessa intervjuer skulle få en klar bild. Men jag tror inte att det heller funkar. Läser man många intervjuer upptäcker man snart att han slingrar sig ur många frågor, att han ger olika svar i olika intervjuer och att han både underdriver och överdriver. Vilket han förstås har all rätt att göra. Bara för att man är en känd artist betyder det inte att man har någon slags skyldighet att lämna ut allting om sig själv och alltid vara media till lags.
Det som jag tycker är lite intressant är varför ingen frågar honom om hur det känns att vara en så otroligt uppmärksammad person. I videon till den nya låten "River en vacker dröm" går Håkan omkring på gatorna i Göteborg som en helt vanlig man. Överallt stöter han på folk som hälsar glatt och ber honom ta ett kort eller skriva en autograf. Och det gör han förstås villigt.
Grejen är den att jag inte tror för fem öre på att en vanlig dag i Håkans liv ser ut sådär. Han har själv sagt i intervjuer att han inte visar sig så mycket på stan. Ska han göra någonting så tar han bilen och kör iväg och gör det och sen åker han tillbaka till lägenheten i Haga igen. Jag säger inte att det är fel, jag har tvärtom full förståelse, men jag tycker att det måste vara ett väldigt instängt och tråkigt liv. Särskilt för en person som Håkan Hellström som verkligen älskar Göteborgs gator och friheten. Att då plötsligt vakna upp en dag och inse att man är en offentlig person som massor av människor älskar eller hatar kan inte vara helt lätt. Kanske är det värt det, eller också är det inte det. Men det skulle i alla fall vara intressant om någon tidning vågade gå på djupet med det.

Det kan inte vara lätt att vara kändis. Särskilt inte om man heter Håkan Hellström.

P.S: Den nya låten och videon är förstås fantastiska. Men det visste ni ju redan.

En soffliggares dagbok

Jag låg där i min soffa
Medan allt som varit gemensamt blev privat
så låg jag i min soffa
medan trångsynta människor byggde murar av hat
så låg jag i min soffa
medan kortsiktigheten fick förnyat mandat
och välfärdssamhället blev en nattväktarstat
så låg jag i min soffa
och kände mig lat.

Jag låg där i min soffa
och fick se
översvämningar
svältande barn
och bråk om en moské
och det kändes så bra
att bara kunna ligga i min soffa
att slippa vara en del
i nåt politiskt spel
att kunna stänga av och slippa se
allt som kändes fel

Att kunna lägga huvudet i kudden och blunda
och tänka:
jag röstar nästa gång.

Populismens ansikte

Lite i skuggan av Sverigedemokraternas framgångar i valet så har ett annat populistiskt parti tagit sig in i Göteborgs kommunfullmäktige. Partiet heter Vägvalet. Partiets mål och syfte är enligt deras hemsida: "att i form av enfrågeparti häva beslutet om trängselskatter i Göteborg. Om partiet blir invalt till kommunfullmäktige är partiets främsta prioritering frågor avseende infrastruktur. Partiet stödjer i övrigt alla förslag som syftar till att förbättra Göteborgs kommun och att tillskapa valfrihet för stadens medborgare."

Trots att riksdagen redan har fattat ett beslut och att samtliga partier i Göteborgs kommunfullmäktige är överens om att införa trängselavgifter så vill de alltså försöka häva detta.
Problemet med enfrågepartier är att politik inte bara handlar om en fråga. Sitter man i kommunfullmäktige tvingas man ta ställning till en massa frågor. I en enkät i Göteborgs-Posten någon vecka före valet där partierna fick svara på en massa olika frågor så blev det tydligt att Vägvalet kommer bedriva en borgerlig politik på de flesta områden. De är alltså inget enfrågeparti utan har bara valt den fråga där de vet att de kan få stöd från många.

Jag tycker det är läskigt när politiken förminskas till att bara handla om kortsiktiga, privatekonomiska frågor. Det är klart att vägtullarna kommer göra att många som har vant sig vid att alltid köra bil tvingas att ändra på sina vanor. Men i en stad som har en väl utbyggd kollektivtrafik där spårvagnarna går var femte eller var tionde minut så behöver det inte vara särskilt svårt. Dessutom handlar det ju inte om att man inte ska få köra bil i innerstaden, bara att det ska kosta lite mer. Är det verkligen inte värt det för att rädda klimatet?

Svarta måndagen

Jag hade tre förhoppningar innan valet: Att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, att Alliansen inte skulle bli omvald och att Miljöpartiet skulle få över tio procent.
Ingen av dessa önskningar infriades. Miljöpartiet fick visserligen 7,2 procent, vilket är två procent mer än i förra valet och det ska väl ändå ses som någon slags seger (trots att det är mindre än vad de flesta opinionsundersökningar visat den senaste tiden). Men det är ganska svårt att glädjas åt det en dag som denna.

Jag vet egentligen inte vad som gör mig mest upprörd - att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen eller att Alliansen ska styra och ställa över Sverige i fyra år till. Det är klart att jag ogillar rasister mer än borgare, men å andra sidan så kommer SD förmodligen inte kunna påverka någonting eftersom alla partier har sagt att de vägrar att samarbeta med dem. Det mest skrämmande är kanske ändå att 5,7% av Sveriges befolkning uppenbarligen symaptiserar med SD. Det är ungefär lika många som röstade på Vänsterpartiet och typ sex gånger fler än de som röstade på Feministiskt Initiativ.

Det har spekulerats mycket i om Miljöpartiet nu kommer gå över och samarbeta med de borgerliga partierna. Många verkar utgå från att så är fallet, men själv är jag ganska tveksam. MP har förvisso ett otroligt förhandlingsläge. Reinfeldt är förmodligen beredd att kompromissa väldigt mycket för att kunna bilda en majoritetsregering och de andra borgerliga partierna har ju redan bevisat att de kan ge avkall på det mesta av sin ideologi bara för att få behålla makten.
Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har dock hittills sagt att de inte kan tänka sig att samarbeta med Alliansen och jag tror faktiskt att de menar allvar. Även om de säkert skulle kunna förhandla till sig en hel del så skulle det nog ändå innebära att de skulle tvingas offra en del mycket viktiga frågor och därmed också ge upp en del av ideologin.
Och, om jag har fattat det hela rätt, så är det inte alls omöjligt för Alliansen att regera vidare i minoritet utan att ta hjälp av SD.

Utanför fönstret regnar det och Sverige har blivit ännu lite gråare och ännu lite kallare. Det är kort sagt en djävla måndag.

Rödgrönrosa?

I senaste numret av Fria Tidningen skriver Anna-Klara Bratt att Vänsterpartiet har allt att vinna på att sträcka ut en hand till Feministiskt Initiativ. Jag tror hon har rätt. Eller rättare sagt, jag tror inte att bara Vänsterpartiet utan även Miljöpartiet och kanske till och med Socialdemokraterna hade vunnit på att aktivt välkomna Feministiskt Iniativ till det gemensamma samarbetet. Vi hade kunnat ha en rödgrönrosa allians istället för bara en rödgrön.

För faktum är ju att Feministiskt Iniativ i de flesta sakpolitiska frågor ligger ganska nära både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att påstå att F! skulle vara ett enfrågeparti, som t.ex. Piratpartiet, håller inte. Det är ungefär som att säga att Miljöpartiet är ett enfrågeparti. Både MP och F! tar avstamp i en ideologi och en analys av samhället, men istället för att placera rättvisefrågan eller frihetsfrågan i centrum av analysen så utgår man från miljön och jämställdheten. Dock ska det tilläggas att den feministiska samhällsanalysen har många likheter med den socialistiska (i alla fall om vi pratar om radikalfeminism och queerfeminism). Det är knappast en slump att Gudrun Schyman var vänsterpartist.

Trots dessa likheter så är alltså F! inte med i det rödgröna samarbetet och det kan förstås finnas olika anledningar till detta. En anledning är att F! aldrig har suttit i riksdagen eller regeringen. De är därmed inte ett självklart och etablerat politiskt parti på samma sätt som S, V och MP. Det kan också vara så att Socialdemokraterna anser att F! ligger alltför långt ifrån deras ideologi och kärnväljare. Men det kan också vara så att F! själva helt enkelt inte vill ingå i något samarbete med de andra partierna.
Det kan finnas en poäng i att inte ingå i något politiskt etablissemang, man kan stå vid sidan av och kritisera och bedriva opinionsbildande arbete. Detta var en linje som även MP under en lång tid drev. Men jag tror ändå att det finns en risk att de skjuter sig själva i foten om de resonerar så.

Jag vet många personer som gärna skulle rösta på Feministiskt Initiativ men som helt enkelt inte vågar eftersom det känns som "en bortkastad röst". Det vill säga att om F! inte lyckas ta sig över riksdagsspärren, vilket alla opinionsundersökningar tyder på att de inte kommer att göra, så har ju rösterna på F! inte någon praktisk betydelse och då hade man kanske hellre röstat på något annat parti. Det blir ett moment 22 för om alla resonerar på detta sätt så kommer ju F! heller aldrig att komma in i riksdagen.
Dock tror jag att om F! hade fått arbeta fram en valplattform tillsammans med de rödgröna och om man tydligt hade markerat att en röst på F! också är en röst på det rödgröna blocket så hade de nog haft betydligt större chans att ta sig in i riksdagen.

Den utveckling som har skett de senaste åren, där alla partier har rört sig mer och mer mot mitten av den politiska skalan och där vi har fått två politiska block som står mot varandra, är på många sätt tråkig. Man kan till och med säga att det är förödande för demokratin. Men det är viktigt att tänka på att de båda blocken fortfarande består av sju politiska partier med olika utgångspunkter. Media spelar en väldigt viktig roll i det här sammanhanget. Istället för att framställa det som någonting negativt att partierna inom blocken har svårt att komma överens tycker jag att man borde se det som något positivt. De ska inte tycka likadant om allting. Om de gjorde det så hade vi lika gärna kunnat avskaffa partiväsendet. Visst är det bra om man har någorlunda gemensamma ståndpunkter om man man tänker sig att man ska regera tillsammans. Men om partierna inte bråkade en massa innan de nådde fram till en gemensam kompromiss så skulle ju hela den politiska debatten dö ut.

Hur som helst så tror jag att både Feministiskt Initiativ och De rödgröna skulle ha mycket att vinna på om de samarbetade. Det är givetvis försent i det här valet men kan kanske vara någonting som är värt att tänka på inför nästa.

Arbete & fritid

Rubriken till det här inlägget är inte bara namnet på en proggrupp från 70-talet, det är också valets mest diskuterade fråga. Att arbeta anses idag vara något väldigt hedervärt och partierna slåss om att få kalla sig arbetarparti. Men vad menar man egentligen?

Jag ifrågasätter inte att det är viktigt att folk arbetar, däremot tycker jag det är ganska obehagligt att tänka att arbetet är det enda som räknas och att det är det som definierar oss som individer. låt oss göra ett tankeexperiment: Tänk er att Moderaterna eller Socialdemokraterna hade valt att kalla sig för "Det nya fritidspartiet" istället för "Det nya arbetarpartiet". Hade folk tagit dem på allvar? Svaret är troligen nej. På samma sätt så talar alla partier väldigt mycket om "rätten att arbeta" men väldigt lite om "rätten att vara ledig". Trots att det väl egentligen är mer ledighet och fritid vi vill ha?

I slutändan handlar det förstås om hur man definierar olika begrepp. I dagens politiska klimat så har arbete blivit synonymt med lönearbete och arbetslös har blivit synonymt med latmask. Men så måste det inte vara. Jag tror inte att arbetslösa människor ligger på sängen och latar sig 24 timmar om dygnet. Tvärtom tror jag att de flesta människor vill sysselsätta sig på något sätt. Drivkraften till att göra saker behöver inte, som Moderaterna utgår ifrån, bara vara att tjäna pengar. Det kan också finnas andra drivkrafter som är minst lika starka. Typ förverkliga sig själv eller förändra världen (många tycker säkert att det låter jätteflummigt men det visar bara på vilken skev världsbild de flesta har). Men för att kunna göra detta måste man förstås ändå kunna ha någonting att stå på så inte hela livet bara handlar om att överleva. Det är där som sociala skyddsnät i form av A-kassa, sjukersättning, socialbidrag med mera kommer in.

Kort sammanfattat: Det här valet hade kunnat handla om visioner, det hade kunnat handla om hur vi ska kunna uppnå ett samhälle där alla människor mår bra. men istället handlar det bara om hur vi ska knuffa ut fler personer i arbetslivet så att de ekonomiska hjulen kan snurra ännu fortare.

Svar på tal

Det dröjde inte länge efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg förrän en sverigedemokrat var där och kommenterade det. Ibland undrar jag om de inte har hundra personer som är anställda bara för att sitta och googla "sverigedemokraterna" hela dagarna. I alla fall verkar de alltid vara på hugget så fort man knystar något om dem.

Olyckligtvis råkade kommentaren försvinna, för att gottgöra detta lovade jag att publicera kommentaren samt mitt svar här.


"Hej! Det var tråkigt att din blogg börjar att prata om kritisk granskning men slutar i lögner och trångsynthet.

Du nämner att du inte tror på invandrares överrepresentation i brott. Du menar också att det isåfall beror på avsaknad av jobb och utanförskap. MEN:

I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapporter kring invandrares brottslighet från 1996 respektive 2005, framgår det att invandrare är överrepresenterade inom all brottslig verksamhet.

BRÅ har också visat att överrepresentationen varierar kraftigt mellan olika invandrargrupper och att
socioekonomiska variabler såsom skillnader beträffande kön, ålder, inkomst och bostadsort inte kan
förklara överrepresentationen. (Brås rapport 1996:2).

Vidare nämner du att Sverigedemokraterna menar att vi ska kasta ut alla invandrare vilket är ett kraftigt felantagande.

Man vill kraftigt begränsa invandringen. De som finns här ska assimileras, dvs i så hög grad som möjligt "bli" svenskar, och återvandring ska vara frivillig. Enbart vid grova brott skall någon "kastas ut", eller utvisas som det heter i korrekta termer.

Du framställer det också som om Sverigedemokraterna anser att invandrare från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta. NEJ, men i SD's rapport "Dags att tala klarspråk om våldtäkterna" ( http://www.sverigedemokraterna.se/filer/sd_valdtaktsrapport.pdf ) konstaterar man att de invandrargrupper som ÄR överrepresenterade inom våldtäkt nästan alltid kommer från länder där man har en avvikande KVINNOSYN än vad vi har i Sverige.

Det är länder där våldtäkt fortfarande utdöms som straff och kvinnan har en helt annan ställning än mannen.

Denna KULTURELLA skillnad(dvs INTE genetiskt betingade) kan väl knappast vara en slump?

Jag ber dig: Läs igenom Sverigedemokraternas partiprogram, läs deras rapport om våldtäker - och uttala dig sedan på sakliga argument - utan lögner!"


Kära Sverigedemokrat!

Tack för din långa kommentar och dina kritiska synpunkter. Jag har tyvärr inte hunnit läsa vare sig ert partiprogram eller BRÅ:s rapport men jag tror ändå att jag kan ge ett hyfsat svar.
Det går som sagt att säga väldigt mycket med statistik. Enligt Mark Twain finns det tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
Ni verkar dessutom hantera statistiken lite som ni vill. Enligt en artikel som jag läste igår har ni när det gäller statistiken för våldtäkter i Sverige bara tagit med hälften av domarna, dessutom är det troligt att invandrare döms i högre utsträckning än svenska män (detta enligt BRÅ själva). Jag vet inte om detsamma gäller för den här statistiken men ni måste ju förstå att det blir svårt att lita på er när ni gör på det här viset.

Nåväl. Det var egentligen inte min poäng. Poängen var att det finns anledningar till att det ser ut som det gör. Inga människor är av naturen onda, i synnerhet inte en hel folkgrupp.
Visst finns det stora kulturella skillnader mellan Sverige och exempelvis Irak. Och visst kan man hävda att vi har kommit längre i utvecklingen än dem. Men vore det då inte bättre att försöka hjälpa dem än att straffa dem?

Det var faktiskt inte så länge sen kvinnor hade en väldigt förtryckt ställning även i Sverige. Låt oss säga att du levde i Sverige på medeltiden. Det blev krig och du tvingades fly till ett land i Mellanöstern. Tycker du då att det skulle vara rättvist att du blev fängslad för att du hade svårt att anpassa dig till de lagar och normer som rådde i landet?

Du skriver också att ni inte anser att invandrare ska "kastas ut" utan assimileras. Jag tror också att det kan vara bra om de invandrare som kommer till Sverige anpassar sig efter svenska förhållanden, till en viss gräns. Men det är inte detsamma som att vilja att hela deras kultur och religion ska försvinna. Vad är det som får dig att tro att våra svenska traditioner och seder alltid är så mycket bättre? att vi slafsar i oss massor av julskinka på jul tycker nog många muslimer är ganska absurt och en aning hedniskt.

Egentligen tror jag inte att vi någonsin kommer förstå varandra. Men jag tänkte i alla fall att det kunde vara värt ett försök. Hoppas du kommer på bättre tankar.

Puss och kram!

Valdemar

Sverigedemokraternas reklamfilm

Jag har just sett Sverigedemokraternas valfilm på Youtube och känner att jag måste spy ur mig lite av det äckel som fastnade i halsen på mig här.
I filmen ställs pensionärer mot invandrare, vi uppmanas att dra i "invandrarbromsen" samtidigt som några kvinnor i burka jagar en tant med rollator. Reklamfilmen skulle ha visats på TV4 men har nu fått sändningsförbud. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är en stark motståndare till alla typer av censur, till och med när det gäller Sverigedemokraternas vidriga kampanjer, men samtidigt vill jag förstås inte att en massa människor ska behöva se den här filmen och tänka "Hmmm. Dom där Sverigedemokraterna kanske inte är så dumma ändå."

Man ska förstås också vara medveten om att ett nej från TV4 på intet sätt kommer stoppa reklamfilmen. Den kommer med all säkerhet att spridas som en löpeld över internet (jag har ju själv bidragit till det här) och i slutänden kommer nog ändå de flesta under sextio att ha sett den, samtidigt som SD kan fortsätta spela martyrer i media. Det som är positivt är att den målgrupp som de främst riktar sig till (d.v.s. äldre och fördomsfulla) inte kommer se den i lika höga utsträckning eftersom de inte har samma internetvanor som de yngre.

Ett av de stora problemen med Sverigedemokraterna är att de talar till känslorna snarare än förnuftet. Det gör förvisso alla partier, men i olika grad skulle jag vilja påstå. En fungerande demokrati bygger på att befolkningen är aktiv och välunderrättad, att de har förmågan att väga olika argument mot varandra och att känslorna får stå tillbaka för förnuftet. Det är förstås inget fel i att visa känslor, problemet är bara att det är så oerhört lätt att manipulera folk med känsloargument. Se bara på Nazityskland. Sverigedemokraterna vill dock uppfattas som ett seriöst parti och därför kommer de dragandes med olika rapporter som ska "bevisa" att invandringen är det stora problemet. Men statistik är en nästan lika effektiv manipuleringsmetod som känsloargument. Om de verkligen var ett seriöst parti skulle de behöva ett kritiskt systemtänkande, något som SD helt och hållet saknar.

Låt mig ta ett exempel:
Vi utgår från att invandrare begår flest antal brott i Sverige (detta är något som SD ofta brukar hävda, jag är skeptisk till om det stämmer, men för exemplets skull utgår vi från att det är så).
Det kan då finnas flera orsaker till detta. Ett alternativ är att alla invandrare är onda. Ett annat alternativ är att invandrare har svårare att få jobb vilket leder till utanförskap vilket i sin tur leder till att de som har hamnat i utanförskap börjar ta till desperata metoder. Ni kan ju själva fundera på vad som känns mest troligt.

Problemet med Sverigedemokraterna och deras sympatisörer är att de stannar vid den första punkten. Istället för att fundera över grunden till problemet, och försöka lösa det, så väljer man den enklaste vägen: ut med alla invandrare!
Det är förstås väldigt bekvämt, en bekvämlighet som jag tyvärr tror tilltalar många.

Det enda vi kan göra för att bli av med partier som Sverigedemokraterna är att få folk att tänka kritiskt, att se systemen som omringar oss och fundera över hur logiskt det är att alla människor som kommer från Mellanöstern bär på en gen som gör att de vill våldta svenska tjejer och misshandla pensionärer.

Politix

Miljöpartiet de Gröna har alltid profilerat sig som ett alternativ till de klassiska höger-vänster-partierna. Till skillnad från andra partier vars ideologier bottnar i konservatismen, liberalismen eller socialismen så bildades Miljöpartiet ur olika folkrörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen.

Därmed inte sagt att det inte finns någon grön ideologi, vilket de andra partierna ofta brukar hävda. För mig är grunden i den gröna ideologin att eftersträva en värld i balans. Med balans menar jag egentligen tre saker:

1. En rättvis fördelning av resurser mellan jordens befolkning.
2. En värld där alla känner att de har makt över sina liv och kan åstadkomma det de vill.
3. En värld där vi lever i harmoni med djur och natur och där vi inte tär mer än nödvändigt på jorden.

Den första av dessa punkter kan ses som grunden för socialismen (grovt förenklat), den andra som grunden för liberalismen medan den tredje är helt och hållet grön. Ofta brukar de två första punkterna ställas i kontrast mot varandra, som om bara en av dem vore möjlig. Utifrån ett grönt perspektiv är det helt felaktigt - ingen människa mår bra av att inte kunna bestämma någonting själv lika lite som ingen mår bra av att leva i fattigdom. Däremot skulle man kunna säga att den andra punkten bygger på att den första slår in. Innan vi kan uppfylla våra drömmar måste vi som bekant ha tillfredsställt våra mest basala behov som mat och värme. När hela livet blir en kamp för att överleva så är det ganska svårt att känna att man har någon egentlig makt över sitt liv. Det borde vara självklart, men väldigt många nyliberaler verkar ha svårt att fatta det.

För att kunna uppfylla de nödvändigaste behoven och känna att man har kontroll över sitt liv behövs pengar. Utifrån det verkar många dra slutsatsen att ju mer pengar man har desto mer möjligheter har man och desto lyckligare är man. Men det stämmer inte. I själva verket finns det väldigt lite som tyder på att vi skulle bli lyckligare av att ha mer pengar, när vi har passerat gränsen för existensminimum. Givetvis får vi fler valmöjligheter men det behöver inte vara positivt, för många valmöjligheter leder snarare oftast till ångest och rädsla för att ha spenderat pengarna på fel saker. För att tjäna mycket pengar krävs i regel att man jobbar väldigt mycket, kanske mer än vad man egentligen vill, och då är vi tillbaka på den punkt där man känner att man inte har kontroll över sitt liv.
Det finns förstås ytterligare en aspekt i detta och det är att ju mer vi producerar och konsumerar desto mer tär vi på jordens resurser.

Jag ser inte statlig makt som något mål i sig. I en värld där alla människor var empatiska och förnuftiga skulle det inte behövas någon stat. Men så länge folk fortsätter att inbilla sig att den individuella friheten att köpa mer saker är målet så behövs det en stark stat som griper in och jämnar ut inkomstklyftorna. Det är ungefär som med kvotering - om vi levde i en värld som inte var så patriarkal så skulle kvotering bara vara dumt, om vi levde i en värld där pengar inte var avgörande så skulle staten ha mindre betydelse (kanske skulle vi inte ens behöva några stater).
Att prata om staten som något abstrakt begrepp är egentligen ganska dumt eftersom staten ju är vi själva tillsammans. De som sitter i riksdagen ska ju bara vara representanter. Samtidigt tycker jag det är fullt befogat att många ser på staten som något stort och abstrakt. Avståndet mellan staten och den vanlige medborgaren är väldigt stort och det är svårt att känna att man som individ har särskilt stor möjlighet att påverka vilka beslut som tas. Ett sätt att lösa det på skulle kunna vara mer direktdemokrati men själv tror jag mest på ökad decentralisering. Frågor som rör en skola eller arbetsplats fattas bäst av de som går på skolan eller jobbar på arbetsplatsen och så vidare. Det finns kanske en risk för att vi därigenom får mer isolerade samhällen, men jag tror inte det. Så länge varje samhälle är öppet och tolerant och så länge utbytet mellan samhällena är stort så tror jag att små bysamhällen vore det mest ideala.

---------------------

Efter denna långa, omständliga och osammanhängande text så tänkte jag bara säga att det är ju val snart och sådär och jag hoppas verkligen att ni har tänkt till lite så vi inte får några nazistpartier i regeringen. Det var allt.

Way Out West 2010

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.

Jakob Hellman

I tisdags uppträdde Jakob Hellman på Allsång på Skansen. Plötsligt stod han där och spelade "Hon har ett sätt" och "Vara vänner" som om det vore 1990. Själv levde jag i ovisshet om detta fram till igår kväll då jag surfade in på Aftonbladet och råkade läsa det. Sen var jag förstås tvungen att gå vidare till svtplay och kolla på alla klipp. Det lät riktigt bra. Visserligen förstördes det kanske lite av den ganska tråkiga publiken och av att Hellman själv hela tiden ropade saker som. "Kom igen nu, det är allsång!" Men ändå. Han skulle ha kunnat stå på scenen och skalat en banan och jag skulle ha varit frälst. Det är ju så med artister man beundrar riktigt mycket.

Jag vet inte hur stort det här är i er värld men i min är det väldigt stort. Jakob Hellman är en av de svenska artister jag beundrar mest. "...Och Stora Havet" är kanske den bästa svenska skiva som har gjorts. Någonsin.
För många kanske inte det här kommer som någon överraskning. Det är ju faktiskt så att Jakob Hellman just idag ger sig ut på en nostalgiturné tillsammans med bland annat Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn och Lustans Lakejer. Jag skulle hemskt gärna se någon av spelningarna men eftersom biljetterna kostar 620 spänn och det egentligen bara är Jakob Hellman och möjligen Reeperbahn som jag vill se så känns det i saftigaste laget. Dessutom har de fräckheten att inte spela i Göteborg så man måste bege sig till Varberg, Kalmar eller någon annan håla för att kunna se dem. Dessutom måste jag hålla hårt i slantarna efter att ha köpt Way Out West-biljett trots att jag egentligen inte har råd. Så det lär ju inte bli nåt med det. Men ändå, fint hade det varit.

Det allra bästa är dock att Jakob Hellman i en intervju från Allsången ger en liten vink om att det kanske kommer att komma en ny skiva. Han har inte spelat in någonting men han har skrivit ett gäng nya låtar som han är nöjd med så det finns all anledning att hoppas.
Det skulle vara årtusendets underdrift att påstå att den är efterlängtad.

Bränna pengar

Jag blir så trött på folk som inte fattar poängen med Feministiskt Initiativs aktion härmodagen då de eldade upp 100 000 kronor.
Det hela är ju egentligen mycket enkelt:

1. Det finns en orättvis lönefördelning i Sverige - Män tjänar mer än kvinnor (100 000 kronor ska tydligen motsvara så mycket pengar som går till män istället för kvinnor varje minut eller något sånt).
2. Feministiskt Initiativ vill göra folk uppmärksamma på detta.
3. Istället för att köpa en dyr annons i någon dagstidning som förmodligen inte skulle ge särskilt stor uppmärksamhet så väljer de att göra ett mediejippo av det genom att elda upp pengarna.
4. Pengarna skänktes till Feministiskt Initiativ av två reklamsnubbar just för detta ändamål. De har själva sagt att de förmodligen skulle ha köpt en båt eller någon onödig lyxpryl för pengarna om de inte hade valt att skänka bort dem.

Det här är inte första gången som någon bränner upp pengar och förmodligen inte den sista heller. Ändå blir folk väldigt upprörda. Vi har ju fått lära oss ända sedan vi var små hur viktigt det är med pengars värde och att man ska vara aktsam om sina pengar. Det ligger förstås en poäng i det. Vår värld är uppbyggd av pengar och 100 kronor kan betyda skillnaden mellan liv och död för oerhört många. Samtidigt är det ytterst sällan som någon ifrågasätter vår lyxkonsumtion.

Aktionen blir alltså inte bara en kritik mot ojämställda löner utan också mot det konstiga förhållande vi har när det gäller pengar. Å ena sidan har vi en enorm respekt för pengar som sådana, å andra sidan har vi inte alls så stor respekt för vår faktiska konsumtion. Men problemet i världen är ju inte att det finns för lite pengar. Problemet är hur de pengar som faktiskt finns fördelas. Mellan män och kvinnor, mellan rika och fattiga och mellan I-världen och U-världen. Det är något som borde diskuteras betydligt mer.

En författares död

Patientrapport för Möller, Nils Valdemar (851128-xxxx)

Patienten avled: ca 21:30 den 7 juni 2010
Tidpunkt för larm: 22:38
Ankomst till sjukhuset: 23:21

Ålder: 24 år
Längd: 172 cm
Vikt: 56 kg
Sysselsättning: Journaliststuderande, Göteborgs Universitet.

Närmast anhöriga:
Anna Dahlqvist, flickvän och sambo.
Marica Möller, mor.
Olof Göransson, far.
Lena Möller, syster.

Rapport:
Patienten avled i sin lägenhet på Överstegatan 6 i Göteborg på kvällen den 7 juni 2010. Dödsorsaken tros vara strypning.
Patientens sambo skall ha kommit hem till lägenheten vid ca 22:30 (hon vet inte exakt tid men tror att det var däromkring). Hon fann då pojkvännen liggandes på golvet i vardagsrummet. Hon gick fram till honom och rörde vid ansiktet, då reaktionen uteblev började hon istället skaka på honom. När hon fortfarande inte fick någon reaktion började hon ana att han kanske var död. Som hon själv beskriver det blev hon då alldeles kall och handlade sedan väldigt effektivt. Hon satte fingret vid halspulsåldern och kunde snabbt konstatera att pulsen hade avstannat. Hon tillkallade då en ambulans som anlände till platsen 23:02. Ambulanspersonalen försökte få igång hjärtat men lyckades inte. Patienten transporterades då till Sahlgrenska sjukhuset där ytterligare försök gjordes för att få igång hjärtat men utan resultat.

Inga yttre skador på patienten har kunnat påträffas förutom ett antal röda märken på halsen vilket tyder på att han har blivit strypt. Det är möjligt att patienten har tillfogat sig dessa märken själv genom att till exempel ligga på golvet och pressa fingrarna mot halsen, mer troligt är dock att någon annan person har varit inblandad. Några direkta spår av någon annan person har dock hittills inte hittats. En rapport har lämnats till polisen som ska göra en brottsutredning på platsen för att se om ett eventuellt mord har begåtts.


Förhör med Anna Dahlqvist 08-07-10
Förhöret inleddes kl. 14.02
Förhöret avslutades kl. 14.10

- Tog din pojkvän någon form av mediciner eller smärtstillande medel?
- Nej.
- Har han den senaste tiden visat några tecken på rädsla eller oro?
- Nej, inte mer än vanligt.
- Har han på något annat sätt uppfört sig annorlunda än i normala fall?
- Ja faktiskt. Det var nästan som att han var personlighetskluven den sista veckan. Han kunde göra en massa konstiga saker som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.
- Kan du ge något exempel på detta?
- Som du ser har jag ett märke på kinden här. Det beror på att han slog mig vid ett tillfälle. Det är något som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men plötsligt blixtrade det bara till och han smällde till mig. Några sekunder senare blev han sig själv igen, han bad om förlåtelse tusen gånger och sa att ” det var som att jag var besatt av en demon.” Det tror jag nästan kan stämma.
- Kan du se någon orsak till den här personlighetsförändringen?
- Nej, det är det som är så konstigt.
- Hade han upplevt något speciellt den senaste tiden?
- Nej, han har mest suttit hemma och skrivit. Han höll på med en bok och han har verkligen varit helt besatt av skrivandet de senaste veckorna.
- Finns det någon person som du misstänker kan ha mördat din pojkvän? Fanns det någon som tyckte illa om honom?
- Nej, ingen. Han var omtyckt av alla. Jag har absolut ingen aning om vem som har gjort det.
- Finns det något annat som du tycker att vi bör känna till?
- Ja… jag hittade ett dokument på datorn som är väldigt konstigt. Det verkar vara någon sorts skrivdagbok, jag visste inte att han skrev det. Om man läser anteckningarna så verkar det som att han är helt galen. Så konstig var han inte, men det är möjligt att han kanske hade schizofreni... Jag är inte säker på om dagboken är äkta heller eller om det bara är något sorts experiment, men ni kanske vill läsa den i alla fall.
- Tack, den kan säkert vara till nytta. Vi avslutar förhöret där och återkommer om det dyker upp fler frågor.



18 juni 2010

Äntligen har jag kommit loss med skrivandet! Efter alla misslyckade försök har jag till slut insett vad mitt problem är – mina karaktärer är alldeles för tråkiga. Det finns inget liv i dem, ingen puls, ingen humor, de är bara statister i ett spel. Kanske är även huvudpersonerna i regel alltför lika mig själva. Men nu är det slut med navelskåderiet, min nya roman handlar om en karaktär som knappast har några av mina egna drag. Snarare liknar han en karaktär ur någon bok av Bukowski eller Sture Dahlström. Han är en kliché på alla buffliga, njutningslystna, arroganta, självupptagna och galna machosvin. Men en oerhört underhållande sådan. Faktum är att jag skrattar högt när jag skriver om honom och det måste väl vara positivt?
Det här ska bli en rolig bok. En bok som man kan förundras och förvånas över men framförallt skratta åt. Jag ser redan fram emot att fortsätta skriva.


22 juni 2010

Skrivandet går framåt – jag har redan skrivit cirka 30 sidor. Jag har ingen plan eller synopsis utan skriver enbart det som faller mig in vilket är oerhört befriande!
Hur underbart är det inte att skriva om karaktärer som beter sig så som man själv önskar att man hade mod nog att göra? Det måste vara ett av författarens främsta privilegier.
Det började som en novell men nu har jag insett att jag vill skriva en hel roman om den här personen. Får se hur länge jag orkar innan jag tröttnar men just nu är det bara väldigt roligt.

28 juni 2010

Jag har kommit på den fantastiska idén att väva in en massa personer från högstadiet i berättelsen. På så sätt kan de äntligen få vad de förtjänar. Mitt alter ego smyger runt i korridorerna, han ser och hör allt och fylls av mer hat varje dag. Jag är osäker på hur jag vill att romanen ska sluta. Ska han hinna försonas med sina fiender? Ska han finna kärleken och i samma stund sluta att hata? Eller ska hans förakt bara växa sig ännu starkare?
Jag vet inte. I nuläget spelar det dock ingen större roll.

1 juli 2010

Något obehagligt har börjat hända. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns på något sätt som att min romanfigur är på väg att ta över mig. Som att det är han och inte jag som styr mina tankar och handlingar. De senaste dagarna har jag skrivit som besatt dygnet runt och endast gjort pauser för att äta, sova och gå på toaletten. Kanske har jag levt mig för djupt in i min huvudpersons känsloliv?
Det är verkligen läskigt eftersom han tänker och gör saker som jag själv aldrig skulle göra. På bussen häromdagen fick jag till exempel lust att gå fram till en tant och säga att hon var fet och äcklig. Som tur var lyckades jag hejda min impuls. Värre var det i onsdags då jag stod i kön på ICA och inte kunde låta bli att nypa tjejen framför mig i baken. Hon blev förstås skitförbannad och jag fick springa därifrån med röda kinder.
Men värst av allt var igår då jag satt och skrev och Anna ställde sig brevid mig och började spela flöjt. Jag drabbades av ett plötsligt ursinne och smällde till henne. Jag vet att det var idiotiskt gjort och jag var djupt chockad av mitt eget handlande efteråt.
Allt detta är saker som jag själv aldrig skulle ha gjort, men som min romankaraktär mycket väl skulle ha kunnat göra.
Det är kanske bäst att jag avslutar skrivandet nu innan det händer något ännu värre?


3 juli 2010

En väldigt märklig sak har hänt. När jag kollade inboxen på min mail tidigare idag fick jag syn på ett mail som var skickat från ”Egon Persson”, samma namn som jag har valt till huvudpersonen i min roman. Ännu konstigare blev det när jag läste mailet.

Hej din fjant!

Du är förvånad över att jag skriver, eller hur? Du tror kanske att du har ensamrätt på att skriva? Då ska jag tala om för dig, din stinkande pisspotta, att det har du verkligen inte. Ska jag berätta någonting för dig? Du är en riktigt usel författare. En gris med bakbundna ben skulle kunna skriva en bättre bok än du. Tror du verkligen att någon kommer vilja läsa din så kallade roman, en berättelse där det inte händer någonting och som mest verkar vara en enda lång ursäkt för dig att spy ur dig galla. Men värst är det inte för läsarna (om du nu skulle få några sådana). Värst är det för mig. Jag som är din lilla sprattelgubbe och tvingas finna mig i alla dina små nycker, hur tror du det känns?

Nåväl jag vill inte vara den som är den så jag ger dig ett förslag. Jag föreslår att vi ses klockan 14 imorgon på Coffeehouse på Viktoriagatan och att vi där gemensamt diskuterar igenom den fortsatta händelseutvecklingen i romanen? Vad säger du?
Om jag inte hör något annat utgår jag ifrån att du kommer.

Egon Persson

Jag förstår det inte. Jag har inte visat eller ens nämnt mitt romanprojekt för någon. Än mindre talat om att huvudpersonen heter Egon Persson. Det är i och för sig ett rätt roligt skämt, men jag kan verkligen inte komma på vem som kan ha skrivit det. Men det skadar väl inte att gå dit imorgon, då kanske jag får se vem det är.


5 juli 2010

Det är en galen person som skriver det här. Jag har gått över gränsen för allt vad som kan kallas normalt, jag hör och ser personer som bara existerar i min vilda hjärna. Jag har inte vågat berätta om det för någon än, inte ens Anna.
Jag ska försöka berätta allting från början, precis så som jag uppfattade det. Jag vet att det inte är på riktigt men jag måste ändå försöka skriva ner det.

Jag gick till Coffeehouse igår. När jag kom in såg jag genast en person som såg ut exakt – och då menar jag exakt! – som den person som jag föreställt mig som min huvudperson. Han sitt vid ett bord för sig själv och log när han fick syn på mig. Jag kunde förstås inte låta bli att gå fram till honom och hajade till när han sa: ”Hej Valdemar! Slå dig ner.”
Jag slog mig ner på stolen mittemot honom och frågade rättframt: ”Vem är du?”
Han bara skrattade och sa: ”Ja, det borde väl du veta.”
”Nej, det vet jag inte” sa jag. ”Men jag gissar att du är en person som på något sätt har brutit dig in i min lägenhet, läst mina dokument på datorn och sedan bestämt dig för att driva med mig.”
”Något sånt skulle jag väl aldrig göra. Nej, jag är förstås Egon Persson själv. Jag tröttnade på att vara fast i ditt huvud och tog klivet ut i verkligheten. Vi kan göra så om vi vill vet du, vi romanfigurer.”
”Du är ju helt jävla sjuk” sa jag.
”I sådana fall är det du som är sjuk eftersom jag bara är resultatet av din fantasi” svarade han. ”Nåväl, jag ska inte tråka ut dig. Anledningen till att jag bad dig komma hit är att jag misstänker att du kanske kommer låta mig dö i slutet av romanen, är det så?”
”Jag vet faktiskt inte” svarade jag ärligt. ”Just nu är jag bara trött på hela skiten och funderar på att radera alla dokument från datorn.”
”Det får du verkligen inte göra!” sa han hotfullt. ”Låt mig istället bli rik och berömd och få en massa vackra kvinnor så lovar jag att inte störa dig mer. Om du däremot inte gör det så kommer något otäckt att hända…”
”Fan det här är ju inte klokt” sa jag till mig själv, reste mig upp och sprang ut från caféet.

När jag hade kommit ut på gatan tänkte jag genast att jag måste ha somnat och drömt eller hallucinerat. Men jag kunde ändå inte skaka av mig den obehagliga känslan.
Jag åkte hem och så snart jag hade kommit hem raderade jag alla dokument som hade med romanen att göra. Det kändes lite jobbigt men samtidigt skönt. Nu ska jag ägna mig åt andra saker än att skriva den närmaste tiden tills jag blir mig själv igen.

7 juli 2010

De senaste dagarna har jag mått betydligt bättre, men jag kan ändå inte riktigt få bort oroskänslan. Jag vet att det är fjantigt, det är ju bara min fantasi som lurar mig men jag kan ändå inte riktigt skaka det av mig. Jag låser alltid dörren när jag är hemma om någon plötsligt skulle komma.
Oj, nu knackar det på dörren. Det kanske är Anna som har glömt nyckeln…

Lånat

Jag var på stadsbiblioteket idag. Lånade:

The Beach - Alexander Garland
Walden and other writings - Henry David Thoreau
Texter i urval - Karl Marx
Den skötsamme arbetaren - Ronny Ambjörnsson
Religionen inom det blotta förnuftets gränser - Immanuel Kant
Existentialismen är en humanism - Jean-Paul Sartre
Drömmen om Utopia - blandade författare

Nu ska här läsas till ögonen ramlar av!

Bye-bye Hultsfred

Tidigare idag gick jag förbi en löpsedel där det stod att Hultsfredfestivalen lägger ner. Jag fäste inte så stor notis vid det, jag vet inte hur många gånger arrangörerna har sagt att de ska lägga ner festivalen och den har ju alltid kommit tillbaka. Men när jag kom hem och kollade på internet så insåg jag att det var på riktigt den här gången och att de till och med ställt in årets festival som skulle ha ägt rum om en vecka.

Hultsfredfestivalen och jag är nästan jämngamla. Samtidigt som jag tog mina första staplande steg slogs de första tältpinnarna ner vid Hulingens strand. Under min tidiga uppväxt så var Hultsfred och Roskilde de enda riktiga festivalerna. När jag gick på högstadiet och gymnasiet så var Hultsfredfestivalen den festival som alla skulle åka på. Själv kom jag inte dit förrän 2005, vilket också kom att bli min enda Hultsfredfestival (för övrigt det år då festivalen hade flest besökare - drygt 31 000).

Det är svårt att förstå varför det har gått så dåligt för Hultsfredfestivalen. De anledningar som brukar anges är ökad konkurrens från andra festivaler i kombination med sämre bokningar. Det ligger säkert mycket i det men det kan inte vara hela sanningen. Visst har det kommit många andra festivaler, men det går fortfarande ganska bra för flera äldre festivaler till exempel Arvikafestivalen. Och visst har de haft en hel del kassa bokningar på senare år men de har ju ändå haft en del tunga namn. I år skulle exempelvis Erykah Badu, NAS och Kent ha spelat.
Förra året sålde festivalen 21 000 biljetter, i år siktade de på 13 000 men lyckades bara sälja 5000. Det är ganska otroligt. Enbart Kent borde ju kunna locka ungefär så många.
Jag tror att en del av förklaringen ligger i att Hultsfredsfestivalen under 2000-talet fått en stämpel som fjortisfestivalen. Åker man dit om man är över sjutton så är man lite töntig och är man uppåt 25 så är man verkligen en tönt. Och ingen vill ju åka på en fjortisfestival, inte ens fjortisarna själva. Kanske har ungdomarna blivit lite bekvämare också och åker hellre på Way Out West eller andra stadsfestivaler. Jag vet inte. Jag tycker bara att det är lite sorgligt. Hultsfred var ju trots allt festivalernas festival i Sverige. Om inte Hultsfred hade funnits så hade musiksverige troligen sett ganska annorlunda ut.

Tack för allt, Rockparty.

Kentz

Kent ska släppa en ny skiva. Om det hade varit för tio år sedan så hade jag varit spänd av förväntningar. Idag resulterar det mest i en axelryckning. Om det inte hade varit för omslaget:




Som om inte detta vore nog så heter albumet En plats i solen och har låttitlar som: "Glasäpplen", "Skisser för sommaren", "Ärlighet Respekt Kärlek" och, kanske värst av alla, "Varje gång du möter min blick". Det känns som att Tomas Ledin kommer få konkurrens i sommar.

Jag har länge undrat vad Kent håller på med. Först kom Kent-mobilen, sedan Kent Singstar och nu det här. Om Jocke Berg är ute efter att reta gallfeber på fansen så tror jag att han lyckas ganska bra. Eller så vill de bara visa att det går att vara folklig och allvarlig på samma gång. Det är väl i och för sig beundransvärt, men snälla, kan ni inte låta någon annan person göra omslaget nästa gång?

Kierkegaard om meningen med livet

Läste ett väldigt bra citat idag. Det säger på något sätt allt:

"Vad är överhuvudtaget meningen med detta vårt liv?
Indelar man människorna i två stora klasser, kan man säga att den ena arbetar för att leva, medan den andra inte behöver det.
Men att man arbetar för att leva kan inte vara livets mening. Det innebär ju en motsägelse att skapandet av betingelserna skulle utgöra svaret på frågan om det därvid betingades mening.
De övrigas liv har i allmänhet ingen annan mening än den som ligger i att de äta upp betingelserna.

Säger man åter att livets mening är att dö ligger även häri en motsägelse"

- Sören Kierkegaard

Allianten är här för att stanna

Igår fick jag bob hunds nya EP Stumfilm. Den har ett väldigt fint omslag där bandmedlemmarna ser ut som skräckkabinettsdockor. Dock har den (precis som förra skivan) inget texthäfte vilket gör att man får försöka höra och tolka Thomas Öbergs rotvälska vilket inte alltid är det lättaste. Ett lite komiskt exempel är första låten som heter "Leker krig". När vi lyssnade på den för första gången frågade Anna:
"Sjunger han alliansen är här för att stanna?"
"Ja, det låter som det", svarade jag.
Vi lyssnade på den en gång till och kom fram till att han inte sjöng alliansen utan allianten. Detta gjorde det hela lite mystiskt men samtidigt lite roligt. Allianten låter ju som något konstigt sagomonster i stil med heffaklumpen. Det skulle också ha varit ganska typiskt Thomas Öberg, lite spexigt och svårtolkat på samma gång. Men det rådde ju ändå ingen tvekan om att han egentligen menade alliansen, i synnerhet som nästa textrad gick "sköt du ditt så sköter jag mitt".

Men när vi lyssnade på den ännu en gång så hörde vi plötsligt att han inte sjöng vare sig alliansen eller allianten utan "alla hjärtan är här för att stanna". Det ser ju inte så lika ut när man skriver det men ni vet hur det kan vara när man har bestämt sig för att någonting låter som någonting. I raden efter sjunger han för övrigt inte "sköt du ditt så sköter jag mitt" utan "sköt du mitt så sköter jag ditt".

Men håll med om att det hade varit roligare med "Allianten är här för att stanna".

Centerns skeva verklighetsuppfattning

Centerpartiet har tapetserat Göteborgs reklampelare med budskap som "Klimatet behöver fler bilar" och "Piga eller VD?" (tillsammans med en bild på en kvinna som ler lite käckt).

För det första - hur ska bilar kunna "rädda" klimatet? Jag har full förståelse för att väldigt många människor behöver bilar för att kunna ta sig till jobbet, hämta ungar på dagis och så vidare. Det är inte det. Men att tro att vi ska kunna köra runt precis som tidigare och att alla ska ha bytt till miljöbilar inom några år är bara så oerhört korkat. Det absolut enklaste och bästa sättet att göra något åt klimatproblemen är att göra mindre. Köra mindre, arbeta mindre och konsumera mindre. Förhoppningsvis leder det också till att människor börjar leva lite mer.


För det andra - jag förstår att Centerpartiet vill göra pigyrket till något "fint". Problemet är bara att det inte är det, det har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli. Vilken rik östermalmsdam skulle plötsligt få för sig att åka hem till någon sjukskriven kvinna i Sundbyberg för att städa? Det funkar inte så. RUT-avdraget är bara ett sätt att legitimera något som borde vara utdött för länge sen nämligen överklassens utnyttjande av underklassen för att göra det som de själva helst vill slippa.

Jag blir bara så trött.

Don't feel pity for me Gothenburg City

Igår var det födelsedagskalas. Och inte vilket födelsedagskalas som helst. Det var tio år sen Göteborgs nationalsång och en av världens bästa låtar släpptes som singel.

Jag pratar förstås om Håkan Hellströms första singel "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För att hylla det hela marscherade 100-tals popkillar och poptjejer med stjärnor på kinderna och randiga tröjor genom göteborgsregnet för att hylla och beskåda de platser som Håkan sjunger om i sina låtar. Jag tycker det är fint och jag är lite ledsen att jag inte kunde vara med.

Jag ska kanske inte säga att Håkan Hellström förändrade mitt liv. Väldigt mycket hände under perioden 2000-2002 som gjorde att mitt liv tog en ny riktning, men att hans musik var en starkt bidragande orsak råder det ingen tvekan om. Jag vet ärligt talat inte hur många konserter med Håkan Hellström som jag har sett, för att inte tala om alla nätter som jag har dansat mig galen till hans låtar.


Jag minns än idag första gången jag hörde "Känn ingen sorg..." på radion. Jag var 14 år och jag tyckte inte att den var bra men jag tyckte inte heller att den var dålig. Det var mest bara... konstigt. Men ändå väldigt fascinerande. Det var liksom en helt ny värld som jag inte hade sett tidigare. Fick man verkligen sjunga sådär i radio? Och vem var den där Singoalla egentligen?

10 år senare känns det fortfarande lika magiskt att sätta på den där låten. Jag bor själv i Göteborg numera och kan relatera till platserna som han sjunger om, men mystiken har ändå inte riktigt försvunnit. Fortfarande drömmer jag om att få träffa Håkan och berätta för honom hur mycket hans musik har betytt för mig.

För att fira tioårsjubiléet så kommer det att släppas en samling med alla hans singlar den 23 juni. Jag hade hellre sett en samling med alla b-sidor, men man kan väl inte få allt här i världen. Dessutom står det på hemsidan att nya spelningar kommer dyka upp snart.

Grattis Håkan. Hoppas nästa tio år blir lika framgångsrika.

Your sincerly,
Valdemar

Om kritik

När jag var yngre drömde jag om att bli kritiker. En smakdomare i manchesterjeans och cardigan som talar om för pöbeln vad som är bra och dåligt. Jag tycker fortfarande att det känns som ett ganska soft yrke att ägna hela dagarna åt att se på film eller lyssna på musik och sen skriva några rader om det. Men jag har ändå under senare år börjat fundera lite på kritikens roll i samhället.

Att jag skriver det här just nu beror kanske på att senaste numret av Nöjesguiden handlar om just kritik, och det står faktiskt en del tänkvärda saker där. Sandra Nelson skriver om bristen på bra och genomtänkt kritik i Sverige och jag kan till viss del hålla med henne. Att hylla något som alla andra hyllar och att dessutom stoppa texten full med en massa utnötta klichéer är ju inte särskilt svårt. Och det är klart att en kritiker måste kunna uttrycka en åsikt för att kritiken ska vara relevant.
Men jag kan ändå tycka att hon hårdrar det lite väl mycket när hon bara vill ha provokativ och utmanande kritik. Det finns trots allt en gråzon och den mesta musiken är varken superbra eller superdålig. Visserligen kommer man sällan ihåg recensioner där recensenter uttrycker en "lagom" åsikt men att måla allting i svart-vitt blir också lite tjatigt i slutändan.
Carl Reinholdtzon Belfrage är på många sätt en ganska jobbig person, men även han har en poäng när han skriver att kulturredaktionerna borde uppmuntra längre och mer initierad kulturkritik istället för bara en massa menlösa kortrecensioner. Jag tror också att han har rätt när han skriver att man inte ska söka till Journalisthögskolan om man vill bli en god kritiker. Jag har nämligen insett det senaste året att journalistik och kritik inte har så mycket med varandra att göra. Att vara journalist handlar ju til stor del om att ställa dumma frågor och inte uttrycka några egna åsikter, det vill säga raka motsatsen till kritikerns uppdrag. Kritiken ligger egentligen närmare det akademiska.

Men för att återgå till urprungsfrågan: behövs kritiken? Som jag (och även Sandra Nelson) ser det kan kritiken fylla tre roller.

1. Konsumentupplysning
Är den här skivan bra eller dålig? Är det värt att betala 180 spänn för den? En gång i tiden var detta kanske kritikens viktigaste funktion. Men idag när om inte all så i alla fall väldigt mycket musik och film finns tillgänglig via nätet så har kanske den funktionen försvunnit. Nu kan ju var och en själv lyssna och bedöma om skiva är värd att köpa. Samtidigt så finns det en risk att kulturen utarmas - att alla köper samma sak. Och där kan möjligen kritikern fylla en funktion genom att till exempel lyfta fram en artist som inte får någon uppmärksamhet. Tyvärr görs det ganska sällan eftersom kritiker i allmänhet är lika enkelspåriga och likriktade som folk i allmänhet.

2. Läsvärde
Att läsa riktigt bra kritik kan vara en lika stor njutning som att läsa en riktigt bra dikt eller novell. Alla kanske inte håller med mig om det, kanske måste man vara lite av en nörd för att kunna uppskatta kritik för sin egen skull. Men jag gillar man kåserier och krönikor så borde man även kunna uppskatta stilister som Andres Lokko eller Fredrik Strage. Båda dessa herrar har förmågan att uttrycka sig väldigt underhållande samtidigt som de ofta sätter fingret på något relevant hos det verk som de recenserar.

3. Uppmuntra till samtal
Det här låter kanske lite pretentiöst. Men jag tycker nog ändå att en av kritikens viktigaste uppgifter är att få igång en diskussion, den som läser recensionen ska känna någonting, gärna ilska eller glädje, och kanske börja diskutera verket med sina kompisar eller se på det med nya ögon. Jag vet i alla fall att jag har återkommit till skivor som jag inte har lyssnat på på länge efter att ha läst en recension av den och kanske upptäckt nya saker.

När man diskuterar kritik kan man nästan inte undvika frågan om kvalité. Vem är egentligen jag att bedöma om någonting är bra eller dåligt? Varför borde min åsikt väga tyngre än någon annans? Finns det verkligen något "bra" och "dåligt" inom kultur eller är allting subjektivt?
Svaret på fråga ett och två är väl förmodligen att en person som har lyssnat koncentrerat på en skiva väldigt många gånger och som kan ställa den i relation till andra skivor inom samma genre kan fälla ett bättre omdöme än någon som bara har lyssnat lite förstrött och som inte alls har koll på genren. Men det måste inte vara sant, ibland kan förkunskapen, och fördomarna, ställa sig ivägen och förhindra att man ser på någonting med öppna ögon. Men jag gillar folkbildning och jag tycker om att få med mig lite kunskap och inte bara en åsikt när jag läser en recension.
Kultur är förstås subjektivt, men det är också många andra saker, politik till exempel. Sällan tycker någon att man är elitist för att man inte tycker om högern eller vänsterns politik. Däremot kan man ofta bli kallad för elitist om man avskyr Gyllene Tider och dansband.
Om man brinner väldigt mycket för något så vill man ju gärna förmedla det till andra. Om man sedan ska få betalt för att förmedla sina åsikter kan alltid diskuteras. Jag är själv fortfarande lite tveksam till det. Å ena sidan så kanske pengar är en garanti för att kritikern har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i ett verk och för att kritiken verkligen är genomtänkt. Men å andra sidan - kollar man runt på nätet så hittar man snart en massa bra texter om kultur skrivna av personer som inte får något betalt alls förutom kommentarer från sina läsare. Jag har inget tvärsäkert svar på den här frågan. Men ni får gärna kritisera mig...

Tidningar

Mitt lilla hushåll prenumererar för närvarande på tre tidningar: Göteborgs Fria, ETC och Svenska Dagbladet. Både ETC och Svenskan får vi gratis medan vi får betala lite för Göteborgs Fria. Jag har sällan tid eller ork att läsa alla tidningarna men det känns ändå rätt bra att ha så pass olika tidningar. ETC och Göteborgs Fria ligger ju i och för sig ganska nära varandra, båda är tydligt utpräglade vänstertidningar. Dock känns Göteborgs Fria som en betydligt bättre och seriösare tidning. Jag vet inte riktigt vad det beror på, om det är utseendet, ämnesvalen eller själva innehållet i artiklarna men någonting gör att man tar det som skrivs i Göteborgs Fria lite mer på allvar. Synd bara att artiklarna ska vara så torra för det mesta.

Svenska Dagbladets ledarredaktion kan vara den mest tokliberala redaktionen i hela Sverige. Vill man bli upprörd och sätta morgonkaffet i halsen så rekomenderar jag att slå upp ledarsidorna i Svenskan. Nästan alltid handlar det om hur verklighetsfrämmande och naiv Vänsterns och på senare tid även Miljöpartiets politik är när det i själva verket är tvärtom. Jag vet inte riktigt vem som är värst - P J Anders Linder, Per Gudmundsson, Sanna Rayman eller någon av de andra. Det enda man skatta sig lycklig över är att Maria Abrahamsson inte skriver där längre. Å andra sidan kandiderar hon tydligen till riksdagen för Moderaterna så man lär väl inte slippa henne ändå.
Men det är ändå lite intressant att läsa högerns argument och se hur de resonerar även om slutsatserna de drar nästan alltid är väldigt märkliga. Framförallt handlar det väl om deras oförmåga att se strukturer och den konsekventa tron på att alla människor är födda med samma möjligheter (vilket såklart inte är fallet).

Dessutom får man ju en hel del annat när man prenumerar på Svenska Dasgbladet som man inte får i Göteborgs Fria eller ETC. Till exempel en riktigt bra, om än väldigt Stockholmscentrerad, kulturbevakning. Och en ganska bra och nyanserad nyhetsbevakning. Men det är nog inte tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta prenumerera när gratisprenumerationen går ut i maj.

Tekniknaivisterna

I fredags skrev två centerpartistiska riksdagskandidater en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln skriver de bland annat att den senaste veckans askmoln visar hur beroende vi är av flyget och att det därför är befängt att Miljöpartiet vill förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall.
För det första så har centerpartisterna fel i sak, något som Miljöpartiets energipolitiske talesperson Per Bolund påpekar i sitt svar på debattartikeln. Miljöpartiet vill inte förbjuda inrikesflyget söder om Sundsvall. Den idén har förvisso varit uppe i partiet i alla fall på Grön Ungdoms riksårsmöte där den dock röstades ner av en ganska stor majoritet. Vad partiet däremot vill är att det ska bli onödigt att flyga i södra Sverige, främst genom en storsatsning på snabbtåg.

Men om Miljöpartiet verkligen ville förbjuda inrikesflyget, hade det varit ett så hemskt scenario som Centerpartiet beskriver det som? Jag tror inte det. Det värsta som liberalerna kan föreställa sig tycks vara att vi tvingas till att göra avkall på vår bekvämlighet på grund av att naturen kräver det av oss. Istället ska vi med teknikens hjälp visa vilka som är herrar över naturen och att alla problem kan lösas bara vi anslår tillräckligt mycket pengar till forskningen. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer tvingas till att resa mindre och konsumera mindre. Allting kommer inte att gå smärtfritt. Om man tror det så är man antingen naiv eller populistisk. Centerpartiet är båda delarna.

Läs även Sverker Lenas tänkvärda inlägg på samma tema.

Sverigemoderaterna

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa att hälften av Sverigedemokraternas 25 toppkandidater till riksdagen har ett förflutet inom Moderaterna. Men det är också ett flertal som har ett förflutet inom de andra borgerliga partierna såväl som inom Socialdemokraterna. Det enda riksdagspartiet som ingen av dem har röstat på eller varit medlem i är, föga förvånande, Miljöpartiet.
Dessutom är bara 4 av de 25 översta kvinnor.

Jag tycker att det är bra att SvD uppmärksammar det här, för det visar någonting som har varit tydligt under en ganska lång tid - nämligen att de traditionella, och på pappret invandrarvänliga, riksdagspartierna i själva verket inte ligger så långt ifrån partier som Sverigedemokraterna. Från mitten av 90-talet och framåt har partierna mer och mer anammat den politik som Ny Demokrati på sin tid lanserade med hårdare migrationsregler och strängare tag mot de flyktingar som kommer hit.



I ekonomiska kristider söker många människor efter trygghet. Man vill ha det som det alltid har varit, innan det där nya kom och förstörde allt. Det är då lätt att man letar efter en yttre hotbild, något eller några som man kan skuldbelägga. Att lägga skulden på invandrare ligger då ganska nära till hands för många.
Sverigedemokraterna är kanske mer än någonting annat ett trygghetsparti. De hämtar sin politik från såväl vänster- som högersidan men resultatet ska bli ett samhälle som känns tryggt. Frågan är bara - trygghet för vem?
Andersson kanske känner sig tryggare om han slipper bo granne med Muhammed, men hur känner sig Muhammed? Andersson får dessutom på köpet en väldigt liten världsbild.


För övrigt rekomenderar jag Gustav Fridolins utmärkta bok Blåsta - nedskärningen som formade en generation som delvis handlar om varför främlingsfientligheten har vuxit sig så stark. Ett litet citat ur boken:

"Men det är inte bara skäggiga bandidos som upplever sig stå utanför samhället. Allt fler lever med den känslan. Nog är det då riktigt att beskriva samhällets jordmån som mer näringsrik för kriminalitet, och mer näringsfattig för den som vill att rötter ska växa sammanlänkade i en gemenskap."

Att fildela eller icke fildela - det är frågan

Jag trodde att jag var klar med fildelningsfrågan, att jag visste var jag stod. Men efter att jag under den senaste tiden har läst Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood samt några kapitel ur Tony Ernsts 6 miljoner sätt att jaga en älg på, En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall så är jag inte längre lika säker.

Jag tycker ju att själva idén om att alla ska ha fri tillgång till kultur är väldigt fin. Kultur är inte bara utsmyckning eller tidsfördriv, kultur är någonting livsnödvändigt. Dessutom är fildelning också väldigt demokratiskt - det innebär inte bara att alla har samma tillgång till kulturen utan också att alla artister kan verka på samma villkor och behöver inte styras av den så kallade marknaden d.v.s. skivbolag, filmbolag, bokförlag etcetera. Men sen har vi förstås den ofrånkomliga, men ack så tråkiga, frågan som ställs på sin spets varje gång som man för fildelning på tal. Hur ska artisterna klara sig? Hur ska de kunna tjäna ihop till mat och hyra?

Svaret på dessa frågor brukar låta ungefär såhär: "Jo men alltså, som det ser ut idag så tjänar man ju nästan ingenting som artist ändå eftersom skivbolagen tar alla pengar. Och sen får de väl hitta andra sätt att tjäna pengar på: turnéer, t-shirtförsäljning och så vidare. Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på."

Jag vill inte, som vissa personer, hävda att fildelning = stöld. Det är en alltför grov förenkling. Men jag ska ändå försöka bemöta ovanstående argument.

1. Ja, det stämmer att många artister inte får ut några större summor eftersom bolagen sväljer en stor del av vinsten. Men är det inte i sådana fall det som vi borde försöka förändra genom att ställa större krav och skapa rimligare kontrakt än att låta varken artisten eller bolagen tjäna någonting?

2. Varför blir man artist? Är det för att man älskar att skapa musik eller är det för att man vill sälja t-shirtar? Många artister vittnar förresten om att man måste turnera i stort sett året runt om man ska kunna ha någon chans att överleva på spelningarna. Och vad händer med de som brinner för musik men som inte har något intresse av, eller är alldeles för scenrädda, för att ställa sig på en scen?

3. ”Man blir ju inte artist för att bli rik utan för att man gör det man tror på." Detta tror jag att många artister kan skriva under på. Men det ena behöver ju inte stå i motsats till det andra. Det finns ytterst få artister som verkligen kan bli rika på sitt skapande men alla borde väl ändå ha chansen att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att nå upp till en dräglig livsnivå? Eller?

Det går förstås utmärkt att hävda att det inte ska gå att tjäna pengar på immateriellt skapande. Jag kan delvis sympatisera med den idén. Låt mig ta ett exempel:

Någon ska bygga ett flygplan. Vi kan anta att flygplanet blir bättre ju mer kunskap och praktisk erfarenhet som personen besitter. Det känns också ganska rimligt att anta att flygplanet blir bättre ju längre tid personen lägger ner på själva byggandet.
Vissa skulle kanske hävda att så är fallet även med musik. Jag är dock inte helt beredd att hålla med. Det finns gott om exempel på duktiga artister som har studerat musik i många år och övat flera timmar varje dag. Men även motsatsen gäller – man behöver inte vara särskilt skicklig på ett instrument eller kunna skriva noter för att bli en bra artist. En låt kan ta tio år eller minuter att skriva. Och det finns ingen som på en objektiv grund kan slå fast att den ena är bättre än den andra.

Samtidigt är den här argumentationen farlig. För vad händer i ett samhälle där ingen kan leva på sitt skapande utan måste hitta ett annat jobb vid sidan om? Jag tror inte att det skulle gynna skapandet. Snarare skulle nog många som egentligen har potential att skapa inte göra det på grund av trötthet och tidsbrist. I det här fallet är det alltså snarare bristen på tid än på pengar som är den avgörande frågan.

Man kan också tänka sig andra lösningar. En idé är att alla får betala en kulturskatt som sedan delas ut till artisterna. Egentligen är det inte helt orimligt. Vi betalar ju skatt för att kunna gå i skolan, för sjukvård och för infrastruktur. Om vi accepterar att kultur är någonting livsnödvändigt borde inte även den kunna skattefinansieras?
Självklart måste en sådan skattelösning på något sätt vara kopplad till artistens popularitet, till exempel att ett visst antal nedladdningar och lyssningar generar en viss skattesumma. Om alla som vill kalla sig artister skulle få ta del av kakan så skulle det ju bli omöjligt.
Problemet är hur detta skulle lösas rent praktiskt. Skulle man ha en dator som lagrar alla nedladdningar och lyssningar från alla sajter? Är detta ens en praktisk möjlighet och är det eftersträvansvärt? Givetvis skulle vi även få höra argument som ”jag lyssnar aldrig på musik varför ska jag betala skatt för det?”. Men detta gäller ju även allt annat, alla utnyttjar inte skolan och sjukvården men ändå är vi med och betalar för den. Möjligen skulle det kanske kännas konstigt att vara med och betala pengar till artister som man inte tycker är särskilt bra.

En annan lite mindre radikal men närliggande lösning är att man köper en musiklicens på samma sätt som tv-licens och att dessa pengar går oavkortat till artisterna. Även här skulle det förmodligen krävas någon form av statlig inblandning såvida inte avgiften ska ingå i bredbandsavgiften. Men det verkar orimligt att bredbandsbolagen ska få mer pengar bara för att folk utnyttjar nätet till att lyssna på musik. Och hur ska de kunna kontrollera vilka som verkligen använder nätet till musiklyssning? Ska Agda, 72, behöva betala mer pengar trots att hon bara betalar räkningar en gång i månaden?
En variant, som även STIM har föreslagit, är att det ska gå att välja ett dyrare internetabbonemang och att endast användare av detta abonnemang ska kunna ladda ner musik gratis. Men hur ska det regleras? Man kan ju inte stoppa all internettrafik för de som inte väljer det dyrare abbonemanget.

Ett sorts licenstänkande kan vi hitta hos så kallade streamingtjänster, till exempel Spotify. När Spotify lanserades för typ två år sen utmålades det som frälsaren av väldigt många. Sedan dess har det dock visat sig artisterna inte får ut särskilt mycket pengar på det här sättet heller (kanske blir det bättre när artisterna kan lägga ut låtar själva och slipper att gå omvägen via skivbolagen).
Det finns i nuläget två versioner av Spotify: Spotify Free och Spotify Premium.
Spotify Free innebär att man kan lyssna på musik gratis men också får hålla till godo med reklam. Med Spotify Premium slipper man reklamen men får betala en månadsavgift på 99 kronor.
Problemet är att de allra flesta väljer reklamversionen före premiumversionen. Varför betala för något när man kan få det gratis? På detta sätt stöder man förmodligen företagen som har valt att lägga upp reklam mer än artisterna som man lyssnar på. Detta skulle kunna lösas om Spotify valde att ta bort gratisversionen. Problemet då är att många av de som idag använder sig av reklamversionen förmodligen skulle gå tillbaka till gratis fildelning.

Dilemmat med alla scenarion (utom skattelösningen) är att hur attraktivt man än gör det så kommer det fortfarande gå att ladda ner gratis om man så vill, vilket jag tror att väldigt många vill. Och så länge ingen betalar någonting så har jag svårt att se hur artisterna ska kunna tjäna på det (rent ekonomiskt alltså, vad de tjänar på det i form av glädje är en annan fråga).
Just därför tycker jag att en skattefinansierad lösning skulle vara den bästa så snart någon fiffig person har kommit på hur man ska lösa de praktiska detaljerna runt det. Det kommer givetvis innebära en säker död för musik- och filmindustrin så som vi känner den idag. Men det var kanske ändå på tiden.