Om kritik

När jag var yngre drömde jag om att bli kritiker. En smakdomare i manchesterjeans och cardigan som talar om för pöbeln vad som är bra och dåligt. Jag tycker fortfarande att det känns som ett ganska soft yrke att ägna hela dagarna åt att se på film eller lyssna på musik och sen skriva några rader om det. Men jag har ändå under senare år börjat fundera lite på kritikens roll i samhället.

Att jag skriver det här just nu beror kanske på att senaste numret av Nöjesguiden handlar om just kritik, och det står faktiskt en del tänkvärda saker där. Sandra Nelson skriver om bristen på bra och genomtänkt kritik i Sverige och jag kan till viss del hålla med henne. Att hylla något som alla andra hyllar och att dessutom stoppa texten full med en massa utnötta klichéer är ju inte särskilt svårt. Och det är klart att en kritiker måste kunna uttrycka en åsikt för att kritiken ska vara relevant.
Men jag kan ändå tycka att hon hårdrar det lite väl mycket när hon bara vill ha provokativ och utmanande kritik. Det finns trots allt en gråzon och den mesta musiken är varken superbra eller superdålig. Visserligen kommer man sällan ihåg recensioner där recensenter uttrycker en "lagom" åsikt men att måla allting i svart-vitt blir också lite tjatigt i slutändan.
Carl Reinholdtzon Belfrage är på många sätt en ganska jobbig person, men även han har en poäng när han skriver att kulturredaktionerna borde uppmuntra längre och mer initierad kulturkritik istället för bara en massa menlösa kortrecensioner. Jag tror också att han har rätt när han skriver att man inte ska söka till Journalisthögskolan om man vill bli en god kritiker. Jag har nämligen insett det senaste året att journalistik och kritik inte har så mycket med varandra att göra. Att vara journalist handlar ju til stor del om att ställa dumma frågor och inte uttrycka några egna åsikter, det vill säga raka motsatsen till kritikerns uppdrag. Kritiken ligger egentligen närmare det akademiska.

Men för att återgå till urprungsfrågan: behövs kritiken? Som jag (och även Sandra Nelson) ser det kan kritiken fylla tre roller.

1. Konsumentupplysning
Är den här skivan bra eller dålig? Är det värt att betala 180 spänn för den? En gång i tiden var detta kanske kritikens viktigaste funktion. Men idag när om inte all så i alla fall väldigt mycket musik och film finns tillgänglig via nätet så har kanske den funktionen försvunnit. Nu kan ju var och en själv lyssna och bedöma om skiva är värd att köpa. Samtidigt så finns det en risk att kulturen utarmas - att alla köper samma sak. Och där kan möjligen kritikern fylla en funktion genom att till exempel lyfta fram en artist som inte får någon uppmärksamhet. Tyvärr görs det ganska sällan eftersom kritiker i allmänhet är lika enkelspåriga och likriktade som folk i allmänhet.

2. Läsvärde
Att läsa riktigt bra kritik kan vara en lika stor njutning som att läsa en riktigt bra dikt eller novell. Alla kanske inte håller med mig om det, kanske måste man vara lite av en nörd för att kunna uppskatta kritik för sin egen skull. Men jag gillar man kåserier och krönikor så borde man även kunna uppskatta stilister som Andres Lokko eller Fredrik Strage. Båda dessa herrar har förmågan att uttrycka sig väldigt underhållande samtidigt som de ofta sätter fingret på något relevant hos det verk som de recenserar.

3. Uppmuntra till samtal
Det här låter kanske lite pretentiöst. Men jag tycker nog ändå att en av kritikens viktigaste uppgifter är att få igång en diskussion, den som läser recensionen ska känna någonting, gärna ilska eller glädje, och kanske börja diskutera verket med sina kompisar eller se på det med nya ögon. Jag vet i alla fall att jag har återkommit till skivor som jag inte har lyssnat på på länge efter att ha läst en recension av den och kanske upptäckt nya saker.

När man diskuterar kritik kan man nästan inte undvika frågan om kvalité. Vem är egentligen jag att bedöma om någonting är bra eller dåligt? Varför borde min åsikt väga tyngre än någon annans? Finns det verkligen något "bra" och "dåligt" inom kultur eller är allting subjektivt?
Svaret på fråga ett och två är väl förmodligen att en person som har lyssnat koncentrerat på en skiva väldigt många gånger och som kan ställa den i relation till andra skivor inom samma genre kan fälla ett bättre omdöme än någon som bara har lyssnat lite förstrött och som inte alls har koll på genren. Men det måste inte vara sant, ibland kan förkunskapen, och fördomarna, ställa sig ivägen och förhindra att man ser på någonting med öppna ögon. Men jag gillar folkbildning och jag tycker om att få med mig lite kunskap och inte bara en åsikt när jag läser en recension.
Kultur är förstås subjektivt, men det är också många andra saker, politik till exempel. Sällan tycker någon att man är elitist för att man inte tycker om högern eller vänsterns politik. Däremot kan man ofta bli kallad för elitist om man avskyr Gyllene Tider och dansband.
Om man brinner väldigt mycket för något så vill man ju gärna förmedla det till andra. Om man sedan ska få betalt för att förmedla sina åsikter kan alltid diskuteras. Jag är själv fortfarande lite tveksam till det. Å ena sidan så kanske pengar är en garanti för att kritikern har fått tillräckligt med tid för att sätta sig in i ett verk och för att kritiken verkligen är genomtänkt. Men å andra sidan - kollar man runt på nätet så hittar man snart en massa bra texter om kultur skrivna av personer som inte får något betalt alls förutom kommentarer från sina läsare. Jag har inget tvärsäkert svar på den här frågan. Men ni får gärna kritisera mig...