Ständigt denne Hellström

Det är mycket Håkan Hellström just nu. Han är, som ni säkert känner till, aktuell med både en ny skiva (Två Steg från Paradise) och en bok (P.S. Lycka till ikväll). Dessutom verkar det som att varenda tidning och magasin har intervjuat honom. De senaste veckorna har han varit på omslaget till Café, Sonic, Filter, Kupé, Situation Stockholm, Nöjesguiden och Gaffa. Jag har inte läst alla men några stycken. Egentligen vet jag inte om det ger mig så mycket att läsa intervjuer med Håkan längre, jag vet redan det mesta som är värt att veta, ändå kan jag inte låta bli.
Alla dessa tidningar försöker ge oss "den sanna bilden av Håkan Hellström". Är han en revanchlysten revoltör, en blyg romantiker eller helt enkelt bara en go' gubbe? Jag tycker inte att det är någon som riktigt lyckas. Delvis beror det förstås på att Håkan Hellström, liksom de flesta andra människor, är alldeles för komplex för att beskrivas på bara ett sätt. Han är förmodligen allt det jag nämnt här och mer därtill. Man skulle då kanske kunna tänka sig att man genom att lägga ihop alla dessa intervjuer skulle få en klar bild. Men jag tror inte att det heller funkar. Läser man många intervjuer upptäcker man snart att han slingrar sig ur många frågor, att han ger olika svar i olika intervjuer och att han både underdriver och överdriver. Vilket han förstås har all rätt att göra. Bara för att man är en känd artist betyder det inte att man har någon slags skyldighet att lämna ut allting om sig själv och alltid vara media till lags.
Det som jag tycker är lite intressant är varför ingen frågar honom om hur det känns att vara en så otroligt uppmärksammad person. I videon till den nya låten "River en vacker dröm" går Håkan omkring på gatorna i Göteborg som en helt vanlig man. Överallt stöter han på folk som hälsar glatt och ber honom ta ett kort eller skriva en autograf. Och det gör han förstås villigt.
Grejen är den att jag inte tror för fem öre på att en vanlig dag i Håkans liv ser ut sådär. Han har själv sagt i intervjuer att han inte visar sig så mycket på stan. Ska han göra någonting så tar han bilen och kör iväg och gör det och sen åker han tillbaka till lägenheten i Haga igen. Jag säger inte att det är fel, jag har tvärtom full förståelse, men jag tycker att det måste vara ett väldigt instängt och tråkigt liv. Särskilt för en person som Håkan Hellström som verkligen älskar Göteborgs gator och friheten. Att då plötsligt vakna upp en dag och inse att man är en offentlig person som massor av människor älskar eller hatar kan inte vara helt lätt. Kanske är det värt det, eller också är det inte det. Men det skulle i alla fall vara intressant om någon tidning vågade gå på djupet med det.

Det kan inte vara lätt att vara kändis. Särskilt inte om man heter Håkan Hellström.

P.S: Den nya låten och videon är förstås fantastiska. Men det visste ni ju redan.

Way Out West 2010

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.

Don't feel pity for me Gothenburg City

Igår var det födelsedagskalas. Och inte vilket födelsedagskalas som helst. Det var tio år sen Göteborgs nationalsång och en av världens bästa låtar släpptes som singel.

Jag pratar förstås om Håkan Hellströms första singel "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För att hylla det hela marscherade 100-tals popkillar och poptjejer med stjärnor på kinderna och randiga tröjor genom göteborgsregnet för att hylla och beskåda de platser som Håkan sjunger om i sina låtar. Jag tycker det är fint och jag är lite ledsen att jag inte kunde vara med.

Jag ska kanske inte säga att Håkan Hellström förändrade mitt liv. Väldigt mycket hände under perioden 2000-2002 som gjorde att mitt liv tog en ny riktning, men att hans musik var en starkt bidragande orsak råder det ingen tvekan om. Jag vet ärligt talat inte hur många konserter med Håkan Hellström som jag har sett, för att inte tala om alla nätter som jag har dansat mig galen till hans låtar.


Jag minns än idag första gången jag hörde "Känn ingen sorg..." på radion. Jag var 14 år och jag tyckte inte att den var bra men jag tyckte inte heller att den var dålig. Det var mest bara... konstigt. Men ändå väldigt fascinerande. Det var liksom en helt ny värld som jag inte hade sett tidigare. Fick man verkligen sjunga sådär i radio? Och vem var den där Singoalla egentligen?

10 år senare känns det fortfarande lika magiskt att sätta på den där låten. Jag bor själv i Göteborg numera och kan relatera till platserna som han sjunger om, men mystiken har ändå inte riktigt försvunnit. Fortfarande drömmer jag om att få träffa Håkan och berätta för honom hur mycket hans musik har betytt för mig.

För att fira tioårsjubiléet så kommer det att släppas en samling med alla hans singlar den 23 juni. Jag hade hellre sett en samling med alla b-sidor, men man kan väl inte få allt här i världen. Dessutom står det på hemsidan att nya spelningar kommer dyka upp snart.

Grattis Håkan. Hoppas nästa tio år blir lika framgångsrika.

Your sincerly,
Valdemar

Note to oneself

Idag gick jag i solen och lyssnade på Håkan Hellströms Det är så jag säger det (fortfarande en av världens bästa skivor). Och i ett ögonblick som varade i ungefär en halvtimme var jag fullständigt bekymmerslös och lycklig. Tänk att det krävs så lite ibland.

Valdemars Julkalender - 23:e luckan

Bakgrund: Istället för att göra en lista på årets bästa låtar så har jag i år bestämt mig för att göra en julkalender. Bakom varje "lucka" döljer sig en väldigt bra låt från i år, dock kommer inte låtarna komma i någon särskild ordning utan lite hipp som happ.


Håkan Hellström - Tro och tvivel
Ständigt denne Håkan. Man borde väl ha tröttnat på honom vid det här laget. Han är ju överallt precis hela tiden. Jag vet inte längre hur många konserter jag har sett med honom, bara det här året har det blivit tre stycken.
Men det är svårt att värja sig när han gör så satans bra låtar som "Tro och tvivel". För mig är det den absoluta höjdpunkten på Försent för Edelweiss. "För en lång, lång tid", "Kärlek är ett brev...", "Långa vägar" och titelspåret är också väldigt bra men texten till den här måste höra till något av det bästa han har spottat ur sig.

"Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och jag såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte 'skuld och lidande väntar på er fortfarande'"


Sen tycker jag förstås också att det är roligt att han knycker pianoslingan från "Backstreets" helt ogenerat.

Jag har både trott och tvivlat mycket det här året. Och jag tror att båda sakerna är precis lika viktiga; utan tron kommer man ingen vart och utan tvivlet är det lätt att man går vilse. Nu känner jag att det här inlägget är på väg att bli på tok för pretentiöst, därför slutar jag nu.
Dig it.

Valdemars julkalender - 5:e luckan

Äh, ni får väl en låtjävel då. Jag mår forfarande inte bra, men det är i alla fall lite bättre nu. Jag får be om ursäkt för mitt förra "tyck-synd-om-mig"-inlägg. Det är nog inte så synd om mig egentligen.

Ibland vill man bara jävligt mycket utan att riktigt veta vad det är man vill. Ibland går man och hoppas på någonting och sen när det äntligen händer så börjar man plötsligt tveka och till slut vet man varken ut eller in.
Jag vet i alla fall en person som förstår vad jag pratar om.

Do I have to say his name?

Springsteenrevisionism

Jag tänkte bara att jag skulle säga att jag just nu, när jag är något nyktrare än vad jag var i lördags, inte är lika fullt övertygad om att den där Springsteenkonserten är världens bästa konsert någonsin. Det är en fantastisk konsert förstås, vi snackar ju ändå om Bruce på den tiden då han i princip inte kunde göra något fel. Men världens bästa konsert kanske ändå är att ta i lite i överkant. Det finns ju många andra starka kandidater. Håkans spelning i Lisebergshallen 2003 till exempel. Eller Dylans Royal Albert Hall-spelning 1966. Listan kan göras lång.
Dessutom så är kanske Stefan Sporséns smäktande trumpetsolo i Det är så jag säger det vackrare än Clarence saxsolo. Även om jag i och för sig tycker att "The Big Man" är en av få personer i världen som verkligen kan få en saxofon att låta vacker.
Men det är förstås upp till er att avgöra om ni vill lita på en full Valdemar eller på en nykter Valdemar.

Jag ska också säga att det är en manifestation på Stora Torget i Karlstad imorgon klockan 17 mot utvisningar av flyktingar. Alla som befinner sig i Karlstad bör komma.
På onsdag så har jag föreläsning hela dagen och på torsdag åker jag upp till Östersund på Miljöpartiets kongress och kommer inte tillbaka igen förrän på natten till måndag. Så det blir nog inget bloggande på ett tag. Hoppas ni överlever ändå.

Håkan vs. Pink - 1-0

Att första låten, Tro och tvivel, på Håkans nya skiva slutar med ett piano-outro som är plankat från Springsteens Backstreets är ju egentligen inte så förvånande. Inte heller att Dom fyra årstiderna doftar The Clash eller att han droppar Nationalteatern i Zigenarliv Dreamin´. Håkan har ju aldrig gjort någon hemlighet av att han är nere med gubbrocken, precis som att han aldrig har hymlat med att han älskar samba och Evert Taube.
Något som däremot är lite förvånande är att pianoslingan i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger låter lite som Pinks Don't let me get me. Jag tänkte redan när jag hörde den första gången att det lät lite bekant på något sätt, men kunde inte riktigt placera vad det var. Men vid andra eller tredje lyssningen kom jag på vad det var. Sen såg jag att även Johan Rylander på GP har uppmärksammat det.
Det kan ju förstås vara omedvetet, men ändå. Och att Håkan lyckas förvandla något så vedervärdigt som Pink till något så vackert som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" säger en del om vilken fantastisk artist han är.

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Bättre än så kan man inte säga det.

Varför måste vi såra varandra?

Jag blir alltid lite nervös när det drar ihop sig till nytt skivsläpp med Håkan Hellström. Man vet ju aldrig riktigt hur det kommer låta på förhand och jag skulle bli så grymt besviken om han släppte ifrån sig en riktigt dålig skiva. Antagligen är det en fullständigt obefogad oro, men det känns ändå bra att den finns där på något sätt.

Idag hörde jag den första singeln från den nya skivan som släpps om ungefär en månad. Den har fått titeln "För en lång, lång tid" och den gjorde mig i alla fall lite lugnare. Det känns lite tidigt att säga hur väl den står sig i relation till hans tidigare material men jag kan i alla fall konstatera att det är en skön låt. Kanske inte fullt så direkt som hans tidigare singlar, trots en väldigt smittande pianoslinga, men just därför kanske inte heller lika lätt att tröttna på.

Håkan sa i en intervju någon gång att han inte kunde förstå varför alla uppfattade honom som en glad person. På sätt och vis kan jag förstå vad han menar. Hans första skiva inleds trots allt med raderna "Ge mig arsenik/för stan är full av tanter och tragik". Jag vet inte vad ni tycker men i mina öron låter det inte sådär jättemuntert. Men samtidigt får han ju faktiskt skylla sig själv. gör man den ena extatiska spelningen efter den andra är det kanske inte så konstigt att folk uppfattar en som lycklig.
Men jag tror att det är just den där kontrasten, den där balansen (eller kanske snarare obalansen) mellan manisk eufori och djup desperation som gör att jag alltid har tyckt så mycket om honom. Det finns alltför många exempel på artister som bara har ett läge. I synnerhet verkar det ibland som att alla singer-songwriters har skrivit på ett kontrakt där de lovar dyrt och heligt att alltid vara gravallvarliga. Jag har svårt att förstå det. Livet består ju av så mycket mer än bara en känsla, så varför begränsa sig?

"För en lång, lång tid" är, i likhet med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", en låt med en väldigt glad melodi men en väldigt olycklig text. Det är absolut inget unikt. Det finns massor av liknande exempel, från ABBA till The Magnetic Fields, men som vanligt funkar det väldigt bra.
Egentligen finns det inget mer att säga. Det är bättre att ni lyssnar.