Att första låten, Tro och tvivel, på Håkans nya skiva slutar med ett piano-outro som är plankat från Springsteens Backstreets är ju egentligen inte så förvånande. Inte heller att Dom fyra årstiderna doftar The Clash eller att han droppar Nationalteatern i Zigenarliv Dreamin´. Håkan har ju aldrig gjort någon hemlighet av att han är nere med gubbrocken, precis som att han aldrig har hymlat med att han älskar samba och Evert Taube.
Något som däremot är lite förvånande är att pianoslingan i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger låter lite som Pinks Don't let me get me. Jag tänkte redan när jag hörde den första gången att det lät lite bekant på något sätt, men kunde inte riktigt placera vad det var. Men vid andra eller tredje lyssningen kom jag på vad det var. Sen såg jag att även Johan Rylander på GP har uppmärksammat det.
Det kan ju förstås vara omedvetet, men ändå. Och att Håkan lyckas förvandla något så vedervärdigt som Pink till något så vackert som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" säger en del om vilken fantastisk artist han är.
"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"
Bättre än så kan man inte säga det.
2 kommentarer:
oj! det var överraskande. nu måste jag lyssna efter extra noga nästa gång jag hör den.
och jag håller med, håkan är bättre än pink, men det är lite att ta i att säga att pink är vedervärdig. hon är ganska schysst faktiskt. och en kool förebild.
ciao!
Jag tycker hon är vedervärdig.
Gnällig, gapig och allmänt irriterande. Men jag ska väl kanske inte döma henne alltför hårt, jag har ju aldrig träffat henne. Hon kanske är schysst.
Skicka en kommentar