Den allvarsamma leken

Ett av mina första och starkaste minnen är från när jag var tre eller möjligtvis fyra år. Jag minns att jag brukade stå vid grinden till det första dagiset jag gick på och vänta på att mamma skulle komma och hämta mig. Flera år senare drömde jag fortfarande mardrömmar om att jag stod kvar där och att ingen kom.
Det är också det enda jag minns därifrån. Det och någon gång då jag satt på trappen till huset och pratade med en gubbe som jag tror hette Nils.

Jag var inte så mycket för att leka med barn i min egen ålder när jag var liten. Jag tyckte bättre om att vara med vuxna av någon anledning. Allra bäst trivdes jag förstås när jag fick vara för mig själv med mina serietidningar. Jag tror att många vuxna såg det som ett problem att jag var så tyst och melankolisk. Själv tyckte jag inte alls att det var särskilt jobbigt. Jag var rätt nöjd med att gå för mig själv på rasterna när jag hade börjat skolan och tyckte mest det var jobbigt när någon kom och ville att vi skulle leka.

På sätt och vis är jag barnsligare nu än jag var då. Jag har lärt mig att leka med barn i min egen ålder och jag skrattar förmodligen mer nu än vad jag gjorde då. Kanske utvecklas jag baklänges. När jag blir pensionär kanske jag kommer vara sådär som barn är mest. Och då kanske jag också äntligen får leka ifred. Ända tills någon kommer och hämtar hem mig.