Ismael & Bob

Ismael & Bob låter som det skulle kunna vara ett namn på ett band. Det är det kanske också, vad vet jag. Men det är i alla fall inte om det bandet jag tänkte skriva utan om poeterna Ismael Ataria och Bob Hansson.

Jag var på poesiföreställning igår nämligen. Stand Up skulle man också kunna kalla det. Ibland kan det vara svårt att se skillnaden. Väldigt många estradpoeter som jag gillar - eMiL Jensen, Marcus Birro och Bob Hansson till exempel - brukar balansera någonstans på gränsen mellan poesi och ren stand up.
Och det är väl inte så jävla viktigt att genredefiniera allting heller. Huvudsaken är väl att det är bra. Och det var det.

Först ut var hagforsbördiga Ismael Ataria. Jag har sett honom ganska många gånger vid det här laget, första gången tror jag var när han ingick i duon Etna och sen dess har jag sett ett antal soloföreställningar med honom. För varje gång jag ser honom så känns det som att det blir mer och mer humor och mer och mer improvisation. Vid något tillfälle igår kändes det nästan som att improvisationen gick lite väl långt, han kan få ett plötsligt infall att säga någonting som han sen ber om ursäkt för eftersom det var så dåligt. Men det är samtidigt skönt med den avslappnade inställningen tycker jag.
Att jag gillar Ismael så mycket kan hänga ihop med att vi kommer från samma lilla sovstad. Men jag tror inte bara det är det, framförallt har han en extrem närvaro på scenen som inte känns ett dugg spelad utan helt uppriktig. Sen är han jävligt bra på att se det humoristiska i det vardagliga också. Om det finns någon rättvisa i världen (vilket det ju bevisligen inte gör, men ändå) så får Ismael snart det breda genombrott han förtjänar.

Därefter var det någon sorts mellanakt i form av en dam som hette Eva Thorstensson och som läste upp brottstycken ur en roman som hon skrivit. Jag önskar att jag kunde säga att det var bra, men tyvärr alltså. Till att börja med har jag lite svårt för själva idén att läsa upp stycken ur en roman. Visserligen kan man få en stark känsla av bara en scen men det är ändå svårt att skapa sig något sammanhang. Dessutom var boken smockfull av klyschor. Ett fel som jag tror många författare gör när de skriver är att de tar meningar som låter bra när de ska beskriva någonting istället för att känna efter hur det verkligen känns. Ungefär så kändes det som att hon hade gjort. Eller också är det bara jag som har svårt för att leva mig in i 50-åriga tanters öden och äventyr.

Sist jag såg Bob Hansson, på Peace & Love-festivalen i Borlänge för några år sen, så var han helt manisk. Han sprang runt på scenen, hoppade upp och ner och stirrade på publiken med uppspärrade ögon. Igår var han betydligt lugnare, men det var minst lika bra som den gången i Borlänge.
Precis som Ismael så har ju Bob en helt otrolig närvaro när han står på scenen. Det är väl nästan mer otroligt i hans fall, eftersom han har hållit på med det där så länge tycker man ju att det inte borde kännas så speciellt för honom längre. Men det gör det, och det är det som är så fantastiskt. Jag tycker i och för sig att början av föreställningen kändes lite halvdan, men han jobbade sig uppåt och sista numret - som handlar om Göteborgskravallerna 2001 - var helt fantastiskt. Jag har hört ganska många ögonvittnen berätta om Göteborgskravallerna, men det har aldrig känts så mycket som det gjorde igår. Egentligen är det ju ofattbart och väldigt tragiskt att det kunde hända, men när Bob skildrar det blir det så komiskt och absurt att man bara kan skratta åt det. Det är väl det som är stor konst.