M/S Alkohol

Första gången jag var full var sommaren 2002. Jag var 16 år och det hela skedde på en fest hos några grannar. Jag var där med mina föräldrar och de flesta på festen var väl någonstans i 40-50-årsåldern. Jag kan faktiskt inte riktigt komma ihåg varför jag blev så packad den gången, kanske hade jag bara så tråkigt så jag var tvungen att liva upp stämningen på något sätt. Jag hade förstås inte tänkt bli så full heller, men eftersom jag inte var någon van rödvinsdrickare så gick det som det gick. Jag kommer ihåg att vi efter maten skulle leka lekar och att jag bara sprang runt och var allmänt pinsam. Till slut fick morsan leda mig hem.
Nästa morgon fick jag höra att jag hade spytt ner hela badrummet när vi kom hem.

Andra gången jag drack var på en fest med några kompisar i Sunnemo. Också den gången blev jag alldeles för full för mitt eget bästa. Det började med att vi hetsdrack hemma hos Petter och därefter vinglade jag och några vänner ner till Folkets Hus. Jag minns inte allt från den där kvällen, men jag minns i alla fall att jag lite senare under kvällen skulle gå runt huset för att pissa och råkade ramla rakt in i en stenvägg vilket ledde till att jag började blöda i ansiktet, fick en stor fläskläpp och slog till en tand som än idag sitter lite snett. Jag lät mig dock inte stoppas av det, så snart jag hade torkat bort blodet var jag runt och sprang igen, jag tog mig in i en gammal biosalong där jag hittade ett piano som jag satt och hamrade på en stund innan jag slutligen däckade i en av biostolarna.
Långt senare vaknade jag av att mina vänner Petter och Josef ropade på mig, festen var då över för länge sen, folkets hus hade stängt och de hade tydligen sprungit runt i halva Sunnemo och letat efter mig. Det slutade med att jag blev hemskjutsad till Petter på en stor trehjuling. Jag har sällan haft så roligt som den kvällen.

Och på den vägen är det. Under resten av min gymnasietid gick jag inte ut så jätteofta, men när jag gjorde det blev jag alltid skitfull. Efter att jag hade slutat på gymnasiet och börjat på folkhögskola i Motala började jag dricka oftare men blev i gengäld inte riktigt lika full varje gång längre. Dock hände det även fortsättningsvis att jag blev så packad ibland att jag knappt visste vad jag hette. Det händer förresten fortfarande titt som tätt.

Varför berättar jag då allt det här? Det är inte så att jag vill framhäva mig själv som unik på något sätt, jag tror tvärtom att jag är väldigt vanlig. Det är bara det att ibland så undrar jag varför det är så lockande. Varför klarar jag knappt av att umgås med folk utan att dricka? Varför känner jag mig alldeles tom och tråkig på de fester som jag är helt nykter på?

Jag tror det handlar rätt mycket om min uppväxt och hur jag är som person. Jag vet inte om mitt liv hade sett så mycket annorlunda ut om jag hade vuxit upp i någon större stad, jag vet bara att om man kommer från mellersta Värmland så är det rätt svårt att undvika alkoholen. Dessutom har jag ju alltid varit rätt tillbakadragen och det är ju bevisligen så att man blir mer social och pratglad när man dricker (jag tycker själv att jag är en mycket roligare och trevligare person när jag är full, men om det verkligen är så är väl kanske upp till andra att avgöra). Men trots detta tycker jag det är lite märkligt att jag fortfarande - efter alla spyor, efter alla pengar jag supit bort, efter alla nätter då jag bara suttit och stirrat apatiskt framför mig, efter alla olyckor, efter alla gånger då jag gått hem mitt i natten ledsen, sur och besviken - tycker att spriten är så lockande.
Jag känner en del personer som nästan kan verka berusade trots att de inte har druckit en droppe. Och ibland kan jag önska att jag var lite mer som dom, att jag också kunde bli sådär lycklig utan substitut.

Ni kanske tycker att jag gör lite för stor sak av det här. Det är ju inte så att jag är alkoholist. Det är ju inte så att jag måste ha sprit varje dag. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle klara att sluta dricka helt ens om jag verkligen försökte. Jag klarade ju inte ens av att ta en vit månad när jag bestämde mig för det för ett tag sen. Om jag hade varit en något mindre ordningsam och ordentlig person så är det mycket möjligt att jag hade slutat på parkbänken. Jag har trots allt alkoholism i släkten.

Det här är inget försök att rättfärdiga mig själv. Det är inte heller något löfte om att jag kommer förändra mig. Jag tänkte bara att jag skulle säga som det är.
Och när jag tänker på det lite mer så vet jag ju exakt varför jag aldrig kan sluta dricka när jag har börjat. Rock-Thomas har sagt det så bra att jag nöjer mig med att citera honom:

”Oh, vad det är skönt
att inte veta sitt eget bästa
att gå på en smäll
och sen rusa som en tjur, rakt in i nästa”


Uppdatering 4/4 11:37:

Jag ser nu när jag läser igenom det här inlägget att det lätt kan misstolkas. Det låter ju lite som att jag inte kan dricka något utan att bli jättefull, och riktigt så illa är det ju faktiskt inte nuförtiden. Dessutom har jag haft några ganska långa perioder då jag inte druckit något alls, tro det eller ej. Jag kände bara att jag var tvungen att få ur mig det här.