Jag har läst en hel del Tomas Tranströmer de senaste dagarna. Tranströmer är ju liksom Karin Boye, Gustav Fröding, Sonja Åkesson, Bruno K. Öijer och några andra en av giganterna inom svensk poesi och brukar uppskattas även av folk som inte läser så mycket poesi. Vilket är lite konstigt, för mycket av det han skriver är allt annat än lättillgängligt. Det är klart, några av hans diktsamlingar är mer lättillgängliga än andra, i synnerhet Det vilda torget från 1983 brukar många hålla högt och det var också den jag fastnade för först.
Men gräver man lite djupare så ser man att även de dikter som verkar mest ogenomträngliga ändå kan vara väldigt fascinerande. Jag kan inte påstå att jag "förstår" allt som Tranströmer skriver men det är ändå alltid en njutning att läsa hans dikter eftersom de ofta har en skön rytm och ett fantastiskt bildspråk.
Jag har också läst en analys av två av hans dikter, närmare bestämt Sång och Elegi, två dikter i slutet av hans första diktsamling, 17 dikter från 1954. Analysen är skriven av Peter Hallberg och ingår i hans ganska omfattande bok Diktens bildspråk.
Jag är, som jag säkert har sagt tidigare, extremt kluven till diktanalys. Det känns ibland som att mycket av magin försvinner när man börjar dissekera en dikt. Det är lite som att köpa Rubiks kub och sen be någon att lösa den åt en.
Men samtidigt är det också så att en välskriven analys kan få en att upptäcka saker som man inte har sett tidigare utan att för den skull förklara dikten fullkomligt. Jag skulle till exempel inte ha en aning om att Tranströmer anspelar på en novell av H.G. Wells i en av sina dikter, men Peter Hallberg visar att han gör det och att han dessutom gör det på ett väldigt snyggt sätt. Tranströmer skriver ju också oerhört komprimerat och det känns som att väldigt mycket går förbi om man inte vet hur man ska närma sig hans dikter.
Ibland känns det också som att Tranströmer förväntar sig att de som läser hans dikter ska ha en oerhört bred litterär allmänbildning, så de kan se vad det är han anspelar på. Men jag tror att man kan få ut mycket av att läsa de här två dikterna även utan att veta något om Kalevala och H.G. Wells. Det kanske är så att poesi inte handlar så mycket om att förstå som att se och höra.
Slutligen, ett citat ur Elegi som jag tycker är helt briljant:
"Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita knutar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer
den döde jättens närvaro"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har en samling Tranströmer där hemma. Har nog inte läst hela, men det jag läst har jag gillat. En kompis som såg boken i hyllan tyckte det stod "Tomas Transformer". Det var lite kul.
Tomas Transformer´det är dagens lyrik och visuella poesi´kan vara lika bra som den man läser om i en pappersbok-stimulerar sinnet och ger harmoni!Var tid har sin plåga!Har en hel kasse beläten´efter transformerperioden i barnens liv!
Håller med dig i det du skriver. Gillar också Tranströmer mycket.
Skicka en kommentar