Mitt liv som tidningsbud - del 1

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att jag skulle berätta lite om mitt jobb. Och nu har jag i alla fall jobbat några nätter, så jag tänkte att det kanske börjar bli dags.

Trots att jag sov några timmar mitt på dagen på söndagen hade jag inga större problem att somna när jag kom hem till Anna-Lena. Jag var väl fortfarande ganska trött efter festivalandet. För säkerhets skull ställde jag två väckerklockor på ringning så att jag skulle kunna ta mig upp 01.45 (jag skulle börja 02.35).
När jag kom fram till Tjärhovsgatan 21 blev jag lite förvånad över att det var så mycket folk. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig men jag trodde nog att det skulle vara betydligt färre personer, men det är i alla fall ett 40-tal personer som jobbar bara i mitt distrikt (östra delen av Södermalm). Jag blev hänvisad till en kille som heter Carlos och som skulle gå igenom arbetsuppgifterna med mig. Förutom själva tidningsutdelandet är det en hel del annat man ska göra, till exempel gå igenom reklamationer, fylla i störningsrapporter etc. Allt verkade väldigt komplicerat när han gick igenom det med mig men det är i själva verket ganska enkelt bara man kommer in i rutinerna.
Efter att han hade gått igenom alla rutiner med mig, vilket tog en dryg timme, lastade vi på tidningarna på kärran och gick iväg. Jag gjorde några småfel på den första turen men överlag gick det ganska bra. Carlos är en ganska sträng lärare, om han tycker att någonting tar för lång tid eller att man gör det på fel sätt stirrar han på en med en anklagande blick. Han verkar också vara en sån person som sätter en ära i att aldrig begå några misstag och se till så att prenumeranterna alltid får sina tidningar.

Vid 06.30 var vi klara med rundan och jag kunde gå hem och lägga mig igen. Sov fram till 13.00 och häckade framför datorn resten av dagen, vilket var otroligt skönt.
På tisdagen gick jag en sväng på Söder och köpte nya skor, ett par Adidasbyxor och några cd-skivor. På kvällen åkte jag iväg till Mälarhöjden för att träffa Niklas och Mikaela. vi drack lite vin, småpratade, gick på en promenad och hade det trevligt fram tills jag var tvungen att åka tillbaka igen eftersom jag tänkte att jag behövde ha några timmars sömn innan jag skulle upp och jobba igen.
Natten till onsdagen fick jag dela ut tidningar tillsammans med en snubbe som heter Sören, en äkta söderkis if I ever did see one. Han såg ut att vara runt sextio, hade grått skägg, keps och blå hängselbyxor. Jag började med att fråga honom om han hade jobbat där länge.
"Ja, det är väl ungefär tjugofem år nu skulle jag tro" svarade han och log lite finurligt. När vi kom ut på gatan hälsade han på en kille på vägen.
"Den där killen är polis, sörru. Ja, jag är också polis" sa han och pekade på sin keps som det mycket riktigt stod "Police" på.
"Nä, jag skojar bara med dig. Det finns ett band som heter Police vet du. Riktigt bra grejer. Sting var med där. Vad gillar du för musik då?"
"Tja... allt möjligt. Rätt mycket 60- och 70-tals-musik. Bob Dylan till exempel."
"Ja, han är bra. Han kan inte sjunga men han skriver bra låtar. Gillar du ABBA då?"
"Jovars."
"Det är inte så tokigt va? Det går bra för dem nu, Björn & Benny. Det har kommit en film som heter Mamma Mia nu läste jag. Jag gillar ABBA. Också gillar jag dansband, det är härligt att få röra på benen ibland."
Och så fortsatte det. Det var en rätt underhållande natt.
Vaknade vid 15-tiden dagen efter, för att inte dagen skulle kännas helt bortkastad gick jag på en promenad i Vita Bergs-parken. Trots att jag har varit en del på Söder så har jag faktiskt aldrig varit uppe där tidigare. Men det är väldigt fint med Sofiakyrkan, de gamla statarkåkarna och friluftsteatern.

När jag kom till jobbet följande natt satt alla och rullade tummarna. Det visade sig att det hade varit strömavbrott på tryckeriet och därför var DN försenad. Det dröjde ungefär två timmar innan tidningarna slutligen kom. Medan vi väntade satt jag och snackade lite med en tjej som också precis hade börjat och som det visade sig också läste Kulturvetenskap. När tidningarna slutligen kom skyndade sig alla iväg. Egentligen ska tidningarna vara färdigutdelade innan klockan 06.00 men det var ingen chans att hinna med det nu. Jag fick gå själv för första gången, men det gick ganska bra och jag lyckades i alla fall få ut alla tidningar innan klockan hade hunnit bli 08.00.


Till sist, några plus och minus med jobbet:

+ Jobbet tar inte mer än några timmar, sen har man hela dagen ledig.

- Dygnsrytmen. Jag har aldrig jobbat natt tidigare och det är väldigt svårt att vänja kroppen. Jag tänkte först att jag skulle sova några timmar på kvällen innan jag börjar jobba och några timmar till på förmiddagen. Men det funkade ju inte, så nu blir det att jag sover halva dagen och är vaken fram till jag ska börja jobba. Därmed faller det första plusset bort lite - trots att man har en massa ledig tid känns det som att man inte hinner göra något vettigt eftersom man bara sover bort dagarna.

+ Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att äntligen få bekanta mig med Södermalm - den där stadsdelen som jag alltid har drömt om och romantiserat (eller i alla ända sedan jag läste "Mina drömmars stad"-serien i 13-årsåldern). Det är kanske lite löjligt att ha ett så romantiskt förhållande till Söder. Det är ju egentligen inte särskilt speciellt. Men jag gillar utsikten från balkongen i den här lägenheten på 8:e våningen, där man kan blicka ut över taknockarna. Och jag gillar de gamla husen med rejäla portar och gallerförsedda hissar.

- Tyvärr hinner man inte njuta så mycket av vare sig nattluften eller miljön eftersom det är ett så stressigt jobb. Det blir också ganska svettigt att springa upp och ner i trappor efter ett tag.

+ Något man kan roa sig med när man delar ut tidningarna är kändisspotting d.v.s. kolla namnen på brevinkasten och se om det är något namn man känner igen. På Skånegatan hittade jag några personer som skulle kunna vara kändisar. Bland annat Mats Olsson (jag vet inte om det är "The Mats Olsson" men det känns rätt logiskt att Mats Olsson bor i närheten av Pet Sounds) och en viss A. Järvinen. Jag trodde också att jag hade delat ut DN till sångaren i Freestyle tills jag kom på att han heter Christer Sandelin och inte Tommy Sandelin.

Det får vara nog för tillfället. Om en dryg timme ska jag bege mig ut igen. Vi får se vad den här natten kommer bära med sig.

Uppsala - vi kan väl vara du med varann?

Fick ett SMS från Maria för en vecka sen där hon frågade om jag ville komma över till Uppsala och fira valborg. Och det ville jag ju, så i onsdags satte jag mig på tåget och for iväg.
På Centralen i Stockholm stötte jag helt oförhappandes på min gamle gymnasiekamrat Petter. Vi hann bara prata några minuter innan Petter fick syn på vår gemensamme vän Tobias N. som kom knallandes uppför samma trappa som jag hade kommit knallandes uppför. Det visade sig att jag och Tobias hade suttit på samma tåg och att han precis som jag var på väg till Uppsala för att fira valborg. Det är som Jocke Berg sjunger: "Cirkeln sluts igen/Vid ringen på Centralen".
Ännu lustigare blir det om jag också nämner att jag stötte på Livija på tåget när jag var på väg tillbaka till Karlstad.

Jag och Tobias klev på tåget till Uppsala tillsammans men hamnade på olika platser eftersom tåget var helt packat med folk som skulle till Uppsala för att fira valborg. Lika packat var det på stationen men jag lyckades i alla fall hitta Maria, Julie, Björn samt Björns kompis Viktor i vimlet. Vi hälsade och begav oss sedan hem till Maria och Björn. På vägen åkte vi förbi Slottsbacken där studenterna flockades som flugor kring en bajskorv.
När vi kommit upp till lägenheten värmde jag några fiskpinnar och lite potatis och åt eftersom jag var jättehungrig medan de övriga började förbereda maten som vi skulle grilla senare. Samtidigt började vi dricka lite och efter en stund dök även Maria och Julies kompis Sammie upp.

Det blev en fin kväll. Vi grillade och åt och blev påhoppade av några fulla tjejer som försökte sno åt sig mat, och sen började det regna och vi gick in för att spela spel. Först spelade vi frågesportsspel och det var kul trots att jag inte kunde komma på vad hon-som-vägrade-sätta-sig-på-bussen hette eller vad Big Mac heter på franska (De rätta svaren var förstås Rosa Parks och Le Royale) och efter det blev det Pictionary vilket var ännu roligare.
Någonstans mellan ett och två kom jag och Maria plötsligt på att det hade blivit 1:a Maj och att vi borde demonstrera mot något. Valet föll på Monaco. Vi skrev alltså "Mot Monaco" på ett papper och gick runt i lägenheten och deklamerade vårt budskap. Jag tror inte vår lilla demonstration fick någon större effekt men det kändes ändå bra i hjärtat.

Vaknade vid sju på morgonen och mådde extremt dåligt. Gick ut i badrummet och spydde en gång och lyckades sen till slut somna om och sov vidare i några timmar. När jag återigen vaknade så mådde jag betydligt bättre. Vi samlades i köket och åt en stadig frukost, solen sken in genom fönstret och allt kändes väldigt behagligt.
Ägnade en stund åt att tillsammans med Maria planera för det poesifanzine som vi har tänkt ge ut någon gång. Vi började skriva ett förord också men kom inte så långt innan det var dags att gå ner på stan. På vägen till tågstationen gick vi förbi såväl boulespelare som ett litet demonstrationståg.
Tågresan till Stockholm var smärtfri, men när jag satte mig på X2000-tåget till Karlstad märkte jag att jag återigen började må dåligt. Jag vet inte om det var bakfyllan som fortfarande hängde kvar eller om det berodde på att jag åkte baklänges och att tåget skakade så mycket. Kanske båda delarna. I alla fall tänkte jag att det nog var bäst att få någonting i magen så jag gick till restaurangvagnen för att köpa en macka och stötte på Livija. Men samtidigt som vi stod och pratade kände jag att magen snurrade och fick springa in på en toalett och spy igen. Därefter mådde jag återigen mycket bättre.


Under promenaden från Marias lägenhet till stationen kom jag på att jag tycker om Uppsala väldigt mycket. Det är lite synd att jag inte hann vara där längre och se mer av stan, men det får väl bli någon annan gång. Jag tror jag har skrivit det här någon gång tidigare men det kan vara värt att upprepas: jag tycker om städer som bär på en historia. Städer som man kan vandra runt i och känna att man är en del av någonting större. Stockholm är ju rätt fantastiskt på det sättet. Varenda liten gränd i Stockholm finns ju beskriven i böcker av Per-Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg och varenda krog har besjungits av Bellman och Taube. Men det finns mycket som jag ogillar med Stockholm också.
Karlstad däremot känns så... historielös. Om det finns en historia om Karlstad så är den säkert väldigt tråkig. Det finns säkert sämre städer att bo i än Karlstad, men nästan alltid när jag har varit på utflykt någonstans får jag en längtan efter att flytta iväg.

Nu är jag i alla fall hemma hos mina föräldrar och håller på att skriva på en hemtenta som förmodligen kommer få titeln Om utanförskap och elitism i Bruno K. Öijers "Märkt" och Kents "Dom Andra".
Oerhört pretentiöst förstås, men det är ju sån jag är. Det hoppas jag att ni har märkt.