Uppsala - vi kan väl vara du med varann?

Fick ett SMS från Maria för en vecka sen där hon frågade om jag ville komma över till Uppsala och fira valborg. Och det ville jag ju, så i onsdags satte jag mig på tåget och for iväg.
På Centralen i Stockholm stötte jag helt oförhappandes på min gamle gymnasiekamrat Petter. Vi hann bara prata några minuter innan Petter fick syn på vår gemensamme vän Tobias N. som kom knallandes uppför samma trappa som jag hade kommit knallandes uppför. Det visade sig att jag och Tobias hade suttit på samma tåg och att han precis som jag var på väg till Uppsala för att fira valborg. Det är som Jocke Berg sjunger: "Cirkeln sluts igen/Vid ringen på Centralen".
Ännu lustigare blir det om jag också nämner att jag stötte på Livija på tåget när jag var på väg tillbaka till Karlstad.

Jag och Tobias klev på tåget till Uppsala tillsammans men hamnade på olika platser eftersom tåget var helt packat med folk som skulle till Uppsala för att fira valborg. Lika packat var det på stationen men jag lyckades i alla fall hitta Maria, Julie, Björn samt Björns kompis Viktor i vimlet. Vi hälsade och begav oss sedan hem till Maria och Björn. På vägen åkte vi förbi Slottsbacken där studenterna flockades som flugor kring en bajskorv.
När vi kommit upp till lägenheten värmde jag några fiskpinnar och lite potatis och åt eftersom jag var jättehungrig medan de övriga började förbereda maten som vi skulle grilla senare. Samtidigt började vi dricka lite och efter en stund dök även Maria och Julies kompis Sammie upp.

Det blev en fin kväll. Vi grillade och åt och blev påhoppade av några fulla tjejer som försökte sno åt sig mat, och sen började det regna och vi gick in för att spela spel. Först spelade vi frågesportsspel och det var kul trots att jag inte kunde komma på vad hon-som-vägrade-sätta-sig-på-bussen hette eller vad Big Mac heter på franska (De rätta svaren var förstås Rosa Parks och Le Royale) och efter det blev det Pictionary vilket var ännu roligare.
Någonstans mellan ett och två kom jag och Maria plötsligt på att det hade blivit 1:a Maj och att vi borde demonstrera mot något. Valet föll på Monaco. Vi skrev alltså "Mot Monaco" på ett papper och gick runt i lägenheten och deklamerade vårt budskap. Jag tror inte vår lilla demonstration fick någon större effekt men det kändes ändå bra i hjärtat.

Vaknade vid sju på morgonen och mådde extremt dåligt. Gick ut i badrummet och spydde en gång och lyckades sen till slut somna om och sov vidare i några timmar. När jag återigen vaknade så mådde jag betydligt bättre. Vi samlades i köket och åt en stadig frukost, solen sken in genom fönstret och allt kändes väldigt behagligt.
Ägnade en stund åt att tillsammans med Maria planera för det poesifanzine som vi har tänkt ge ut någon gång. Vi började skriva ett förord också men kom inte så långt innan det var dags att gå ner på stan. På vägen till tågstationen gick vi förbi såväl boulespelare som ett litet demonstrationståg.
Tågresan till Stockholm var smärtfri, men när jag satte mig på X2000-tåget till Karlstad märkte jag att jag återigen började må dåligt. Jag vet inte om det var bakfyllan som fortfarande hängde kvar eller om det berodde på att jag åkte baklänges och att tåget skakade så mycket. Kanske båda delarna. I alla fall tänkte jag att det nog var bäst att få någonting i magen så jag gick till restaurangvagnen för att köpa en macka och stötte på Livija. Men samtidigt som vi stod och pratade kände jag att magen snurrade och fick springa in på en toalett och spy igen. Därefter mådde jag återigen mycket bättre.


Under promenaden från Marias lägenhet till stationen kom jag på att jag tycker om Uppsala väldigt mycket. Det är lite synd att jag inte hann vara där längre och se mer av stan, men det får väl bli någon annan gång. Jag tror jag har skrivit det här någon gång tidigare men det kan vara värt att upprepas: jag tycker om städer som bär på en historia. Städer som man kan vandra runt i och känna att man är en del av någonting större. Stockholm är ju rätt fantastiskt på det sättet. Varenda liten gränd i Stockholm finns ju beskriven i böcker av Per-Anders Fogelström och Hjalmar Söderberg och varenda krog har besjungits av Bellman och Taube. Men det finns mycket som jag ogillar med Stockholm också.
Karlstad däremot känns så... historielös. Om det finns en historia om Karlstad så är den säkert väldigt tråkig. Det finns säkert sämre städer att bo i än Karlstad, men nästan alltid när jag har varit på utflykt någonstans får jag en längtan efter att flytta iväg.

Nu är jag i alla fall hemma hos mina föräldrar och håller på att skriva på en hemtenta som förmodligen kommer få titeln Om utanförskap och elitism i Bruno K. Öijers "Märkt" och Kents "Dom Andra".
Oerhört pretentiöst förstås, men det är ju sån jag är. Det hoppas jag att ni har märkt.