Jag tycker, som trogna läsare av den här bloggen säkert redan vet, väldigt mycket om Bruno K. Öijers poesi. Jag tycker så mycket om den att jag valde en av hans dikter till min jämförande analys i förra veckan. Jag tycker också om de svar han ger i olika intervjuer. Han verkar vara en skön person helt enkelt. Vad jag däremot inte står ut med är hans sätt att framföra sina dikter på.
Jag har verkligen försökt. Jag har ansträngt mig för att förstå varför han läser som han gör och vad det får för effekt. Men tyvärr alltså. Jag kommer bara till slutsatsen att han förstör sina egna dikter när han läser dem.
Jag kan eventuellt tänka mig att vissa av hans dikter kan vinna på att man läser dem släpigt och betonar vissa ord, men i många blir det bara löjligt och klychigt.
Det är lite samma sak som med Bob Dylan. Jag tycker i och för sig att Dylan är en fantastisk sångare för det mesta. Men ibland har han ju ett sätt attt sjunga sina gamla låtar på som gör att man bara vill ruska tag i honom och skrika: "Vad fan håller du på med?!"
Så snälla Bruno, bara för att du gillar Dylan behöver du väl inte försöka härma det som är dåligt med honom. Det räcker väl med att du försöker se ut som honom.
Men jag är ju inte den som är den så jag tänkte låta er avgöra själva. Först texten till en dikt, som jag i och för sig inte tycker hör till hans allra bästa men som är ändå är rätt bra, tagen ur diktsamlingen Dimman av allt från 2001 och därefter ett Youtube-klipp där han läser samma dikt till en musikvideo. Välj själva vad ni föredrar.
*
vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det satte sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha! Håller helt med. Den enda erfarenhet jag har av Bruno K. Öijers dikter är från bilden i nian då vi skulle gestalta en halv dikt genom att måla en bild till varje rad. Vi fick se en liten film när han läste den och när han började läsa hörde man kvävda fnissningar från hela klassrummet, och innan han var klar satt vi och gapskrattade. Kanske han egentligen är komiker förklädd till poet? Jag kommer inte ihåg vad det var för dikt, men mina teckningar föreställde bland annat någon som deklarerade något på en kulle och en kudde med en bård av spöken som viskade till personen, vet du vad det skulle kunna vara?
Det låter som en väldigt rolig uppgift i alla fall. men jag kan tyvärr inte komma på vad det skulle kunna vara för dikt.
Skicka en kommentar