Håkan vs. Pink - 1-0

Att första låten, Tro och tvivel, på Håkans nya skiva slutar med ett piano-outro som är plankat från Springsteens Backstreets är ju egentligen inte så förvånande. Inte heller att Dom fyra årstiderna doftar The Clash eller att han droppar Nationalteatern i Zigenarliv Dreamin´. Håkan har ju aldrig gjort någon hemlighet av att han är nere med gubbrocken, precis som att han aldrig har hymlat med att han älskar samba och Evert Taube.
Något som däremot är lite förvånande är att pianoslingan i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger låter lite som Pinks Don't let me get me. Jag tänkte redan när jag hörde den första gången att det lät lite bekant på något sätt, men kunde inte riktigt placera vad det var. Men vid andra eller tredje lyssningen kom jag på vad det var. Sen såg jag att även Johan Rylander på GP har uppmärksammat det.
Det kan ju förstås vara omedvetet, men ändå. Och att Håkan lyckas förvandla något så vedervärdigt som Pink till något så vackert som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" säger en del om vilken fantastisk artist han är.

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Bättre än så kan man inte säga det.

Om himlen finns är jag förlorad

Klockan är 03:13 och jag kan som vanligt inte sova.

Jag har ägnat en stor del av dagen åt att läsa om Pär Lagerkvists liv och författarskap. Och jag måste säga att ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag av honom och intresserad av att läsa fler böcker än de jag hittills läst (Dvärgen, Sibyllan och novellsamlingen Onda Sagor).
Ett centralt tema i Lagerkvist böcker är ju, som ni kanske vet, det religiösa tvivlet, sökandet efter en mening och längtan tillbaka till barndomens trygghet.
Jag har själv aldrig varit kristen men jag kan verkligen identifiera mig i de där känslorna. Jag vill ju också tro på nåt. Jag vill att det ska finnas nåt som kan vägleda mig, nåt som kan berätta för mig hur jag ska göra, nåt som jag kan känna trygghet i.
Det kanske är kärlek jag söker. Det är väl det och det skulle vara löjligt att påstå att jag inte tror på kärleken för det gör jag ju och jag ser ju bevis på den varenda dag men det är bara det att... jag har så svårt att landa i den. Jag har så svårt för att känna mig trygg ens i kärleken.

På min gravsten ska det stå: "Han gjorde så gott han kunde."
Och mer än så kan ingen bli.

We'll never be impossible like the parakeets in Istanbul

En av de saker som jag gillar mest med Jens Lekman är att han har spelat in en massa låtar som bara går att höra på obskyra ep-skivor utgivna i några hundra exemplar. Och att en del av de låtarna faktiskt hör till det bästa han har spelat in.
Ibland funderar jag på att ägna livet åt att få en komplett Jens Lekman-samling. Alltså försöka få tag på ett exemplar av alla demoskivor, samlingsskivor, splitsinglar, ep-skivor och så vidare där Jens medverkar. Det känns som ett tillräckligt ambitiöst livsmål.

I alla fall, det som jag egentligen tänkte skriva var att det går att höra en livespelning med Jens från Istanbul här. Det verkar ha varit en fullstängt magisk kväll. Bara en sån sak som att han inleder med den sanslöst vackra låten om parakiterna i Istanbul är tillräckligt för att jag skulle vilja hugga av högerarmen för att ha varit där.