Tompa Trana

Som så många andra kom jag för första gången i kontakt med Tomas Tranströmer på gymnasiet. Jag tror att vi fick läsa några av hans haikuer (haikus?) på svenskan och jag var väl måttligt imponerad. Det dröjde till året efter gymnasiet då jag läste en skrivarkurs och skulle skriva en recension av hans diktsamling "Det vilda torget" som jag började ta till mig hans poesi på allvar. Fortfarande tycker jag det är en av de bästa diktsamlingar som har skrivits (eller "som jag har läst" kanske jag borde skriva, jag har ju förstås inte läst mer än någon promille av alla diktsamlingar som finns).

Det som främst är fascinerande med Tranströmer är hur han använder bilder som känns både nya och samtidigt helt självklara. De flesta människor som har någon fantasi kan använda metaforer eller liknelser för att förmedla en känsla, men väldigt ofta känns det krystat eller klyschigt. Men Tranströmer kan till exempel skriva:

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Och trots att det kan verka högstämt och pretentiöst så är det samtidigt så rent och så vackert. Oftast krävs inga förkunskaper, bara ett öppet sinne och det är väl också därför han har blivit så populär.

Att Tranströmer nu får nobelpriset tror jag framförallt är bra eftersom det kommer leda till att fler kommer läsa och ta till sig hans dikter. Kanske kan det till och med leda till ett uppsving för svensk poesi överlag. För hans egen del tror jag faktiskt inte att han bryr sig så mycket. Fast det vet jag ju förstås inte. Eftersom Tranströmer lider av en stroke sedan 20 år tillbaka och all hans kommunikation med omvärlden sker genom hustrun Monica så är det svårt att veta särskilt mycket alls om vad han tycker och tänker. Enligt vissa av de artiklar som publicerades efter tillkännagivandet verkade han väldigt glad och enligt andra verkade han inte ens ha förstått vad som hänt.
Hur som helst kommer han förmodligen aldrig att skriva poesi igen och det är förstås väldigt tråkigt. Men jag kommer alltid att bära med mig hans samlade dikter. Mellan pärmarna ryms ett eget universum som är både vackert och ödsligt. En plats där man kan söka tröst, låta sig inspireras eller bara vila. Och det är gott nog.

Torsten och historien om älgen

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om min uppsatshandledare, Torsten. Det finns mycket att berätta om Torsten. Till att börja med så har han ett sjukt bra minne. Han är den enda person jag känner som kan recitera långa stycken ur Illiaden och Odyssén. Utantill. På grekiska. Själv säger han att detta otroliga minne beror på att han åt så mycket fiskleverolja som barn.
Några personer jag känner säger att de har sett Torsten gå runt på stan sent på natten med en sovsäck i handen. Kanske tycker han om att sova utomhus ibland, eller så kanske han snarkar så mycket att han inte får lov att sova inomhus för sin fru. Hans fru är förresten grekiska och när de har semester brukar de bege sig till någon ö i den grekiska arkipelagen där de ägnar dagarna och nätterna åt att läsa grekisk poesi högt för varandra. Det låter väldigt romantiskt tycker jag.

Torsten är också god vän med poeten Tomas Tranströmer och den kanske roligaste historien handlar om när Torsten var och hälsade på Tranströmer en gång. Efter att ha druckit några glas tillsammans blev Torsten trött och lade sig för att vila på Tranströmers soffa. När han vaknade fick han syn på någonting som rörde sig ute i trädgården. Torsten tyckte att det såg ut som en älg som rörde sig därute. Han klev upp ur soffan, gick fram till fönstret och gnuggade sig i ögonen. Då såg han att det inte alls var någon älg som gick runt i Tranströmers trädgård. Det var bara Horace Engdahl, den gamle räven. Varför Horace Engdahl smög runt i Tomas Tranströmers trädgård utklädd till älg förtäljer inte historien. Personligen tycker jag nog inte att Horace är jättelik en älg, men det kanske finns andra som är av annan åsikt. Därför tänkte jag avsluta det här inlägget med ett litet test.

Tycker ni att Horace Engdahl ser ut som en älg?

Tompa Trana

Jag har läst en hel del Tomas Tranströmer de senaste dagarna. Tranströmer är ju liksom Karin Boye, Gustav Fröding, Sonja Åkesson, Bruno K. Öijer och några andra en av giganterna inom svensk poesi och brukar uppskattas även av folk som inte läser så mycket poesi. Vilket är lite konstigt, för mycket av det han skriver är allt annat än lättillgängligt. Det är klart, några av hans diktsamlingar är mer lättillgängliga än andra, i synnerhet Det vilda torget från 1983 brukar många hålla högt och det var också den jag fastnade för först.
Men gräver man lite djupare så ser man att även de dikter som verkar mest ogenomträngliga ändå kan vara väldigt fascinerande. Jag kan inte påstå att jag "förstår" allt som Tranströmer skriver men det är ändå alltid en njutning att läsa hans dikter eftersom de ofta har en skön rytm och ett fantastiskt bildspråk.

Jag har också läst en analys av två av hans dikter, närmare bestämt Sång och Elegi, två dikter i slutet av hans första diktsamling, 17 dikter från 1954. Analysen är skriven av Peter Hallberg och ingår i hans ganska omfattande bok Diktens bildspråk.
Jag är, som jag säkert har sagt tidigare, extremt kluven till diktanalys. Det känns ibland som att mycket av magin försvinner när man börjar dissekera en dikt. Det är lite som att köpa Rubiks kub och sen be någon att lösa den åt en.
Men samtidigt är det också så att en välskriven analys kan få en att upptäcka saker som man inte har sett tidigare utan att för den skull förklara dikten fullkomligt. Jag skulle till exempel inte ha en aning om att Tranströmer anspelar på en novell av H.G. Wells i en av sina dikter, men Peter Hallberg visar att han gör det och att han dessutom gör det på ett väldigt snyggt sätt. Tranströmer skriver ju också oerhört komprimerat och det känns som att väldigt mycket går förbi om man inte vet hur man ska närma sig hans dikter.

Ibland känns det också som att Tranströmer förväntar sig att de som läser hans dikter ska ha en oerhört bred litterär allmänbildning, så de kan se vad det är han anspelar på. Men jag tror att man kan få ut mycket av att läsa de här två dikterna även utan att veta något om Kalevala och H.G. Wells. Det kanske är så att poesi inte handlar så mycket om att förstå som att se och höra.

Slutligen, ett citat ur Elegi som jag tycker är helt briljant:

"Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita knutar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den döde jättens närvaro"