Way Out West 2010

Så var ännu en Way Out West-festival över, den fjärde i ordningen och den tredje för min del (jag har bara missat första året). Ännu en gång har jag sett en massa fantastiska spelningar och haft en väldigt trevlig festival. Det som gör Way Out West nästan unik i Sverige och anledningen till att jag går på den år efter år trots att jag egentligen inte är så förtjust i stadsfestivaler är ju att arrangörerna har en sådan otrolig fingertoppskänsla när det gäller att boka bra artister. Även de artister som jag inte har lyssnat på tidigare brukar jag nästan alltid bli positivt överraskad av.

Fredagen inleddes med Jens Lekman. Eftersom jag aldrig hade sett honom förut så var det en konsert som jag såg fram emot extra mycket. Det var en fin konsert där han blandade gamla klassiker med nya låtar. Bland de nya tycker jag att "The End Of The World Is Bigger Than Love" sticker ut. En låt som är både sorglig och hoppfull på samma gång. Det var förstås även trevligt att höra "Black Cab", "A Sweet Summer Night On Hammer Hill" och den avslutande "Jag tyckte hon sa lönnlöv" (den svenska versionen av Maple Leaves). Kanske inte den konsert som jag kommer tänka tillbaka på mest från festivalen men just sådär innerlig och vacker som jag alltid har tänkt mig att en Jens Lekman-konsert måste vara.
Därefter såg jag i tur och ordning Panda Bear, Beach House, Soundtrack of Our Lives, lite av The National, Iggy & The Stooges, Jónsi och M.I.A.
Panda Bear spelade förstås alldeles för tidigt på dagen för att hans suggestiva och drömska musik skulle komma till sin rätta. Men det funkade om man blundade.
Beach House var bra, men ingen sensation. Känns som att det skulle ha funkat nästan lika bra att lyssna på skiva som att se live.
TSOOL var också första gången jag såg trots att jag har lyssnat på dem i perioder sedan början av gymnasiet. Det var vackert och fint samspel med symfoniorkestern. Men riktigt magiskt blev det bara i den gamla hiten "Instant Repeater '99" och "A Lonesome Summer Dream".
The National lät bra på håll, men jag var vid det tillfället lite för trött i benen för att orka stå upp och se en till konsert.
Iggy & The Stooges var väl ungefär som man förväntade sig. Ändå är det svårt att inte förvånas att den 63-årige Iggy Pop fortfarande verkar ha mer energi i kroppen än del flesta 20-åringar. Jag tror inte det är någon som tycker att hans ådriga överkropp ser särskilt sexig ut längre, men jag tycker ändå att han ska ha cred för att han vägrar att sluta leka rockstjärna trots att han är alldeles för gammal.
Jónsi var utan tvekan fredagens bästa konsert. Jag såg Sigur Rós för två år sen och blev ganska besviken. Hade därför inga jättehöga förväntningar på Jónsi, i synnerhet som jag har tyckt att hans solomaterial har varit sämre än det han har spelat med >Sigur Rós. Men det var oerhört stämningsfullt och vackert från första till sista tonen. Att han spelade precis i skymningen och att bakgrundsfilmerna var väldigt fina kan säkert ha bidragit till detta men framförallt var det musiken.
M.I.A. var förstås en upplevelse att se. Allt var långtifrån bra, men en del var å andra sidan benkrossande bra. Efter en ganska seg inledning kom hon slutligen in på scenen och levererade sitt revolutionspotpurri bestående av electropop, hiphop, r'n'b, punk och alla andra upptänkliga genrer. Ibland blir det lite för mycket åt r'n'b eller techno-hållet för min smak. Föga förvånande tycker jag bäst om de poppigaste låtarna, typ Paper Planes. Men M.I.A. vore förstås inte M.I.A. om hon inte rörde ihop allting och jag tror det är därför som så många älskar henne.
Kvällen avslutades i Annedalskyrkan där jag såg Basia Bulat och Taken By Trees. Två väldigt vackra konserter, trots att jag var så trött att jag höll på att somna nästan hela tiden.


Den stora konserten på lördagen var förstås Håkan Hellström. Men innan dess hann jag med att se The Drums, Girls, Radio Dept och delar av Shout Out Louds, Anna Ternheim och Pavement.
The Drums såg framförallt snygga ut, musiken var kanske inte fullt lika bra men ändå en habil konsert.
Shout Out Louds har jag aldrig riktigt fattat grejen med. De har ett knippe bra låtar men också en hel del som låter ganska tråkigt.
Girls var grymma. Jag stod ett tag och funderade på vad som gör dem så bra och kom fram till att det nog är så enkelt som att de har bättre låtar än de flesta andra band i samma genre. Bättre melodier och mer känsla i arrangemangen. Bra skit helt enkelt.
Jag tänker ibland att jag kanske är lite orättvis mot Anna Ternheim. Det känns ofta som att hennes musik är lite för duktig och tråkig men en del av hennes låtar är ju faktiskt riktigt bra. Dock är det verkligen inte musik som gör särskilt bra på en festivalscen i solsken klockan fyra på eftermiddagen. Det var samma sak när jag såg henne på Arvikafestivalen härom året, musiken kommer inte till sin rätta. Men jag tyckte ändå att det var kul att hon spelade en svensk cover på Arcade Fires fantastiska "My Body Is A Cage" som var nästan lika bra som orginalet. Tyvärr missade jag den stora överraskningen, när Henrik Berggren kom in på scenen och sjöng med i "Shoreline", eftersom jag hade sprungit iväg till Radio Dept då.
Jag förstår inte de som gnäller om att Radio Dept. är dåliga live. Själv tycker jag faktiskt att de är ännu bättre live än på skiva. De var också mycket bättre än på Arvikafestivalen, kanske för att responsen från publiken var betydligt bättre här.
Pavement har aldrig betytt jättemycket för mig. Jag tycker att de är bra men jag har lite svårt att förstå de som blir jättelyriska. Kanske krävs det bara att jag lyssnar mer på dem för att kunna ta det till mig.

Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än vad jag kan komma ihåg. Men jag har aldrig tidigare sett honom framföra "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"-skivan från början till slut. Det var anledning nog att se fram emot den konserten. Ingen skiva har någonsin betytt mer för mig än vad den har gjort. Det är jag förstås inte ensam om att tycka, men bara för att väldigt många älskar något väldigt mycket så behöver det inte betyda att det är mindre bra.
Jag och Joakim tänkte först att vi skulle försöka stå längst fram men insåg efter ett tag att vi är för gamla för sånt. Istället stod vi cirka tio meter från scenen, vilket ändå var ganska långt fram.
Det mesta var precis som man kan förvänta sig - matroskostymerna satt som dom skulle och det var allsång och dans och skrik och tårar. Man kan kanske tycka att det är löjligt att Håkan fortfarande sjunger om misslyckade utekvällar och tjejer som han varit kär i men inte vågat fråga chans på när han är en 36-årig och stadgad tvåbarnspappa. Men egentligen är det väl inte konstigare än att Iggy Pop hoppar runt i bar överkropp på scenen. Vad många också glömmer är att Håkan var ganska gammal redan när "Känn ingen sorg..." kom ut och att den kändes ganska nostalgisk redan då.
Det bästa med konserten var kanske ändå att vi fick höra en helt ny låt, specialskriven för detta tillfälle och som han sa att aldrig skulle framföra live igen. Jag hoppas att han ljög, eller att han åtminstone spelar in den för den var fantastiskt bra.

Efter att Håkan-spelningen var slut dissade vi både Lykke Li och Chemical Brothers för att vi ville komma in på Jazzhuset och var rädda för att det skulle vara enorm kö om vi kom dit senare.
Vi hade inte behövt oroa oss. Vi var nästan där först av alla och en timme efter att vi hade kommit dit var det fortfarande nästan tomt. Jag är fortfarande lite bitter för att jag missade Christopher Sander som spelade i Annedalskyrkan sent på natten, men å andra sidan fick jag se två andra riktigt bra spelningar med Anton Kristiansson och EF. Den förstnämnda var så bra att jag skickade ett sms till flera kompisar efter spelningen där jag skrev: "Jag har sett popens framtid och han heter Anton Kristiansson". Såhär i efterhand var det kanske en aning överdrivet, men just där och då kändes det faktiskt så. Anton Kristiansson är mest känd för att ha snott riffet i en känd Broder Daniel-låt och lagt på lite rap om ångesten och ensamheten i Göteborg. Det kunde ha blivit väldigt dåligt och jag gillar ju inte ens rap, men på något sätt blir det riktigt bra. I alla fall live, jag har lyssnat lite på inspelningarna av "Lilla London" och "Du är knark" och jag tycker inte alls att det är samma grej. Det kan väl ha lite att göra med graden av fylla också kan jag gissa.
EF lät som de sista fem minuterna av Jónsi-konserten - ett postrockigt mangel från början till slut. Vissa kanske uppfattar det som monotont och tråkigt men jag älskar det.

Det känns lite tråkigt att säga men trots allt var nog ändå Håkan Hellström festivalens höjdpunkt. Här är en video med den nya låten, inspelningen gör den förstås inte rättvisa, men ni kanske ändå kan få en hint om hur bra det var.

Skägg out west

Jag var på Way Out West i helgen och kunde konstatera att det är skägg som gäller i år igen. Förra året hette skäggen Fleet Foxes, Iron & Wine och Christian Kjellvander. I år hette de Bon Iver, Band Of Horses och Wilco (nu kanske någon besserwisser påpekar att ingen av medlemmarna i Wilco har skägg. Men skägg är som bekant inte någonting man har utan någonting man är. Vissa föds till skägg, andra blir det efterhand).
Jag måste säga att jag är lite skeptisk till hela den här trenden av skäggiga män med flanellskjorta och stövlarna djupt i den amerikanska myllan. Förvisso tycker jag att både Bon Iver och Fleet Foxes är rätt bra, men inte SÅ bra som vissa försöker få oss att tro.

Nog om detta. Även utan skäggen så är Way Out West förmodligen Sveriges trendängsligaste festival. Jag kan se framför mig hur det går till på deras bandbokningsmöten:
"Okej, nu har vi fått med de hetaste indiebanden, vad behöver vi mer?"
"Släng in lite afrikansk musik också för att visa att vi har koll på sånt."
"Ja och lite hiphop."
"Olle Ljungström då?"
"Är inte han jävligt mycket 90-tal?"
"Jo men han har ju släppt ny platta nu och det har kommit en film om honom."
"Åh fan, ja men då tar vi med honom också."

Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Jag gillar ju nästan varenda band som spelar på Way Out West och tycker att det är Sveriges i särklass bästa festival. Det är bara så tacksamt att driva med den.

Så, vad var bäst respektive sämst undrar ni förstås?

Bäst var utan tvekan Robyn, Glasvegas, Olle Ljungström och Final Fantasy. Sämst var kanske Band of Horses (några bra låtar, men i övrigt... nja), Arctic Monkeys (jag såg iofs bara 20 minuter men snacka om överskattat band) och Antony tillsammans med Göteborgs filharmoniker. Den sistnämnda spelningen hade jag faktiskt sett fram emot, men såhär i efterhand måste jag säga att det var ett ganska stort magplask. Man vill ju tycka om Antony. Han är ju som en stor och känslig nallebjörn. Men just den där ödmjukheten och snällheten kan också bli ganska provocerande. Kanske för att han är så himla pretentiös och inte har någon självdistans. Dessutom blev det aldrig riktigt så där fint och känslosamt som jag trodde att det skulle bli.
De tråkigaste missarna var Loney, Dear (valde bob hund på Kulturkalaset istället), Bon Iver (valde Sean Kuti istället) och Patrick Wolf (försov mig).
På lördagnatten köade jag utanför Annedalskyrkan i en och en halv timme bara för att få se First Aid Kitt och Final Fantasy. First Aid Kitt hann jag bara se några låtar med (vilket i och för sig inte gjorde så jättemycket eftersom jag såg dem på Arvikafestivalen). Final Fantasys spelning fick jag dock se i sin helhet och förutom lite tekniskt krångel i början så var den sagolikt bra. Nästan så att det var värt att köa så länge som jag gjorde.

Så det var min festival. Hur var din?
(Jag har lärt mig av min syster att man ska avsluta varje blogginlägg med en fråga).

Way Out West

Way Out West är nästan lite för bra för att det ska vara sant. För det första tycker jag det är rätt skönt med en festival där man slipper sova i tält på en grisig camping och istället kan gå hem och lägga sig i en säng. För det andra är Slottsskogen en alldeles ypperlig plats att ha en festival på, centralt men ändå lite lummigt. Man skulle i och för sig kunna klaga på att det är ett så litet område och därmed en väldig trängsel och på de hutlösa matpriserna i öltältet. Men det är väl sånt man får leva med antar jag och jag kan inte påstå att det förstörde min festivalupplevelse nämnvärt.

Men viktigast på en festival är förstås att det är bra band som spelar, och Way Out West line-up får de flesta andra svenska festivaler att framstå som väldigt tråkiga. På en festival med så många bra band så är det klart att man missar en del som man egentligen hade velat se. Men jag tycker ändå att jag lyckades pricka in det mesta som jag hade planerat att se. Här följer en liten genomgång av de spelningar jag såg, håll till godo.

Fredag

Iron & Wine - Linné 15.15
Vi anlände till festivalområdet strax innan tre på fredagen och såg lite av Christian Kjellvander innan vi begav oss bort till Linnétältet för att se på Iron & Wine. Det lilla jag såg av Kjellvander tyckte jag lät rätt sömnigt, men så är jag ju inte heller något större fan av honom.
Iron & Wine var lite av en besvikelse faktiskt. Ljudet drunknade lite i all bas och det blev lite för mycket psykadeliskt flumm och för lite vackra harmonier för min smak. Ändå en helt okej konsert men inte så mycket mer.

The Sonics - Linné 17.00
Jag vet inte så mycket mer om The Sonics än att de var osedvanligt hårda för sin tid och att varenda band påstår att de har influerats av dem. Och det kan man ju förstå när man hör dem. Det är klassisk garagerock som inte alls låter mossigt utan väldigt vitalt. Det enda som är lite mossigt är saxofonisten/sångarens mellansnack. Det hade de gärna kunnat skippa, men i övrigt är det exemplariskt.

Sonic Youth - Azalea 19.20
Jag kan ibland tycka att gitarrer som låter som om de håller på att slitas i stycken är det vackraste ljudet som finns. Men under Sonic Youths spelning blir jag mest trött. Jag vet inte om det beror på Sonic Youth eller på mig. Det är möjligt att jag hade tyckt att det hade varit en fantastisk spelning om de hade spelat vid något annat tillfälle då jag varit mer upplagd för det.

Grinderman - Flamingo 20.30
Jag var nog inte särskilt upplagd för Nick Caves grottrock heller, men en bit in i konserten började jag gilla det mer och mer. Man kan inte förneka att Nick Cave ser jävligt hård ut, med uppknäppt skjorta och mustasch. Som Clint Eastwoods motståndare i någon gammal Westernrulle (Cave har ju också, passande nog, skrivit både manus och musik till den bästa "westernfilmen" i modern tid - "The Proposition".

Sigur Rós - Azalea 21.40
Jag har lyssnat på Sigur Rós ända sedan mitten av gymnasiet och de har, i alla fall i perioder, betytt väldigt mycket för mig. Därför kan ni ju kanske gissa att jag såg fram emot den här spelningen väldigt mycket. Och under såna premisser är det ju lätt hänt att man blir lite besviken. Trots att Sigur Rós slår på stora trumman med blåstrio och körsångare så berör det mig aldrig lika mycket som det har gjort på skiva. Förutom möjligtvis i Hoppipolla. Jag tycker förstås inte att det är lika illa som Markus Larsson på Aftonbladet. men en så oförglömlig spelning som jag trodde att det skulle bli blev det tyvärr inte.

Broder Daniel - Flamingo 22.50
Jag var lite rädd för att Broder Daniels sista spelning skulle bli alldeles för sentimental. Typ att de skulle ha haft med sig en stråkkvartett på scenen och spelat alla låtar i akustiska versioner samtidigt som det visades bilder på Anders Göthberg på en storbildsskärm. Det hade verkligen varit hemskt. Som tur är vet dem bättre och gör i stället en helt vanlig spelning, varken mer eller mindre. Det är klart att det vilar en viss sorgstämning över hela konserten men någonting annat var det väl knappast någon som hade förväntat sig.
Antagligen hade de behövt ha lite längre speltid för att konserten verkligen skulle komma till sin rätt men det är fint ändå. Att Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives och Adam Bolmeus från insomnade Bad Cash Quartet har hoppat in på gitarr respektive bas förstärker också den där känslan man har av att göteborgsscenen är som en enda stor familj. Och när Henrik Berggren säger att Broder Daniel aldrig kommer att dö så tror jag på det. De kommer bli ett lika legendariskt svenskt band som Ebba Grön, om de inte redan är det.

Nina Ramsby & Ludvig Berghe - Annedalskyrkan 01.00
När de flesta skyndade sig iväg för att komma in på klubbarna efter Broder Daniels spelning så promenerade jag upp till Annedalskyrkan för att se Nina Ramsby & Ludvig Berghe.
Jag hinner se tio minuter av Scott Mathew också innan de börjar och det är fantastiskt fint. Ramsbys och Berghes musik är förstås också väldigt vacker. Bara grejen att de spelar i en kyrka inför svettiga, trötta och lätt berusade men ändå väldigt andaktsfulla festivalbesökare tycker jag gör det hela ännu vackrare.


Lördag

José Gonzales - Flamingo 14.00
Jag kom till festivalområdet ganska tidigt på lördagen och såg i alla fall halva Gonzales spelning. det var väl trevligt och så men det hade säkert varit ännu trevligare i en liten inomhuslokal. Inte för att José Gonzales har något större problem med att nå ut till publiken men jag tycker inte riktigt singer/songwriters hör hemma på stora festivalscener.

Kelis - Azalea 15.00
Jag ser lite av Kelis spelning mest för att det är lite coolt att ha sett. Som en äkta hiphopdiva gör hon en försenad entré och sen ägnar hon sig åt att dissa alla i mellansnacket. Det är ganska underhållande men inte tillräckligt bra för att jag ska se hela spelningen. Sällskap och sprit lockar mer.

Frida Hyvönen - Azalea 17.00
Frida Hyvönen spelar i princip bara nya låtar, jag tror inte hon spelar en enda från sin första och mest uppmärksammade skiva. Det är förstås djärvt gjort, men jag saknar ändå lite några gamla örhängen. Annars är det en förvånansvärt rolig konsert med en Frida på glatt och spexigt humör och ett band som helt är klädda i leopard- och zebramönstrade kläder.

Silverbullit - Linné 18.00
Tyvärr kommer jag lite sent och ser i princip ingenting av scenen inne i det smockfulla tältet.
Men jag hör i alla fall att Silverbullit gör en furiöst bra spelning. Nästan lika bra som sist jag såg dem (på Hultsfred för en massa år sen). Och att ingen mindre än Freddie Wadling kommer in på extranumret och sjunger sista låten gör förstås ingenting sämre. Det känns snarare helt logiskt.

Fleet Foxes - Linné 19.45
Fleet Foxes är väl kanske årets mest hypade band. Med rätta förvisso, deras stämsång är ju inte av den här världen. Men jag börjar ändå bli lite trött på alla överord som folk tar till när de ska beskriva Fleet Foxes.
Det är en väldigt fin spelning, så mycket kan jag säga utan att ta i så jag bajsar på mig. Kanske inte festivalens bästa men i alla fall en av de fem bästa.

Håkan Hellström - Flamingo 20.00
För första gången någonsin på festival väljer jag bort Håkans spelning. Det känns lite jobbigt, men med facit i hand gjorde jag nog ändå rätt. Jag har ju sett Håkan en jävla massa gånger, senast på Arvikafestivalen för bara en månad sen, och man vet aldrig när man får chansen att se Fleet Foxes igen. Men jag hinner i alla fall se slutet av Håkanspelningen. Och "Det är så jag säger det" är precis lika magnifik som den var på Arvikafestivalen.

Flaming Lips - Azalea 21.15
De som har sett Flaming Lips en massa gånger säger att den här spelningen inte var så speciell. Men jag som aldrig har sett dem tidigare blir ganska hänförd. Vi får en Wayne Coney i plastbubbla som rullar ut över publikhavet, hoppande teletubbies, konfettiregn, sprudlande glädje, allsång till "Yoshimi Battles the Pink Robots" och en underbar avslutning med "Do You Realize?". Jag är nöjd.

Neil Young - Flamingo 22.15
Efter Flaming Lips var det någon gnällig gubbe som heter Neil Young som spelade. Jag är förmodligen inte rätt person att recensera en Neil Young-konsert. Även fast jag tycker att han är väldigt bra så har jag aldrig lyssnat sådär jättemycket på honom. Vilket däremot större delen av publiken verkar ha gjort.
Men karln är ju trots allt någon sorts legend, och det är en riktigt bra konsert. Särskilt det akustiska partiet i mitten. I jämförelse med andra rocklegendarer som till exempel Bob Dylan låter Young väldigt... ung (ursäkta ordvitsen, jag kanske blev smittad av något i Göteborg).

Hederos & Hellberg - Annedalskyrkan 01.00
återigen valde jag att avsluta kvällen uppe i kyrkan och det gjorde jag alldeles rätt i. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att Hederos & Hellberg gjorde festivalen bästa spelning. Sällan har pianotoner låtit så vackra som när de rinner genomn Martin Hederos händer, sällan har en röst låtit så sprucken och skör som Mattias Hellberg.
När Martin Hederos reser sig från pianot och sätter sig vid orgeln för att framföra Rolling Stones "Shine A Light" är det kanske så nära en religiös upplevelse som jag någonsin kommer komma.

Min lön kommer fem veckor försent!

Trodde för ett ögonblick att jag kanske skulle ha råd att åka på Way Out West ändå. Lönen för jobbandet i slutet av juni gav mer än jag hade förväntat mig. Men så slog det mig plötsligt att det är ju inte juli och augusti som är hyresfria när man bor i studentlägenhet utan juni och juli. Alltså betalade jag ingen hyra i slutet av maj. Alltså ligger det en räkning någonstans hemma i lägenheten som jag har gjort mitt bästa för att förtränga.
Och någon lön för trapprännandet får jag ju inte förrän den 25:e augusti. Fuck that.

När ska världen inse vilken begåvning jag är? Ska man behöva ta livet av sig bara för att folk ska fatta hur fantastisk man är eller vad är det frågan om?

I'm five years ahead of my time. Minst.