Skägg out west

Jag var på Way Out West i helgen och kunde konstatera att det är skägg som gäller i år igen. Förra året hette skäggen Fleet Foxes, Iron & Wine och Christian Kjellvander. I år hette de Bon Iver, Band Of Horses och Wilco (nu kanske någon besserwisser påpekar att ingen av medlemmarna i Wilco har skägg. Men skägg är som bekant inte någonting man har utan någonting man är. Vissa föds till skägg, andra blir det efterhand).
Jag måste säga att jag är lite skeptisk till hela den här trenden av skäggiga män med flanellskjorta och stövlarna djupt i den amerikanska myllan. Förvisso tycker jag att både Bon Iver och Fleet Foxes är rätt bra, men inte SÅ bra som vissa försöker få oss att tro.

Nog om detta. Även utan skäggen så är Way Out West förmodligen Sveriges trendängsligaste festival. Jag kan se framför mig hur det går till på deras bandbokningsmöten:
"Okej, nu har vi fått med de hetaste indiebanden, vad behöver vi mer?"
"Släng in lite afrikansk musik också för att visa att vi har koll på sånt."
"Ja och lite hiphop."
"Olle Ljungström då?"
"Är inte han jävligt mycket 90-tal?"
"Jo men han har ju släppt ny platta nu och det har kommit en film om honom."
"Åh fan, ja men då tar vi med honom också."

Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Jag gillar ju nästan varenda band som spelar på Way Out West och tycker att det är Sveriges i särklass bästa festival. Det är bara så tacksamt att driva med den.

Så, vad var bäst respektive sämst undrar ni förstås?

Bäst var utan tvekan Robyn, Glasvegas, Olle Ljungström och Final Fantasy. Sämst var kanske Band of Horses (några bra låtar, men i övrigt... nja), Arctic Monkeys (jag såg iofs bara 20 minuter men snacka om överskattat band) och Antony tillsammans med Göteborgs filharmoniker. Den sistnämnda spelningen hade jag faktiskt sett fram emot, men såhär i efterhand måste jag säga att det var ett ganska stort magplask. Man vill ju tycka om Antony. Han är ju som en stor och känslig nallebjörn. Men just den där ödmjukheten och snällheten kan också bli ganska provocerande. Kanske för att han är så himla pretentiös och inte har någon självdistans. Dessutom blev det aldrig riktigt så där fint och känslosamt som jag trodde att det skulle bli.
De tråkigaste missarna var Loney, Dear (valde bob hund på Kulturkalaset istället), Bon Iver (valde Sean Kuti istället) och Patrick Wolf (försov mig).
På lördagnatten köade jag utanför Annedalskyrkan i en och en halv timme bara för att få se First Aid Kitt och Final Fantasy. First Aid Kitt hann jag bara se några låtar med (vilket i och för sig inte gjorde så jättemycket eftersom jag såg dem på Arvikafestivalen). Final Fantasys spelning fick jag dock se i sin helhet och förutom lite tekniskt krångel i början så var den sagolikt bra. Nästan så att det var värt att köa så länge som jag gjorde.

Så det var min festival. Hur var din?
(Jag har lärt mig av min syster att man ska avsluta varje blogginlägg med en fråga).