Om medias fyrkantighet och Alex Schulmans elakhet

Media tillåter som bekant inte några komplexa karaktärer. Blondiner med stora bröst är korkade, författare som förekommer i kulturprogram är konstiga särlingar, den autonoma vänstern är livsfarlig för att inte tala om skäggiga män som kommer från mellanöstern... och så vidare.
Ett annat belysande exempel på detta är Alex Schulman. Från att ha varit en av Sveriges kanske mest hatade personer är han nu allas gullegris. Från att ha varit ironisk, kall och cynisk är han nu varm, ärlig och innerlig. Jag har inte följt Schulmans öden och äventyr så jättenoga men när stormen var som störst kring honom så blev även jag förbannad på hans till synes totala brist på empati och psykopatleende. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att roas av hans utfall. En del saker han har gjort är ju när allt kommer omkring riktigt roliga.
För några dagar sen lyssnade jag på hans sommarprogram och kunde inte låta bli att bli lite rörd. Hela programmet (som skulle ha handlat om kvinnorna i hans liv - hans mamma, hans sambo och hans dotter - men som ändå mest kom att handla om hans pappa) var väldigt varmt och fint. I programmet nämnde han även sin medverkan i Babel för ett tag sen då han blev dubbad till författare genom att få en stämpel i pannan. Han sa att det kändes lite jobbigt och pinsamt - varför kunde inte han bli tagen på allvar som andra författare? Jag kan i och för sig förstå honom, men samtidigt har han väl ändå någonstans sig själv att skylla. Lustigt nog verkar han nu själv ha blivit just sådär pretentiös som han tidigare har beskyllt andra för att vara (Marcus Birro till exempel). Eller är allting bara ännu ett ironiskt skämt? När man ser det här radioinslaget så kan man ju börja undra...

Den mest intressanta frågan är dock denna: hur mycket styrs Alex Schulman av media och hur mycket styrs media av Alex Schulman?