Om att få finnas till

"En del människor tycker inte att personer som Conny Nimmersjö ska få finnas till. Och det är just för att det finns människor som tycker att Conny Nimmersjö inte ska få finnas till som bob hund tycker att han ska få finnas till."

Thomas Öberg på Arvikafestivalen.

Arvikafestivalen 2009

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg så var jag på Arvikafestivalen i år för att skriva några artiklar till ARVIKA, det magasin som delas ut till alla besökare och som även kommer att komma ut med ett till nummer till hösten. Det var dock inget större jobb, jag ägnade ca 1-2 timmar om dagen åt intervjuer och annat och resten av tiden var jag ledig. Dessutom är det ju en hyfsat bra merit.
Jag kom dit mitt på dagen i torsdags och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag redan när jag klev av bussen. Sedan släpade jag min som vanligt alltför stora packning ner till ett gymnasium som låg cirka två kilometer från festivalområdet där det var meningen att jag skulle sova. Väl där fick jag dock veta att jag inte hade bokat någon plats, trots att jag mycket väl visste att det var fixat. Till slut lyckades Mikaela, som är vän och redaktör på tidningen, ordna så att jag kunde sova i samma lägenhet som henne. Det innebar att jag fick släpa packningen ytterligare någon kilometer i gassande solsken men i slutänden blev det nog ändå bättre.

Den första artist jag såg var James Yuill som jag innan bara hade hört några få låtar av på Myspace. Tyvärr var det en ganska tråkig spelning, flera låtar hade vackra melodier men de tenderade att drunkna i den elektroniska bakgrunden. The Sounds har jag aldrig gillat och det lilla jag hörde av deras spelning på festivalen fick mig inte att ändra åsikt. Visst, de har väl gjort en och annan catchig melodi men de känns lite som med Backyard Baies - ett band för de som tycker att tatueringar och riffiga gitarrer är det tuffaste som finns. Jag tycker bara att det är extremt töntigt.
Såg sedan på Casiokids, ett norskt blipp-blopp-band vars spelning började väldigt bra med en dansande björn på scenen och två jättestora ansiktsmasker (jag menar, vad kan gå fel med ett sånt upplägg?). Fast i längden blev låtarna en aning tjatiga.

Efter detta var det dags för mitt första jobb på festivalen vilket gick ut på att intervjua ett gäng pensionärer. Det var riktigt kul, pensionärerna var snälla och trevliga och verkade nog tycka att det var lite häftigt och spännande att vara på festival. I och för sig är det väl inte så speciellt med pensionärer på en festival idag som det kanske var för en 10-15 år sen. De artister som säljer mest skivor och konsertbiljetter nuförtiden är ju allt som oftast i pensionsåldern. Tillsammans med dem lyssnade jag först lite på Mando Diao och därefter på Detektivbyrån. I synnerhet de sistnämnda verkade de uppskatta. Jag tycker det finns något väldigt fint i att såväl pensionärer som indiepopare gillar Detektivbyrån, det säger en del om deras musik. Även jag tyckte det var en fin spelning, tyvärr kunde jag inte se hela eftersom PRO-gänget bestämde sig för att gå därifrån efter ett tag.
Avslutade kvällen med att se delar av Mars Voltas och Röyksopps konserter, samt hela Parkens. Jag har många vänner som gillar Mars Volta men själv har jag svårt för att se deras storhet. Jag har verkligen försökt att lyssna och förstå men jag greppar det bara inte. Jag antar att det är ett sånt band som man antingen älskar eller inte begriper alls. Parken däremot var överraskande bra. Inte för att hans låtar är så superorginella, det finns skäl till att han kallats för Håkan Hellström- och Markus Krunegård-kopia. Men det var ändå en trevlig spelning, i synnerhet som jag inte har gett honom särskilt mycket speltid tidigare.
Röyksopps spelning var förmodligen också bra men jag såg tyvärr bara de två sista låtarna.

På fredagen inledde jag med att se på Frida Hyvönen som jag bara har sett en gång tidigare, på Way Out West. Det roliga med en Frida Hyvönen-spelning är inte bara musiken utan minst lika mycket Fridas charmiga mellansnack och inte minst scenkostymerna. På den här spelningen var Frida och hennes två bandmedlemmar klädda i svarta nylondräkter med paljettdekorationer i guld. Det såg väldigt varmt ut och Frida började också spelningen med att säga att detta kunde bli deras sista någonsin eftersom de förmodligen skulle dö i värmeslag. Egentligen passar nog Fridas musik ganska bra i ett stort cirkustält men jag skulle förstås ännu hellre ha velat se hennes spelning på Dramaten för en tid sedan. Men det var ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Innan jag gick på Hyvönen-spelningen hade jag gått runt på campingen och stältt filosofiska frågor till folk, något som jag även fortsatte med en stund efter spelningen. Men ganska snart fick jag söka skydd från det regn som behagade att välla ner under fredag eftermiddag. När regnet hade avtagit kunde jag gå och se Emil Jensen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt var det jättebra, trots att jag hört vissa delar av mellansnacket lite för många gånger. Men det finns så enormt mycket värme och kärlek i Emils musik att det är svårt att värja sig. Dessutom var det kul att se honom med ett helt band, något som jag inte har gjort så många gånger tidigare. Efteråt var jag bara tvungen att gå och krama om honom och tacka för spelningen. Jag var lite nyfiken på om han skulle känna igen mig också vilket jag inte tror att han gjorde. Men det begär jag inte heller, jag har ju själv svårt att komma ihåg ansikten och han pratar ju med en massa fans efter varenda spelning så det är inte så konstigt om han har svårt att hålla ordning på alla.
Efter detta kollade jag lite på Eagles of Death Metal men kunde rätt snart konstatera att jag inte fattar grejen med dem heller.

Det var inte så länge sen jag såg bob hund sist i Stockholm. Den här spelningen var kanske inte fullt lika bra som den, festivalspelningar blir ju sällan lika bra som "riktiga" konserter, men bob hund är ett alldeles för rutinerat band för att kunna göra en dålig spelning. I början såg det inte så bra ut dock, ljudet från sången försvann lite och Thomas hade svårt att verkligen få igång publiken. Men sen lossnade det och jag fick höra flera av mina favoritlåtar, "Kompromissen", "Det skulle vara lätt att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag" och till och med "En pratstund" (en låt som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live). De spelade endast två låtar från den nya skivan vilket kan verka konstigt, men bob hund har ju alltid gjort på sitt eget vis. Precis som på förra spelningen avslutade de med "Hörlurar" trots att jag knappast tror att det är någon publikfavorit.

Jag var nog en av få personer på festivalen som valde att inte se på Depeche Mode. Ryktet säger att det var typ 20 000 på den spelningen. Istället satt jag på campingen och drack öl med några vänner. Jag ångrar inte det beslutet. Även om Depeche Mode kanske är sjukt stora för vissa så har de aldrig betytt särskilt mycket för mig, jag har inte ens hört mer än en handfull låtar och det känns dumt att se en spelning bara för att man "ska" ha sett dem. Vem vet, det kanske var jättebra men å andra sidan hade jag det väldigt trevligt på campingen.
Lite senare tog jag mig i alla fall in till festivalen för att se på Fever Ray och hann i alla fall se en låt med Depeche, vilket råkade bli "Personal Jesus". I alla fall en låt som jag käner igen och tycker är riktigt bra.

Fever Ray var nästan lika coolt som The Knife på Arvikafestivalen för tre år sen. I början såg man typ ingenting förutom ett antal läslampor som stod utplacerade lite här och var på scenen. Men så snart ögonen börjat vänja sig vid mörkret kunde man se Karin Dreijer stå i mitten av scenen iklädd någon konstig fjäderskrud. om det nu verkligen är Karin, det kan man ju aldrig så noga veta. Jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de olika låtarna på skivan, men "Keep The Streets Empty For Me" och "If I Had A Heart" lät i alla fall fantastiskt bra, liksom de mesta annat. Lätt en av festivalens bättre spelningar, kanske den bästa till och med.

När jag kom ut ur Apollo-tältet fick jag syn på en person som verkade bekant och när jag kom lite närmare såg jag att det var bob hunds gittarist Johnny Essing som verkade ensam och övergiven. Jag gick fram och kramade honom och tackade för en bra spelning. Eftersom jag var lite småfull kunde jag inte låta bli att berätta hur mycket bob hund har betytt för mig och när jag visade loggan som jag har låtit tatuera på bröstet så verkade han faktiskt bli riktigt glad. Han sa också att bob hund hade räddat livet på honom "om det inte hade varit för det här bandet så hade jag gått och tiggt fimpar på södermalm." Andra kanske tycker att det verkar löjligt men på min lilla planet är det faktiskt rätt stort att ha pratat med Johnny Essing.


På lördagen hade jag bara ett skrivuppdrag, nämligen att intervjua bandet Thermostatic och detta var inte förrän på kvällen. Klockan tre var det dags för en ganska tråkig krock, Florence Valentin och Joel Alme spelade samtidigt, något som jag tycker att arrangörerna borde ha kunnat undvika eftersom de förmodligen lockar ungefär samma publik. Eftersom jag har sett Florence Valentin fler gånger valde jag Joel Alme den här gången, men det hade nästan lika gärna kunnat bli tvärtom. Joel Alme och hans band levererade en bra men knappast oförglömlig spelning. Joel svettades som en gris och tog i från tårna men jag hade gärna sett lite stråkar på scenen och inte bara blås. Sen hann jag även höra några låtar med Florence Valentin och även det verkade ha varit bra.
Anna Ternheims spelning var lite småtråkig dessutom var det sjukt varmt. Att placera en singer/songwriter på festivalens största scen var kanske inte heller ett helt lyckat drag. Nog för att Anna Ternheim är stor, men så stor?
Sen var det dags för en krock igen, jag hade gärna sett både Jenny Wilson, First Aid Kitt och Maud Lindström men tyvärr spelade de alla samtidigt. Jag valde att se First Aid Kitt, mest för att se om hypen kring dem stämde. Och det var faktiskt oerhört bra, båda tjejerna har verkligen otroligt vackra och mogna röster dessutom fick de enormt mycket kärlek från publiken. en del av hypen bygger väl på att de är så himla unga men jag tror faktiskt att de kommer gå långt och leverera lika bra låtar om tio år.

Elenette är kanske ett band som jag gillar lite mer i teorin än i praktiken. Jag tycker Kalle Berglund skriver fantastiska texter, men de var inget fantastiskt liveband.
Några som verkligen är en upplevelse att se live är ju däremot Fleet Foxes. Jag var storögt imponerad efter deras spelning på Way Out West förra året och lika imponerad den här gången. Lite snålt av dem at inte bjuda upp First Aid Kitt på scenen och inte göra några extranummer kan man kanske tycka, men det går inte riktigt att vara missnöjd efter en timmes stämsång som får änglarna att gråta.

Som avslutning på festivalen såg jag lite av Thåströms spelning, men jag kunde tyvärr inte se klart den eftersom jag skulle iväg och intervjua Thermostatic. Den här intervjun gick riktigt bra, trots att jag inte hade förberett några särskilt bra frågor. Men de var trevliga och roliga att prata med och alla kom med inlägg och kommentarer så intervjun skötte sig nästan av sig själv.

På det stora hela var det som vanligt en trevlig Arvikafestival, trots en del missöden och dålig planering av arrangörerna (till exempel tog den vegetariska maten till funktionärerna slut väldigt fort flera av dagarna).
Jag ser redan fram emot nästa år.

Sommar, sommar, sommar...

Jag har varit lite dålig på att uppdatera den här bloggen på sista tiden. Som med allt annat kan man skylla på värmen. Det har varit på tok för varmt för att jag ska ha känt någon större lust att blogga själv eller läsa andras bloggar. Sen har jag faktiskt varit ganska upptagen också. Det här är lite av det som hänt på sista tiden:

1. Michael Jackson och Willy Kyrklund har gått ur tiden. Jag har inte haft någon egentlig relation till någon av dem, men att båda har gjort fantastiska saker råder det inget tvivel om. Frågan är bara vem av dem som var coolast?

2. Midsommar har firats i sedvanlig ordning med blommor och blader, färskpotatis och nubbe och allt annat som hör sommaren till. Dagarna efter midsommar ägnades också åt en, i alla fall i min värld, typisk sommarsyssla nämligen att skörda rabarber. Detta ledde för övrigt till att jag brände mig i nacken och på armarna.

3. Efter midsommar drog jag till Göteborg och hade några trevliga dagar där med mycket bad och sol. I fredags skrev jag på ett kontrakt som innebär att jag från och med den 1 september kommer bo i en stuga i något som heter Gunnilse utanför Göteborg. Ska bli trevligt att bo i en stuga istället ör lägenhet ett tag (kontraktet gäller bara till sista maj nästa år så därefter får jag hitta något annat). Stugan ligger väldigt naturskönt och med goda förbindelser in till stan.

4. Jag har även hunnit med en liten utflykt till ett torp utanför Uppsala. Vi tog oss dit medelst rälsbuss och cykel, hade en väldigt trevlig kväll där som inkluderade vin, öl, frisbee, fotboll, pictionary, bad och fantastiskt trevligt sällskap. Dagen efter cyklade vi tillbaka till Uppsala och därefter fortsatte färden hem till Värmland för min del.

5. På torsdag drar jag på Arvikafestivalen. Jag har varit där de senaste tre åren men faktiskt aldrig som besökare. Först var jag där som funktionär och de två senaste åren som medlemsvärvare för Grön Ungdom. I år ska jag dit och göra några intervjuer för ARVIKA (Arvikafestivalens tidning). Jag trivs faktiskt rätt bra med att jobba på festivaler. Man får gratis inträde, man har oftast gott om tid att gå och kolla på band och man slipper bo på sunkcampingen. (Okej, jag kanske är lite pryd men tanken på att vältra mig i lera med en massa dräggpunkare lockar inte så mycket. I år ska jag till och med sova inomhus, inte mycket till campingliv alltså.) Nackdelen är väl att man inte får förtära någon alkohol vilket enligt många är själva poängen med att åka på festival. Men jag överlever det, dessutom brukar man komma ihåg konserter som man har varit full på så jävla dåligt.
De band som jag ser fram emot mest är: bob hund, Fever Ray, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån. Funderar även på att som ende festivalbesökare strunta i att se Depeche Mode. Men jag får se. Återkommer kanske med en rapport eller liknande om en vecka.

6. Jag blev bränd av en brännmanet när jag badade i Göteborgs skärgård och när jag kom hem från Uppsala idag upptäckte jag att en fästing hade klättrat upp och satt sig på ett intimt ställe. Men det är väl sånt som hör sommaren till antar jag.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp

***



The Go! Teams aerobicsinstruktör Ninja.



Jag är i Stockholm nu. Trött och förkyld men ändå rätt nöjd med livet. Inatt gjorde jag mitt första arbetspass som tidningsbud. Jag kommer berätta lite mer om det så småningom men inte just nu. Istället tänkte jag ta och skriva lite om Arvikafestivalen som jag var på större delen av förra veckan.

Jag var, som jag nämnt tidigare, där med Grön Ungdom för att värva nya medlemmar precis som förra året. Till skillnad från förra året var dock allting mycket mer spartanskt och enkelt i år. Från riksnivå har man inte velat satsa på Arvikafestivalen det här året (vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på hur många nya medlemmar vi lyckades värva förra året) så vi i Värmland bestämde oss för ett tag sen för att försöka ordna något på egen hand. Därefter har det varit ett väldigt sjå med att skrapa ihop pengar och få tag på folk som kunnat tänka sig att jobba. så sent som bara några dagar innan festivalen var jag väldigt tveksam till om det skulle bli något alls, men nu i efterhand kan jag ändå konstatera att det blev rätt lyckat. Trots att vi bara var fyra stycken som jobbade. Trots att vårt tält var väldigt improviserat med några tygstycken upphängda som väggar, några filtar på gräset eftersom vi inte hade några fåtöljer eller soffor och en pappersrulle där folk kunde få måla vad de hade lust med. Trots allt detta lyckades vi ändå värva 53 nya medlemmar, vilket kanske inte är så mycket jämfört med förra årets 130 men ändå mer än jag tror någon av oss hade förväntat sig.

***

Vi blev, precis som förra året, inkvarterade på Artistcampingen. Dock visade det sig ganska snart att det hade blivit något missförstånd och att vi egentligen inte skulle bo där. Men eftersom vi redan hade slagit upp våra tält där och eftersom vi inte fick något besked om var vi skulle bo istället så bodde vi där i alla fall. Det blev dock lite tjatigt efter ett tag att hålla på och förklara för vakterna varje gång vi skulle in på campingen att vi visst fick vara där trots att vi hade fel armband.

***

Jag gjorde bara två besök på den stora campingen i år, ett på onsdagkvällen och ett på fredag natt. Det var fullt tillräckligt om man säger så. Jag förstår inte riktigt hur folk pallar att bo där. Hur kan man frivilligt vilja vada i skräp, snubbla på tältpinnar och bli påhoppad av dräggpunkare med kroppen invirade i gaffatejp? Det där med skräpet är något som jag har tänkt lite på. Själv har jag alltid haft svårt för att bara slänga saker runt mig i naturen, även om jag vet att det kommer bli omhändertaget så småningom. Det känns så jävla onödigt och det är faktiskt inte särskilt svårt att köpa en rulle soppåsar... Jag är medveten om att detta gör mig till en hopplös festivalbesökare, det är ju tydligen menigen att det ska vara sunkigt och lerigt och stinka av piss och spyor. Men jag tycker ändå det skulle vara trevligt att för omväxlingens skull åka på en festival där campingen inte ser ut som Hiroshima.

***

Under hela festivalen drack jag totalt fyra öl (varav två av dem var folköl). Dels så var jag ju där för att jobba och dels så kände jag mig, hur konstigt det än kan låta, aldrig särskilt sugen på att supa. Jag hade inte ens med mig någon alkohol. Om jag hade velat hade jag förstås kunnat köpa lite på systemet i Arvika, men tanken på att stå och köa i en timme var inte särskilt lockande... Till sist så bodde jag med personer som inte dricker särskilt mycket eller inte alls vilket var ytterligare en orsak för mig att inte heller dricka.
På fredagkvällen köpte i alla fall jag och Conny ett paket folköl på Statoilmacken och drog iväg till stora campingen. Där irrade vi runt bland tälten ett tag, jag letade efter mina vänner och Conny letade efter några som var sugna på att sjunga allsång. Det slutade med att vi hamnade hos två unga och cyniska hårdrockstjejer. Den ena av dem hävdade med bestämdehet att det inte finns något sånt som kärlek. Jag försökte förklara för henne att kärlek inte nödvändigtvis behöver vara den där himlastormande känslan, att det kan vara något enklare och mer jordnära. "Vänskap är väl också en form av kärlek?" försökte jag. Men nej, det ville hon inte gå med på. Inte för att jag var särskilt intresserad av henne, så ur den synvinkeln gjorde det inget. Men jag blir alltid lite bekymrad när folk säger att de inte tror på kärlek.

***

Spelningarna då? Jodå, jag hann faktiskt med att se nästan allt som jag hade planerat att se. Det enda som jag är lite besviken på att jag missade är Saul Williams och Maps. Men det får jag väl försöka ta igen någon annan gång.
Sagor & Swings spelning såg jag inte särskilt mycket av, men jag hörde den i alla fall eftersom scenen där de spelade låg rätt nära vårt tält. Och jag vet inte om det var så mycket att se direkt, musiken i all ära men så mycket scenkarisma vet jag inte om herrarna Malmberg och Möller har. Men det lät bra.
Markus Krunegårds låtar gjorde sig faktiskt ännu bättre live än på skiva. Jag har länge tyckt att han är en utomordentlig textförfattare men nu börjar jag också tycka att han inte är en helt oäven melodisnickrare. Förresten så vet jag inte någon människa i hela världen som svettas så mycket som Markus.
Att Doktor Kosmos fick ersätta M.I.A. var kanske inte Galaxens smartaste drag. Det var rätt glest framför Vintergatan när de drog igång på torsdageftermiddagen. Jag är inget stort fan av Doktor Kosmos men någonstans tycker jag ändå att det är rätt roligt med Uje Brandelius trippelironier. Och man måste ju bara älska en textrad som den här: "Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej. Men jag kan aldrig, aldrig, aldrig bli ihop med dig. För du är moderat!"

Maria Gustafsson skrev på Dagensskiva.com så här angående Håkanspelningen: "Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern." Jag är benägen att hålla med. Därmed inte sagt att det är en dålig spelning. Jag tycker som vanligt att det är alldeles fantastiskt och när "Det är så jag säger det" glider över i "Kärlekens tunga" och sen tillbaka igen är det ungefär så vackert som något kan bli (trots att Stefan Sporséns trumpetsolo är utbytt mot ett saxsolo). Men något indiepojke är Håkan inte längre, och har väl egentligen kanske aldrig varit förutom möjligen på Honey Is Cool och Broder Daniel-tiden.
Under resten av torsdagkvällen såg jag lite av Efterklang, lite av A Mountain of One och större delen av Robyns konsert. Efterklang och Robyn var fantastiska medan A Mountain of One var en ganska stor besvikelse. Visserligen såg jag bara två låtar med dem, så jag ska väl inte säga så mycket men det lät trött, oinspirerat och inte alls så bra som inspelningarna.

Fredagen ineledde jag med att se på El Perro del Mar. det var också en liten besvikelse, kanske mest på grund av strul med ljudet och oväsen runtomkring. Sara Assbrings finstämda poppsalmer gör sig nog egentligen bättre på en stereo i en nedsläckt lägenhet än på en rockfestival.
Anna Järvinen var desto bättre. Jag gillar verkligen den glädje och avslappning som hon utstrålar och bandet som svänger på ett väldigt skönt sätt och tar precis lagom stor plats.
Lykke Li såg jag bara lite av, men det verkade bra. Rätt imponerande att hon lyckas fylla upp hela Apollotältet trots att hon släppte sin debutskiva för bara ett halvår sen.
När jag såg Kent i Karlstad för några månader sedan koncentrerade de sig i huvudsak på det nya materialet och spelade inte en enda låt från de två första skivorna. Därför var det en positiv överraskning nu när de öppnade med i tur och ordning: "Stenbrott", "Blåjeans" och "Ingen kommer att tro dig" (samtliga från debutskivan). Lite senare spelade de även "Vad två öron klarar" för första gången på tolv år enligt Jocke Berg. Givetvis körde de även en hel del nytt, konstigt vore det väl annars. Allt var väldigt välregisserat och snyggt, från videoprojektionerna till konfettiregnet under den avslutande "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".

På lördagen såg jag bara fyra spelningar i sin helhet; The Go! Team, Death Cab For Cutie, Hot Chip samt Cirqus Alfon. Jag hann med att se lite av Emil Jensen och Maps också men tyvärr inte särskilt mycket.
The Go! Team var exakt så bra live som jag hade hoppats på. Jag förstår inte hur man inte kan älska deras musik, det är ju så jävla svängigt och framförallt blir man så himla glad. Att lyssna på The Go! Team är som att befinna sig i en gräll serietidningsvärld för en liten stund, och det vill väl alla?
Jag har fortfarande inte riktigt fattat grejen med Death Cab For Cutie. För det mesta tycker jag bara det är tråkigt, fast ibland glimtar det till som i den fantastiska "I Will Possess Your Heart".
När Hot Chip gick på scenen kvart över ett på lördagnatten var jag egentligen alldeles för trött för att orka dansa. Men det var ändå en bra spelning om än lite tjatig emellanåt. Förvisso har de en hel del fenomenala låtar men också några som man både kan ha och mista.

***

På söndagen packade jag ihop tältet, lyckades fantastiskt nog komma med en buss som skulle till Karlstad, kom hem till lägenheten, åt, packade upp, sov några timmar, duschade, packade igen, var nära att missa bussen till Örebro eftersom jag inte visste om den skulle avgå från järnvägsstationen eller busstationen, bytte till tåg i Örebro, hamnade i en vagn som var fullpackad med festivalbesökare och skrikiga ungar som verkade ha varit på något fotbollsläger, kom fram till Stockholm, åkte hem till Annna-Lena, pratade med henne och sov några timmar till, väcktes av mobilen vid kvart i två, gick iväg till min arbetsplats på Tjärhovsgatan 21 och när jag till slut, efter att ha sprungit i trappor halva natten, vandrade tillbaka till Anna-Lenas lägenhet genom ett regnigt och morgontrött Södermalm tänkte jag: Ja, livet är ändå ganska vackert.

Arvikafestivalen

Nästa vecka åker jag på Arvikafestivalen för fjärde året i rad. Precis som förra året ska jag vara där med Grön Ungdom och försöka värva nya medlemmar. Det såg rätt länge ut som att det inte skulle bli något med det, men sen löste sig allt på ett mirakulöst sätt, bitarna föll på plats och jag kan äntligen pusta ut.

Som vanligt är det sjukt många artister som jag vill se, och som vanligt kommer jag säkert missa väldigt mycket. Som den luttrade festivalräv jag är vet jag att man måste prioritera, hur tråkigt det än låter. Och jag ser mycket hellre hela spelningar än springer runt mellan olika scener.

Men i alla fall, om jag lyckas se hälften av de här artisterna kommer jag vara mer än nöjd:

Torsdag:

Sagor & Swing - I valet mellan Timo Räisinen och Sagor & Swing väljer jag de sistnämnda. Timo har aldrig riktigt varit min man, han har väl gjort en del hyfsade låtar, men i jämförelse med sin forne sjökapten står han sig ganska slätt. Dessutom har jag sett Timo flera gånger medan jag aldrig har sett Sagor & Swing (risken är dock stor att jag jobbar då så att jag inte kommer se någotdera).

Markus Krunegård - Den kanske mest olyckliga krocken på festivalen är att Markus spelar samtidigt som Blood Music. Hade hemskt gärna sett båda, men det får nog bli Markus ändå. Han har ändå gjort en av årets bästa svenska skivor och är han lika grym på egen hand som med Laakso lär jag inte bli besviken.

Britta Persson - Inget måste men det skulle vara trevligt.

Håkan Hellström - Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Håkan men jag skulle gissa att det är typ åtta gånger. När det gäller nästan vilken annan artist som helst så hade jag nog tröttnat för länge sen. Men Håkan är ju ändå Håkan som jag brukar säga. Jag ser fram emot att se hur låtarna från nya skivan gör sig live och att återigen få skråla om arsenik, rostiga cyklar och elvispojkar med påskliljor i bakfickorna.

Efterklang - Jag har lyssnat skamligt lite på danska Efterklang. Men det lilla jag har hört har jag gillat väldigt, väldigt mycket och jag tror de kommer kunna bli en väldigt, väldigt fin spelning. Kommer dock missa början eftersom de börjar innan Håkan har slutat.

Ismael Ataria - Jag känner honom inte direkt personligen men eftersom vi kommer från samma lilla brukshåla så har vi, föga förvånande, en del gemensamma bekanta. Förra sommaren uppträdde han först på den lilla festivalen i Karlstad som jag var med och arrangerade och sedan på Arvikafestivalen. Båda uppträdandena var lika grymma. Hoppas att hans poesi lyckas nå ut till ännu fler öron i år.

A Mountain of One - Lite samma sak här som med Efterklang. Har inte lyssnat särskilt men gillar det jag har hört.

Fredag:

El Perro Del Mar - Har gjort årets kanske vackraste låt såhär långt, Happiness Won Me Over. Hela den nya skivan, From The Valley To The Stars, är förvisso full av vackra popsalmer men nämnda låt är den starkast skinande stjärnan på himlen. Jag kommer dö lite om jag missar henne.

Anna Järvinen - Jag tyckte att hypen kring Anna Järvinen i höstas nästan var lite löjlig, fram tills jag lyssnade på henne och insåg att hon var värd alla lovord. En av förra årets absolut finaste skivor.

Hellacopters - Jag har aldrig varit något Hellacopters-fan, men då det inte är så mycket annat som jag är sugen på att se på fredagkvällen och då det tydligen ska vara deras avskedsturné så är det inte helt omöjligt att jag ändå ser dem.

Kent - Jag såg Kent för bara några månader sen och har inte något jättesug efter att se dem igen. Men jag antar att ca 90% av alla festivalbesökare kommer befinna sig framför Vintergatan när Kent spelar. Så då kommer jag väl också det. Man vill ju vara som dom andra.

Lördag:

The Mary Onettes - Lördagen är i mina ögon den absolut sämsta dagen artistmässigt. Men Mary Onettes ska jag nog försöka kolla in i alla fall. Om jag inte väljer att se De Lyckliga Kompisarna istället, av nostalgiska skäl. Beror väl på hur full jag är.

The Go! Team - Förutom M.I.A. som tyvärr ställde in sin spelning så var The Go! Team det band som jag blev gladast över att se när jag såg de första bokningarna till Arvika. Thunder Lightning, Strike är kanske den skiva jag har spelat mest flitigt på förfester men jag har fortfarande inte sett dem live. Det kommer förstås bli ett fantastiskt party. Att de uppträder samtidigt som Emil Jensen är i och för sig lite synd, men det får gå. Emil har jag ju trots allt sett nästan lika många gånger som Håkan.

Death Cab For Cutie - Jag har varken lyssnat på DCFC eller sett särskilt mycket av den där amerikanska tv-serien som de har blivit förknippade med. Och av det lilla jag hörde på deras Myspace-sida precis låter det ganska tråkigt. Men vem vet, jag kanske blir frälst när jag ser dem live.

Hot Chip - Skulle väl ha spelat på festivalen förra året har jag för mig men fick ställa in. Tur att de kommer i år istället. Inte för att jag är något superfan, men den som klarar av att stå still till t.ex. Ready For The Floor har antingen inga öron eller inga ben.


Hela spelschemat hittar ni här.

Vi syns i skogen!