Arvikafestivalen 2009

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg så var jag på Arvikafestivalen i år för att skriva några artiklar till ARVIKA, det magasin som delas ut till alla besökare och som även kommer att komma ut med ett till nummer till hösten. Det var dock inget större jobb, jag ägnade ca 1-2 timmar om dagen åt intervjuer och annat och resten av tiden var jag ledig. Dessutom är det ju en hyfsat bra merit.
Jag kom dit mitt på dagen i torsdags och jag trodde att jag skulle dö av värmeslag redan när jag klev av bussen. Sedan släpade jag min som vanligt alltför stora packning ner till ett gymnasium som låg cirka två kilometer från festivalområdet där det var meningen att jag skulle sova. Väl där fick jag dock veta att jag inte hade bokat någon plats, trots att jag mycket väl visste att det var fixat. Till slut lyckades Mikaela, som är vän och redaktör på tidningen, ordna så att jag kunde sova i samma lägenhet som henne. Det innebar att jag fick släpa packningen ytterligare någon kilometer i gassande solsken men i slutänden blev det nog ändå bättre.

Den första artist jag såg var James Yuill som jag innan bara hade hört några få låtar av på Myspace. Tyvärr var det en ganska tråkig spelning, flera låtar hade vackra melodier men de tenderade att drunkna i den elektroniska bakgrunden. The Sounds har jag aldrig gillat och det lilla jag hörde av deras spelning på festivalen fick mig inte att ändra åsikt. Visst, de har väl gjort en och annan catchig melodi men de känns lite som med Backyard Baies - ett band för de som tycker att tatueringar och riffiga gitarrer är det tuffaste som finns. Jag tycker bara att det är extremt töntigt.
Såg sedan på Casiokids, ett norskt blipp-blopp-band vars spelning började väldigt bra med en dansande björn på scenen och två jättestora ansiktsmasker (jag menar, vad kan gå fel med ett sånt upplägg?). Fast i längden blev låtarna en aning tjatiga.

Efter detta var det dags för mitt första jobb på festivalen vilket gick ut på att intervjua ett gäng pensionärer. Det var riktigt kul, pensionärerna var snälla och trevliga och verkade nog tycka att det var lite häftigt och spännande att vara på festival. I och för sig är det väl inte så speciellt med pensionärer på en festival idag som det kanske var för en 10-15 år sen. De artister som säljer mest skivor och konsertbiljetter nuförtiden är ju allt som oftast i pensionsåldern. Tillsammans med dem lyssnade jag först lite på Mando Diao och därefter på Detektivbyrån. I synnerhet de sistnämnda verkade de uppskatta. Jag tycker det finns något väldigt fint i att såväl pensionärer som indiepopare gillar Detektivbyrån, det säger en del om deras musik. Även jag tyckte det var en fin spelning, tyvärr kunde jag inte se hela eftersom PRO-gänget bestämde sig för att gå därifrån efter ett tag.
Avslutade kvällen med att se delar av Mars Voltas och Röyksopps konserter, samt hela Parkens. Jag har många vänner som gillar Mars Volta men själv har jag svårt för att se deras storhet. Jag har verkligen försökt att lyssna och förstå men jag greppar det bara inte. Jag antar att det är ett sånt band som man antingen älskar eller inte begriper alls. Parken däremot var överraskande bra. Inte för att hans låtar är så superorginella, det finns skäl till att han kallats för Håkan Hellström- och Markus Krunegård-kopia. Men det var ändå en trevlig spelning, i synnerhet som jag inte har gett honom särskilt mycket speltid tidigare.
Röyksopps spelning var förmodligen också bra men jag såg tyvärr bara de två sista låtarna.

På fredagen inledde jag med att se på Frida Hyvönen som jag bara har sett en gång tidigare, på Way Out West. Det roliga med en Frida Hyvönen-spelning är inte bara musiken utan minst lika mycket Fridas charmiga mellansnack och inte minst scenkostymerna. På den här spelningen var Frida och hennes två bandmedlemmar klädda i svarta nylondräkter med paljettdekorationer i guld. Det såg väldigt varmt ut och Frida började också spelningen med att säga att detta kunde bli deras sista någonsin eftersom de förmodligen skulle dö i värmeslag. Egentligen passar nog Fridas musik ganska bra i ett stort cirkustält men jag skulle förstås ännu hellre ha velat se hennes spelning på Dramaten för en tid sedan. Men det var ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Innan jag gick på Hyvönen-spelningen hade jag gått runt på campingen och stältt filosofiska frågor till folk, något som jag även fortsatte med en stund efter spelningen. Men ganska snart fick jag söka skydd från det regn som behagade att välla ner under fredag eftermiddag. När regnet hade avtagit kunde jag gå och se Emil Jensen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt var det jättebra, trots att jag hört vissa delar av mellansnacket lite för många gånger. Men det finns så enormt mycket värme och kärlek i Emils musik att det är svårt att värja sig. Dessutom var det kul att se honom med ett helt band, något som jag inte har gjort så många gånger tidigare. Efteråt var jag bara tvungen att gå och krama om honom och tacka för spelningen. Jag var lite nyfiken på om han skulle känna igen mig också vilket jag inte tror att han gjorde. Men det begär jag inte heller, jag har ju själv svårt att komma ihåg ansikten och han pratar ju med en massa fans efter varenda spelning så det är inte så konstigt om han har svårt att hålla ordning på alla.
Efter detta kollade jag lite på Eagles of Death Metal men kunde rätt snart konstatera att jag inte fattar grejen med dem heller.

Det var inte så länge sen jag såg bob hund sist i Stockholm. Den här spelningen var kanske inte fullt lika bra som den, festivalspelningar blir ju sällan lika bra som "riktiga" konserter, men bob hund är ett alldeles för rutinerat band för att kunna göra en dålig spelning. I början såg det inte så bra ut dock, ljudet från sången försvann lite och Thomas hade svårt att verkligen få igång publiken. Men sen lossnade det och jag fick höra flera av mina favoritlåtar, "Kompromissen", "Det skulle vara lätt att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag" och till och med "En pratstund" (en låt som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live). De spelade endast två låtar från den nya skivan vilket kan verka konstigt, men bob hund har ju alltid gjort på sitt eget vis. Precis som på förra spelningen avslutade de med "Hörlurar" trots att jag knappast tror att det är någon publikfavorit.

Jag var nog en av få personer på festivalen som valde att inte se på Depeche Mode. Ryktet säger att det var typ 20 000 på den spelningen. Istället satt jag på campingen och drack öl med några vänner. Jag ångrar inte det beslutet. Även om Depeche Mode kanske är sjukt stora för vissa så har de aldrig betytt särskilt mycket för mig, jag har inte ens hört mer än en handfull låtar och det känns dumt att se en spelning bara för att man "ska" ha sett dem. Vem vet, det kanske var jättebra men å andra sidan hade jag det väldigt trevligt på campingen.
Lite senare tog jag mig i alla fall in till festivalen för att se på Fever Ray och hann i alla fall se en låt med Depeche, vilket råkade bli "Personal Jesus". I alla fall en låt som jag käner igen och tycker är riktigt bra.

Fever Ray var nästan lika coolt som The Knife på Arvikafestivalen för tre år sen. I början såg man typ ingenting förutom ett antal läslampor som stod utplacerade lite här och var på scenen. Men så snart ögonen börjat vänja sig vid mörkret kunde man se Karin Dreijer stå i mitten av scenen iklädd någon konstig fjäderskrud. om det nu verkligen är Karin, det kan man ju aldrig så noga veta. Jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de olika låtarna på skivan, men "Keep The Streets Empty For Me" och "If I Had A Heart" lät i alla fall fantastiskt bra, liksom de mesta annat. Lätt en av festivalens bättre spelningar, kanske den bästa till och med.

När jag kom ut ur Apollo-tältet fick jag syn på en person som verkade bekant och när jag kom lite närmare såg jag att det var bob hunds gittarist Johnny Essing som verkade ensam och övergiven. Jag gick fram och kramade honom och tackade för en bra spelning. Eftersom jag var lite småfull kunde jag inte låta bli att berätta hur mycket bob hund har betytt för mig och när jag visade loggan som jag har låtit tatuera på bröstet så verkade han faktiskt bli riktigt glad. Han sa också att bob hund hade räddat livet på honom "om det inte hade varit för det här bandet så hade jag gått och tiggt fimpar på södermalm." Andra kanske tycker att det verkar löjligt men på min lilla planet är det faktiskt rätt stort att ha pratat med Johnny Essing.


På lördagen hade jag bara ett skrivuppdrag, nämligen att intervjua bandet Thermostatic och detta var inte förrän på kvällen. Klockan tre var det dags för en ganska tråkig krock, Florence Valentin och Joel Alme spelade samtidigt, något som jag tycker att arrangörerna borde ha kunnat undvika eftersom de förmodligen lockar ungefär samma publik. Eftersom jag har sett Florence Valentin fler gånger valde jag Joel Alme den här gången, men det hade nästan lika gärna kunnat bli tvärtom. Joel Alme och hans band levererade en bra men knappast oförglömlig spelning. Joel svettades som en gris och tog i från tårna men jag hade gärna sett lite stråkar på scenen och inte bara blås. Sen hann jag även höra några låtar med Florence Valentin och även det verkade ha varit bra.
Anna Ternheims spelning var lite småtråkig dessutom var det sjukt varmt. Att placera en singer/songwriter på festivalens största scen var kanske inte heller ett helt lyckat drag. Nog för att Anna Ternheim är stor, men så stor?
Sen var det dags för en krock igen, jag hade gärna sett både Jenny Wilson, First Aid Kitt och Maud Lindström men tyvärr spelade de alla samtidigt. Jag valde att se First Aid Kitt, mest för att se om hypen kring dem stämde. Och det var faktiskt oerhört bra, båda tjejerna har verkligen otroligt vackra och mogna röster dessutom fick de enormt mycket kärlek från publiken. en del av hypen bygger väl på att de är så himla unga men jag tror faktiskt att de kommer gå långt och leverera lika bra låtar om tio år.

Elenette är kanske ett band som jag gillar lite mer i teorin än i praktiken. Jag tycker Kalle Berglund skriver fantastiska texter, men de var inget fantastiskt liveband.
Några som verkligen är en upplevelse att se live är ju däremot Fleet Foxes. Jag var storögt imponerad efter deras spelning på Way Out West förra året och lika imponerad den här gången. Lite snålt av dem at inte bjuda upp First Aid Kitt på scenen och inte göra några extranummer kan man kanske tycka, men det går inte riktigt att vara missnöjd efter en timmes stämsång som får änglarna att gråta.

Som avslutning på festivalen såg jag lite av Thåströms spelning, men jag kunde tyvärr inte se klart den eftersom jag skulle iväg och intervjua Thermostatic. Den här intervjun gick riktigt bra, trots att jag inte hade förberett några särskilt bra frågor. Men de var trevliga och roliga att prata med och alla kom med inlägg och kommentarer så intervjun skötte sig nästan av sig själv.

På det stora hela var det som vanligt en trevlig Arvikafestival, trots en del missöden och dålig planering av arrangörerna (till exempel tog den vegetariska maten till funktionärerna slut väldigt fort flera av dagarna).
Jag ser redan fram emot nästa år.