Att ha det trevligt

Trevligt är ett förhatligt ord. Nästan lika illa som "bra" eller "lagom". Det säger liksom inget. Det bara hänger där i luften och viftar lite på svansen. Och varför ska man ha det trevligt egentligen när man kan ha det superduperfantastisktextrajättebra?

Ändå använder jag ordet trevligt ganska ofta. Det är behändigt. Saker och ting är ju ändå, när allt kommer omkring, sällan sådär superduperfantastisktextrajättebra utan snarare lite småtrevliga.
Jag läser en bok just nu som heter "Gunnar" och är skriven av Bob Hansson, poeten ni vet. Bob Hansson brukar inte vara trevlig just, han brukar snarare vara superduperjättemycketextraallting. Men "Gunnar" är just trevlig. Trots att Bob Hanssons intentioner kanske var att ruska om läsaren så blir man inte särskilt omruskad. Man förstår ganska snabbt vad boken kommer handla om och språket är lite för likt både Erlend Loes och Stig Claessons för att man ska kunna kalla det originellt. Ändå läser man på, Gunnar tuffar runt i vardagen och kommer med små vardagsfilosofiska betraktelser. Det är oftast ganska underhållande även fast det inte är så superduperfantastiskt.

Och jag tror att det behövs människor som Gunnar och även böcker som "Gunnar". Tillvaron måste få vara lite trevlig ibland. Bara den inte är det för jämnan. Nej, lite lagom trevligt ska det vara.