Bruset

Plötsligt har jag glömt bort vart jag är på väg. Jag står på Centralen i Stockholm och bredvid mig rusar folk fram och tillbaka efter sin egen hemliga kompass. Zoomar man ut lite så ser man hur löjligt allt är: där springer en tjej för att hinna till ett möte, där sitter en gubbe framför en fyrkantig burk och investerar två miljoner i ett företag, där tar någon en guldmedalj i ett 100-meterslopp – alla är de övertygade om att de gör någonting viktigt. Men möten, pengar och tävlingar betyder bara något så länge vi har bestämt att de ska göra det. Universum bryr sig inte. Den samlade mänskligheten är inte större än en mygga som är på väg att skapa ett obehagligt bett på universums ena lår. Det blir varken värre eller bättre än så.



En timme senare sitter jag ändå på ett tåg på väg till Värmland. Det är väl så det funkar – när vi inte vet vart vi är på väg söker vi oss tillbaka till ursprunget, där allt började. I mitt fall är ursprunget en gård i Värmland. Jag sitter vid fönstret och ser ut på landskapet som ser ut som en Carl Larsson-målning. Så jävla orealistiskt. Och så jävla varmt det är. Kunde de inte kosta på sig lite luftkonditionering på tågen så man slapp sitta här och svettas som en hamster. Svettas hamstrar förresten? Ja, de borde det väl göra. Eller? Herregud vad hjälplös man är utan Wikipedia. Ska man fråga någon? Nej, det går ju inte. Svettas hamstrar? Vad är det för en jävla fråga. Istället plockar jag upp tidningen Kupé som ligger framför mig. På framsidan står Peter Magnusson med vass upp till öronen. Varför gör han det? Jag kommer ihåg honom från Hey Baberiba, ett löjligt TV 4-program som gick ut på att göra narr av kändisar och förnedra sig själv. Men nu har han enligt artikeln gått och blivit allvarlig. Vad fan är det med alla B-kändisar som ska komma ut som allvarliga och seriösa? Linda Rosing försökte bli politiker, Alex Schulman skriver en tårdrypande bok om sin far och Arnold Schwarzenegger lyckades till och med bli guvernör i Kalifornien. Alla försöker de få oss att tro att de har någon sorts djup, att de är något mer än bara lättlurade mediaprodukter. Och det värsta är att folk går på det, blir upprörda över att media behandlar dem som skit men kan ändå inte låta bli att köpa nästa nummer av Expressen som har ett femsidigt reportage om Carolina Gynnings uttagning av sina bröstimplantat. Vart är världen på väg? Vart är tåget på väg? Nu har vi ju stått still här i femton minuter. Signalfel säger föraren och lyckas låta uppriktigt ledsen när han beklagar att vi kanske missar våra förbindelser eller inte hinner fram till våra möten i tid. Han kanske borde ha blivit skådespelare istället för lokförare, han verkar onekligen ha en viss talang för det.



Var kommer detta förakt ifrån? Varför kan jag inte bara vara nöjd med allt som livet ger, sjunga allsång på skansen och sluta se snett på folk som aldrig har läst några andra böcker än deckare. Vad är det för fel på deckare egentligen? Vad är det för fel på att bli underhållen för stunden, måste allt vara så jävla kvasifilosofiskt och djupt? Jag läser lite i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och fattar ingenting. Är det det här som är litteratur? En massa pretentiöst mumbojumbo om ingenting. Jag förstår inte ens vad han vill komma fram till? Vill han komma fram till någonting? Och när ska tåget gå igen, nu har vi ju stått här i en halvtimme.



Om det finns en gud så skrattar han säkert. Här går vi runt och skriver pretentiösa romaner, skäms över vår nakenhet, blir hysteriska när vi ser någon vi känner på tv, bygger skyskrapor i glas, byter papperslappar med varandra, klär upp oss när vi ska på finmiddagar och så vidare. När vi egentligen bara kunde göra som djur gör mest – knulla, äta och sova. Vad ska det vara bra för, allting? Jag frågar tjejen i restaurangvagnen och hon svarar att tyvärr har vi stängt just nu men vi öppnar igen efter Degerfors.



Tio minuter senare är tåget på väg igen och jag är glad. Sverige är ju ändå bra vackert ändå. Som en Carl Larsson-målning, nästan. Och visst är det skönt att det är sommar. Luftkonditionering förstör ju bara miljön och lite svett har väl ingen dött av. Fan vad trött jag blir på alla som kallar klimathotet för ”vår tids viktigaste fråga”. Klart att det är den viktigaste frågan. Utan klimatet inga människor – snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Klimathot förresten, det är ju vi människor som är hotet. Klimatet klarar sig säkert alldeles utmärkt på egen hand. Och så är jag där igen i tankarna om universums oändlighet och människans pyttighet. Man kanske borde skriva en bok om det. Risken är väl bara att det blir alldeles för pretentiöst och svamligt. Fast det är väl kanske så det ska vara. ”Vad är det för mening med att hålla på om man inte har några pretentioner?” Jag tror det var Jocke Berg som sa det. Fast den mannens pretentioner har väl ändå stigit honom åt huvudet? Lite jordnära får man väl ändå vara. Det måste ju finnas någon sorts balans. Varför ska allt vara så förbannat obalanserat hela tiden? Har man tid så blir man rastlös, har man ingen tid så blir man stressad. Som om tid vore någonting man hade. Det är väl också en vanföreställning, påtvingad av krassa marknadsekonomer.



Nu ska jag sitta här och andas. Bara andas. Så får vi se hur det går. Inte tänka på livets stora frågor, inte tänka på hur illa jag tycker om gubben som sitter i sätet bredvid, inte tänka på hur irriterad jag blir på tågförseningar. Bara vara. Som någon zenbuddhist har sagt att det ska vara. Så får vi se hur det går.



Äh, det här funkar ju inte. Det är bara en massa skval som rinner genom hjärnan hela tiden, det går inte att koppla bort. I alla fall inte om man är född på 80-talet som jag och är van vid att ständigt vara uppkopplad, alltid kontaktbar, alltid med där det händer. Herregud om man skulle missa något. Det går ju bara inte.



Nu har vi i alla fall passerat Kristinehamn och rullar in i Karlstad. Ska bli skönt att kliva av det här svettiga tåget. Gubben bredvid mig har redan ställt sig upp för att plocka ner väskan. När han sträcker sig uppåt kan jag se hans blekfeta mage – det är ingen vacker syn. Nu har han placerat väskan i mittgången, nu vänder han ansiktet mot mig, nu öppnar han munnen och säger: ”Ska du också vidare?”
Varför ska han börja prata nu för? Nu när vi har suttit här tysta och stilla på tåget i flera timmar och när vi äntligen ska få gå av så ska han inleda någon jävla konversation.
”Nej, det ska jag inte.”
”Nähä. Jag tänkte bara om du också skulle till Säffle och visste när nästa buss gick.”
Varför i hela världen skulle jag vilja åka till Säffle?
”Nej tyvärr, det vet jag inte.”
Nähä. Nej, jag får väl kolla på stationen.”
Det blir tyst, tåget bromsar in.
”Förresten”, fortsätter gubben, ”lite lustigt att du har en bob hund t-shirt på dig. Det är ett av mina gamla favoritband.”
Plötsligt förändras gubben. Han är inte längre bara en svettig och fet gubbe, nu är han en svettig och fet gubbe som gillar bob hund. Vi har någonting gemensamt.



”Ha det bra” säger gubben och kliver av tåget. Jag kliver ut på perrongen och känner något som kanske kan liknas vid kärlek.