Känn ingen sorg för mig Rosenborg

Jag trodde nog inte att det skulle kännas så jobbigt att flytta. Men nu när jag sitter här med flyttlådor överallt och kala väggar samtidigt som jag ser solen gå ner över Sommarro för kanske sista gången så är det faktiskt lite vemodigt. Det är klart, jag har ju ändå bott här i tre år. Det är längre än jag har bott på någon annan plats förutom hos mina föräldrar. Ändå känns det som att jag inte riktigt har hunnit flytta in ordentligt. Jag har till exempel inte brytt mig om sådana basala saker som att sätta upp gardiner i sovrummet eller en lampskärm till taklampan. Dessutom har jag fortfarande, trots mina tre år här, inte riktigt vant mig vid att betrakta den här platsen som hemma. "Hemma" kommer nog fortsätta att vara Torfolk i många år framöver...

Men mest känns det spännande att flytta. Jag ser verkligen fram emot att flytta in i stugan i Gunnilse utanför Göteborg tillsammans med Anna. Vi ska visserligen bara bo där i 9 månader men jag tror det kommer bli några oerhört trevliga månader. Framförallt känns det bra att börja på ett nytt kapitel. Det är så lätt att fastna i gamla hjulspår om man stannar för länge på samma plats.

Vägarna ligger öppna nu. Och det här är bara början.