Way Out West

Way Out West är nästan lite för bra för att det ska vara sant. För det första tycker jag det är rätt skönt med en festival där man slipper sova i tält på en grisig camping och istället kan gå hem och lägga sig i en säng. För det andra är Slottsskogen en alldeles ypperlig plats att ha en festival på, centralt men ändå lite lummigt. Man skulle i och för sig kunna klaga på att det är ett så litet område och därmed en väldig trängsel och på de hutlösa matpriserna i öltältet. Men det är väl sånt man får leva med antar jag och jag kan inte påstå att det förstörde min festivalupplevelse nämnvärt.

Men viktigast på en festival är förstås att det är bra band som spelar, och Way Out West line-up får de flesta andra svenska festivaler att framstå som väldigt tråkiga. På en festival med så många bra band så är det klart att man missar en del som man egentligen hade velat se. Men jag tycker ändå att jag lyckades pricka in det mesta som jag hade planerat att se. Här följer en liten genomgång av de spelningar jag såg, håll till godo.

Fredag

Iron & Wine - Linné 15.15
Vi anlände till festivalområdet strax innan tre på fredagen och såg lite av Christian Kjellvander innan vi begav oss bort till Linnétältet för att se på Iron & Wine. Det lilla jag såg av Kjellvander tyckte jag lät rätt sömnigt, men så är jag ju inte heller något större fan av honom.
Iron & Wine var lite av en besvikelse faktiskt. Ljudet drunknade lite i all bas och det blev lite för mycket psykadeliskt flumm och för lite vackra harmonier för min smak. Ändå en helt okej konsert men inte så mycket mer.

The Sonics - Linné 17.00
Jag vet inte så mycket mer om The Sonics än att de var osedvanligt hårda för sin tid och att varenda band påstår att de har influerats av dem. Och det kan man ju förstå när man hör dem. Det är klassisk garagerock som inte alls låter mossigt utan väldigt vitalt. Det enda som är lite mossigt är saxofonisten/sångarens mellansnack. Det hade de gärna kunnat skippa, men i övrigt är det exemplariskt.

Sonic Youth - Azalea 19.20
Jag kan ibland tycka att gitarrer som låter som om de håller på att slitas i stycken är det vackraste ljudet som finns. Men under Sonic Youths spelning blir jag mest trött. Jag vet inte om det beror på Sonic Youth eller på mig. Det är möjligt att jag hade tyckt att det hade varit en fantastisk spelning om de hade spelat vid något annat tillfälle då jag varit mer upplagd för det.

Grinderman - Flamingo 20.30
Jag var nog inte särskilt upplagd för Nick Caves grottrock heller, men en bit in i konserten började jag gilla det mer och mer. Man kan inte förneka att Nick Cave ser jävligt hård ut, med uppknäppt skjorta och mustasch. Som Clint Eastwoods motståndare i någon gammal Westernrulle (Cave har ju också, passande nog, skrivit både manus och musik till den bästa "westernfilmen" i modern tid - "The Proposition".

Sigur Rós - Azalea 21.40
Jag har lyssnat på Sigur Rós ända sedan mitten av gymnasiet och de har, i alla fall i perioder, betytt väldigt mycket för mig. Därför kan ni ju kanske gissa att jag såg fram emot den här spelningen väldigt mycket. Och under såna premisser är det ju lätt hänt att man blir lite besviken. Trots att Sigur Rós slår på stora trumman med blåstrio och körsångare så berör det mig aldrig lika mycket som det har gjort på skiva. Förutom möjligtvis i Hoppipolla. Jag tycker förstås inte att det är lika illa som Markus Larsson på Aftonbladet. men en så oförglömlig spelning som jag trodde att det skulle bli blev det tyvärr inte.

Broder Daniel - Flamingo 22.50
Jag var lite rädd för att Broder Daniels sista spelning skulle bli alldeles för sentimental. Typ att de skulle ha haft med sig en stråkkvartett på scenen och spelat alla låtar i akustiska versioner samtidigt som det visades bilder på Anders Göthberg på en storbildsskärm. Det hade verkligen varit hemskt. Som tur är vet dem bättre och gör i stället en helt vanlig spelning, varken mer eller mindre. Det är klart att det vilar en viss sorgstämning över hela konserten men någonting annat var det väl knappast någon som hade förväntat sig.
Antagligen hade de behövt ha lite längre speltid för att konserten verkligen skulle komma till sin rätt men det är fint ändå. Att Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives och Adam Bolmeus från insomnade Bad Cash Quartet har hoppat in på gitarr respektive bas förstärker också den där känslan man har av att göteborgsscenen är som en enda stor familj. Och när Henrik Berggren säger att Broder Daniel aldrig kommer att dö så tror jag på det. De kommer bli ett lika legendariskt svenskt band som Ebba Grön, om de inte redan är det.

Nina Ramsby & Ludvig Berghe - Annedalskyrkan 01.00
När de flesta skyndade sig iväg för att komma in på klubbarna efter Broder Daniels spelning så promenerade jag upp till Annedalskyrkan för att se Nina Ramsby & Ludvig Berghe.
Jag hinner se tio minuter av Scott Mathew också innan de börjar och det är fantastiskt fint. Ramsbys och Berghes musik är förstås också väldigt vacker. Bara grejen att de spelar i en kyrka inför svettiga, trötta och lätt berusade men ändå väldigt andaktsfulla festivalbesökare tycker jag gör det hela ännu vackrare.


Lördag

José Gonzales - Flamingo 14.00
Jag kom till festivalområdet ganska tidigt på lördagen och såg i alla fall halva Gonzales spelning. det var väl trevligt och så men det hade säkert varit ännu trevligare i en liten inomhuslokal. Inte för att José Gonzales har något större problem med att nå ut till publiken men jag tycker inte riktigt singer/songwriters hör hemma på stora festivalscener.

Kelis - Azalea 15.00
Jag ser lite av Kelis spelning mest för att det är lite coolt att ha sett. Som en äkta hiphopdiva gör hon en försenad entré och sen ägnar hon sig åt att dissa alla i mellansnacket. Det är ganska underhållande men inte tillräckligt bra för att jag ska se hela spelningen. Sällskap och sprit lockar mer.

Frida Hyvönen - Azalea 17.00
Frida Hyvönen spelar i princip bara nya låtar, jag tror inte hon spelar en enda från sin första och mest uppmärksammade skiva. Det är förstås djärvt gjort, men jag saknar ändå lite några gamla örhängen. Annars är det en förvånansvärt rolig konsert med en Frida på glatt och spexigt humör och ett band som helt är klädda i leopard- och zebramönstrade kläder.

Silverbullit - Linné 18.00
Tyvärr kommer jag lite sent och ser i princip ingenting av scenen inne i det smockfulla tältet.
Men jag hör i alla fall att Silverbullit gör en furiöst bra spelning. Nästan lika bra som sist jag såg dem (på Hultsfred för en massa år sen). Och att ingen mindre än Freddie Wadling kommer in på extranumret och sjunger sista låten gör förstås ingenting sämre. Det känns snarare helt logiskt.

Fleet Foxes - Linné 19.45
Fleet Foxes är väl kanske årets mest hypade band. Med rätta förvisso, deras stämsång är ju inte av den här världen. Men jag börjar ändå bli lite trött på alla överord som folk tar till när de ska beskriva Fleet Foxes.
Det är en väldigt fin spelning, så mycket kan jag säga utan att ta i så jag bajsar på mig. Kanske inte festivalens bästa men i alla fall en av de fem bästa.

Håkan Hellström - Flamingo 20.00
För första gången någonsin på festival väljer jag bort Håkans spelning. Det känns lite jobbigt, men med facit i hand gjorde jag nog ändå rätt. Jag har ju sett Håkan en jävla massa gånger, senast på Arvikafestivalen för bara en månad sen, och man vet aldrig när man får chansen att se Fleet Foxes igen. Men jag hinner i alla fall se slutet av Håkanspelningen. Och "Det är så jag säger det" är precis lika magnifik som den var på Arvikafestivalen.

Flaming Lips - Azalea 21.15
De som har sett Flaming Lips en massa gånger säger att den här spelningen inte var så speciell. Men jag som aldrig har sett dem tidigare blir ganska hänförd. Vi får en Wayne Coney i plastbubbla som rullar ut över publikhavet, hoppande teletubbies, konfettiregn, sprudlande glädje, allsång till "Yoshimi Battles the Pink Robots" och en underbar avslutning med "Do You Realize?". Jag är nöjd.

Neil Young - Flamingo 22.15
Efter Flaming Lips var det någon gnällig gubbe som heter Neil Young som spelade. Jag är förmodligen inte rätt person att recensera en Neil Young-konsert. Även fast jag tycker att han är väldigt bra så har jag aldrig lyssnat sådär jättemycket på honom. Vilket däremot större delen av publiken verkar ha gjort.
Men karln är ju trots allt någon sorts legend, och det är en riktigt bra konsert. Särskilt det akustiska partiet i mitten. I jämförelse med andra rocklegendarer som till exempel Bob Dylan låter Young väldigt... ung (ursäkta ordvitsen, jag kanske blev smittad av något i Göteborg).

Hederos & Hellberg - Annedalskyrkan 01.00
återigen valde jag att avsluta kvällen uppe i kyrkan och det gjorde jag alldeles rätt i. Jag skulle nog till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att Hederos & Hellberg gjorde festivalen bästa spelning. Sällan har pianotoner låtit så vackra som när de rinner genomn Martin Hederos händer, sällan har en röst låtit så sprucken och skör som Mattias Hellberg.
När Martin Hederos reser sig från pianot och sätter sig vid orgeln för att framföra Rolling Stones "Shine A Light" är det kanske så nära en religiös upplevelse som jag någonsin kommer komma.