Vänerpirater eller Vem vill bliva stor?

Den här helgen har till stor del spenderats på en motorbåt i Vänern tillsammans med min familj, Rikard och hans familj samt Kari och Gunne. Rikard, som är nyanställd verksamhetsledare på Torfolk, hade bjudit in oss för att följa med på en båttur i Åmåls skärgård. Jag var som vanligt lite skeptisk först, men måste erkänna att det har varit riktigt trevligt. Förutom att jag blev magsjuk på lördagkvällen då (vilket inte berodde på sjösjuka, som man kanske skulla kunna tro, utan förmodligen på någonting jag hade ätit. Hummersoppan som vi åt till lunch är synnerligen misstänkt.)
Det var faktiskt första gången som jag åkte båt på Vänern. Jag satt på taket (finns säkert någon bättre sjöterm för "taket" men jag kommer inte på det just nu) och visslade på sjömanssånger och hoppades på att vi skulle stöta på en helt okänd ö där ingen människa tidigare satt sin fot. Det gjorde vi förstås inte. Man ska väl inte förvänta sig för mycket av Vänern, det är ju bara en insjö om än en ovanligt stor sådan. Å andra sidan ska man nog inte förvänta sig att hitta någon okänd ö om man ger sig ut på havet heller. Det finns förmodligen åtminstone en holländsk sommarstuga på varenda ö i hela världen.
Nej, man skulle levt på 1400-talet istället. Tänk grabbarna som mönstrade på Columbus fartyg. När de kom tillbaka till Spanien och gick ut för att ta en öl på krogen kanske det lät såhär:

- Jaha, hur gick det då? Hittade ni till Indien eller?
- Nej, vi seglade skitlänge utan att se någonting men tillslut hittade vi ett annat land istället. Och vilket jävla land alltså. Du skulle se, det finns en massa infördingar där som springer runt nakna i skogen, och fåglar i världens alla färger och palmer och vita sandstränder och...
- Ja, ja. Säkert.
- Jag lovar. Det kommer bli värsta grejen där borta.

Men jag vet inte. De hade ju sina problem på den tiden också med skörbjugg, hårt arbete och plankgång om man inte skötte sig. Det kanske inte var så roligt alla gånger.

Nåväl. Detta var ett så kallat sidospår. Nu återgår vi till Vänern. Förutom att åka båt har vi ägnat oss åt att bada, grilla, bada bastu, lösa korsord, läsa och spela sällskapsspel. Jag har också haft en del roande samtal med en femårig kille som heter Emil. Det är oftast mer intellektuellt stimulerande att prata med barn än med vuxna har jag kommit på. Med vuxna vet man nästan alltid vad de kommer att säga. Det är sällan man hör någon säga något riktigt överraskande. Det kan till exempel låta såhär:

- Jaha, hur är läget då?
- Jo det är väl... bra.
- Jaha, vad gör du nuförtiden då?
- Jag jobbar och så.
- Jaha, hur är det på jobbet då?
- Det är som vanligt. Skittråkigt. Men nu är det ju snart helg.
- Jaha, vad ska du göra i helgen då?
- Nej, vi tänkte väl gå ut ta en öl kanske. Bara ta det lugnt liksom. Kanske se en film. Själv då?

Med barn däremot kan man få väldigt oväntade och roliga svar.

- Vad gör du för nåt?
- Jag ritar.
- Jaha, vad ritar du för nåt då?
- Titta. Här är Herkules och här är Tarzan. Och nu kastar Herkules eldklot på Tarzan, POW POW! Men då tar Tarzan sin superlian och svingar sig över Herkules. Vem tror du vinner?
- Jag vet inte. Tarzan?
- Nej för Herkules har en häst som kan flyga så han åker därifrån också vinner han.

Det känns ibland som att förmågan att fantisera upphör hos många någonstans i trettonårsåldern. Det här har inte heller så mycket att göra med vad jag har gjort i helgen heller egentligen. Det är bara något som jag går och tänker på ibland. Det är som att förmågan att se alla möjligheter bara krymper och krymper tills man till slut bara kan se alla omöjligheter. Och till slut står man där som pensionär och gör samma saker varenda dag. Ser på tv, går och handlar, läser tidningen... Och varje sak som bryter mönstret, som på något sätt sticker ut, upplevs som något väldigt obehagligt. Jag hoppas att jag slipper hamna där.