Allt skall man våga

Hon står i grön kappa och trycker i ett hörn utanför Centralstationen. Ser ner i betongen och räknar hjärtslagen. Järnvägen som går tvärs igenom huvudet på henne. Tåg som kolliderar, bromsar som gnisslar.
Han kommer gående mot henne över spårvägsrälsen utan att se sig för. Svart skinnjacka, sjumilakliv.

En snabb kram och ett vettskrämt leende. Orden som bubblar upp för att fylla den ekande tomheten mellan dem. De undviker varandras blickar när de går genom göteborgsregnet. Han går före, snabbt och målmedvetet som om han vet vart de ska. Det vet han inte. Men det regnar och han vill söka skydd någonstans. Hon vill fortsätta gå.
Han pratar på om sig själv och sina storslagna planer. När hon skjuter in en kommentar kontrar han med ett ”Vad sa du?” som för att verkligen markera att han inte lyssnar.

De går genom Nordstan, kretsar förbi sönderstressade människor och landar till slut på en bänk framför ett café. Caféet sänder ut grönt neonljus och sörjig jazzmuzak på medelklassvolym. Det är en plats, inte mycket mer än så. Men just för stunden kanske ändå helt okej.
De pratar på om vardagliga saker medan luften fortsätter att vibrera av det osagda. De har aldrig setts förut men känner ändå varandra tillräckligt väl för att känna vad den andre tänker.

Ibland ser de på varandra som för att söka bekräftelse och när han ser att hon ler känns det som att landa med ett segelflygplan på ett fält av bomull.
Men annars vandrar hans blick oavbrutet mellan golvet och klockan, som om han försökte hitta ett tidshål att fly genom. Fly till en tid då sådana här saker inte hände, då allt var enkelt och tryggt. Kanske spola tillbaka, kanske gömma allting i en liten ask. Men samtidigt; den här rösten som fortsätter skrika att det är försent att fly. Att det är här och nu och aldrig sen. Och att man ska vara glad för det.

Han heter Alberto och han säger:
Också detta ska vi våga, min Anodaso.