Om det finns någon kategori av människor som förtjänar att hamna längst ner i Dantes Inferno så är det telefonförsäljare. Nej, förlåt. Nu tog jag kanske i lite. De gör ju bara sina jobb. Men ändå. Att få betalt för att lura hederligt folk. Ska det vara nåt det?
Som ni förstår har jag blivit lurad. Två gånger till och med. Först ringde det någon käck göteborgare för ett tag sen och sa att jag absolut borde skaffa Telias mobila bredband eftersom det är helt GRATIS hela första året och startavgiften är också helt GRATIS, med andra ord kommer det inte kosta dig NÅGONTING, det låter väl bra va?
Jomenalltså...
Och så sitter man där med USB-minnen och instruktionsmanualer och försöker förstå hur man ska göra och tror ni att det funkar? Nejdå.
Och sen blev jag alltså lurad en gång till av någon som erbjöd någon tjänst för att spärra alla kort om man tappar bort plånboken och det kan ju vara bra tänkte jag eftersom det är sånt som brukar hända mig. Men vid närmare eftertanke kanske det ändå inte är värt att betala en massa pengar för det.
Egentligen är det inte så farligt. Jag kan fortfarande skicka tillbaka allting. Men det blir ju en massa onödigt besvär som jag helst hade varit utan.
Nu kan man ju tycka att jag får skylla mig själv. Och jodå, jag vet att man aldrig ska säga ja till någonting på telefon. Det är bara det att jag har så svårt för att säga nej till saker så det blir någonting mittemellan vilket triggar personen i andra änden av luren att prata på tills det där "njaet" har blivit till ett "ja, okej då."
Men ska man verkligen behöva lida bara för att man råkar vara lite naiv och godtrogen? Jag tycker inte det.
Själv skulle jag nog vara en usel telefonförsäljare. Jag skulle fråga kunderna hundra gånger "hoppas du vet vad du ger dig in på nu" och berätta för dem om allt som kan gå fel. Men så sover jag gott om nätterna också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar