Att dissa Prideparaden är förstås väldigt politiskt inkorrekt. Det är lika mycket tabu som att säga något negativt om Kalle Anka på julafton eller Allsång på Skansen. Eller nej förresten, det är förmodligen snäppet värre.
I alla fall, för att visa vilken härligt frisinnad och ohämmad person jag är så tänkte jag göra det nu. Dissa Prideparaden alltså.
Visst. Det är väl fint och bra med en vecka där man förenar sång och glädje med ett viktigt budskap. All kärlek är bra kärlek och så vidare. Och det är klart att det är positivt att något som för bara 35 år sen klassades som en sinnessjukdom numera nästan är allmänt accepterat (förutom hos tokrabiata kristdemokrater och adrenalinstinna nassehanar).
det är inte där problemet ligger. Problemet, som jag ser det, är att gayvärlden trots allt snack om frihet och att man ska få vara sig själv ändå gärna målar in sig i ett hörn.
Jag har svårt att tro att det finns någon särskild kromosom hos homosexuella som gör att de bara måste älska schlagermusik. Och jag tror heller inte att en genomsnittlig homosexuell person tänker mer på sex än vad en genomsnittlig heterosexuell person gör. Ändå känns det som att väldigt många tror att alla homosexuella är väldigt lössläppta, att de inte har några inre gränser, att de är så fantastiskt (nu kommer det där ordet igen) frigjorda. Som att inte rädsla, blyghet och mentala barriärer existerade inom gayvärlden. Eller som att en bög inte skulle kunna vara mer intresserad av schack och andragradsekvationer än av oljor och hudkrämer.
Det är det ena problemet. Det andra är att en grej som Prideparaden ofta får karaktären av cirkus, vilket jag inte upplever som helt positivt. Folk går dit för att bli underhållna av freaksen, det är lite obehagligt men samtidigt kittlande och spännande.
Jag vill absolut inte förbjuda Prideparaden. Det finns förstås positiva sidor av det också, och man får väl försöka ta det för vad det är, en kul grej och inte så mycket mer. Jag blir bara så trött när saker hyllas reservationslöst, då får jag lust att sätta mig på tvären.
Och nu har jag gjort det. Så nu kan ni fortsätta skåla i rosa champagne och leva la dolce vita. Låt inte mig stoppa er. Jag är bara en tjugotvåårig gubbe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller med till viss del. Men,
1. det är ju faktiskt en parad, människor som dricker rosa champanj till schlagermusik verkar mer självklart i sammanhanget än allvarliga människor bärandes på miniräknare och shackbräden.
2. Det är knappast bara nassar och vissa kristdemokrater som har problem med homosexualitet, det kanske inte är så många som vill förbjuda det, men som rynkar på näsan eller känner sig obehagliga till mods eftersom det är något främmande för många.
3.Jag tror att man som minoritet mår bra av att få känna sig som norm ibland. Att skapa en gemensam kultur kan ju stärka gemensamhetskänslan mycket. Som i en kompisgrupp där man ofta skapar internskämt, sociolekt, tar efter varandras handrörelser, ibland intressen osv. för att stärka banden innom gruppen.
Sen säger jag inte att jag tycker det är bra om alla måste gilla schlager för att få vara med i den gruppen, men att det ändå fyller en funktion.
Du har helt rätt. Jag kände själv när jag hade skrivit det här att det kanske blev lite väl ensidigt.
Det är klart att paraden fyller ett värde genom att skapa gemenskap. Det är en av de positiva sakerna.
Och visst finns det många fler än nassar och kristdemokrater som rynkar på näsan åt homosexualitet. Frågan är dock ett evenemang som Pride skapar mer förståelse eller om klyftorna bara ökar. Jag har inget helt säkert svar på den frågan.
Slutligen, skulle det inte vara rätt kul med en prideparad bestående av enbart folk i vita labbrockar som gick med schackbräden och matteböcker under armen? Det tycker i alla fall jag.
Skicka en kommentar