15 år bakåt - 15 år framåt

Idag fick jag reda på, från flera olika håll, att mitt gamla favoritband bob hund ska spela live igen i sommar. Expressen kallar det för en comeback. Och visst det kan man förstås kalla det om man vill. De har ju bara gjort en enda spelning de senaste fem åren och det är sju år sen de släppte sitt senaste album. Men oavsett om de ger sig ut på turné och släpper en ny skiva eller om det nu bara blir de här 2-3 spelningarna så skulle jag nog ändå inte vilja kalla det för en comback. Jag tycker det är ett ganska missvisande begrepp. bob hund har ju funnits under hela den här tiden, de har bara inte spelat in någonting nytt, istället har bandmedlemmarna sysselsatt sig med andra projekt. Och ska man tro titeln på deras "Best of"-skivas så kommer de inte splittras de närmaste 100 åren.
Det är lite samma sak som med Broder Daniel. De finns liksom alltid även när de inte syns.

Jag tycker det är väldigt sympatiskt med den typen av band. Det finns ju egentligen ingen anledning att ge ut någonting om man inte har lust eller inte tycker att det är bra. Tomas Öberg sa till och med i en intervju för något år sen att bob hund har spelat in en massa nya låtar men det är inte alls säkert att de kommer att ges ut.
Tyvärr verkar de flesta artister tro att de måste ge ut en skiva åtminstone varannat år annars finns de inte. Och på sätt och vis är det väl så också. Vi lever ju i ett snabbkonsumtionssamhälle där man lätt riskerar att bli bortglömd om man inte gör något väsen av sig. Men det borde inte vara så.

Tro nu inte att jag tycker att det är dåligt att bob hund ska spela live igen. Jag blev jätteglad när jag hörde det och jag skulle tycka det var jättekul om de verkligen är på gång med en ny skiva (förutsatt att den är bra då förstås).
Men poängen med det här inlägget är bara att ibland måste man låta saker och ting få ta sin tid.

Jorden kommer att bestå
i sin bana runtom solen
fastän vi håller på
vi är stumma av förvåning